Lena Andersson slår huvudet på spiken
i dagens DN-ledare:
Hon har exakt rätt vad det gäller en
sådan nationalist som jag. Jag anser precis som hon säger att vi
svenskar som folk och kollektiv har en slags äganderätt till vårt
land. Det handlar om något liknande solidariteten inom en familj och
släkt, fast större. Och ja, jag uppfattar det som rätt och rimligt
att betrakta ett folk som ett subjekt.
Jag analyserar alltså läget på samma
sätt som Lena Andersson men vi hamnar ändå i totalt olika läger.
Lena står för den rena
individualismen – längst ut i den nyliberala extremhögern. Hon
har absolut noll förståelse eller sympati för solidaritet inom en
grupp. Hennes altruism sträcker sig till att om bara min personliga
äganderätt respekteras och jag får ha min ”frihet” så får
alla andra söka sin lycka bäst de gitter. Underförstått att
Marknadens ”osynliga hand” sedan leder allt till det bästa.
Solidaritet som överlevnadsstrategi
Solidaritet är ett ord som är svårt
missbrukat. Det används ofta synonymt med självutplånande
altruism. Jag tänker mig en fackförening som en urbild för en
solidarisk sammanslutning. Genom att organisera och samordna kraven
från ett antal individer kan man tillsammans få en styrka som
överträffar fabriksägarens annars överlägsna individuella
styrka. Solidariteten förutsätter att deltagarna i en
konfliktsituation ger upp sin individuella frihet att förhandla
direkt med arbetsgivaren.
Revirbeteende
De flesta högre djurarter uppvisar
någon form av revirbeteende. Individer stakar ut och försvara ett
territorium som är tillräckligt stort att försörja individen
själv, en make och en kull ungar. Lena Anderssons privata vardagsrum
är (en del av) hennes revir. Det vi människor kallar ”ägande”
är i biologisk mening revir.
Det finns djur som inte hävdar revir
alls: bladlöss, myggor, vattenloppor m.fl. De sitter där de hamnat.
Suger i sig så mycket de kan från sin omgivning och lägger så
många ägg som möjligt. De gör inget för att försvara sig men
överlever som art genom extremt stor reproduktionsförmåga. De förenar
icke-våld med absolut frihet men är ändå inte lockande att ta som
moralisk förebild.
För många djur är ett solitärt
individuellt liv alldeles för osäkert. De överlever därför att
de slutit sig samman solidariskt i en grupp eller flock. Genom
samarbete i flock ökar jaktlyckan eller också behövs samarbete i
försvar mot fiender. Flocken tar över som revirhävdande enhet.
Flocken blir ett subjekt. Ibland utplånas nästan individen.
Medlemmarna känner inte längre igen varandra som individer.
Hos avancerade djur kan individ, familj
och flock samexistera. Hos t.ex. hästar, vargar eller människor. Flockens skydd är hos dessa en förutsättning för ett individuellt förverkligande.
Ensam är inte stark
De flesta människor har ett intensivt
behov av att tillhöra en flock. Ensam är livet alltför osäkert.
Om inte annat gör vissheten om döden att det ensamma livet är
påträngande meningslöst. De flesta vill vara med och bygga något som
är ”större”. Vad kan vara naturligare än att vilja ta ansvar
för och bygga vidare på det samhälle som vi (flocken = folket)
ärvt. Naturligtvis kan vi välja in nya medlemmar till flocken,
naturligtvis kan medlemmar välja att säga upp medlemskapet, men vi
(flocken = folket) måste förstå att om vi släpper in för många
eller låter för många gå så försvinner den sammanhållande
identiteten och legitimiteten och flocken kommer att bli alltmer
bräcklig. Flocken kan inte heller ha alltför många medlemmar som,
likt Lena Andersson, aktivt arbetar för flockens upplösning. Att
inte sparka ut, eller omvända, sådana medlemmar kan på sikt innebära att
passivt tillåta den solidariska sammanslutningens undergång.
Kollektivt ägande?
”Kollektiv har nämligen just den
egenheten att de inte är individer. I samma stund som kollektivet
har befogenheter minskar individens och underkastelse fordras. När
kollektiv talar med en mun finns det munnar som tiger. När kollektiv
beslutar för medlemmarna måste de enskildas avgöranden
definitionsmässigt stå tillbaka.”
Ja, det är riktigt. Att tillhöra ett
samhälle innebär att underkasta sig vissa begränsningar för
individuell frihet. Det är solidaritetens pris. Som medborgare har
man köpt sig rätten till skydd mot t ex våld och stöld. Menar
Lena Andersson att kollektiv därför är inneboende onda?
”Men om nu svenskarna gemensamt och
via släktarv ändå kunde sägas äga de delar av Sveriges land som
inte är privat ägda, har de då inte rätt att stänga människor
ute med hänvisning till äganderätten?” frågar Andersson
retoriskt. Sedan följer ett underligt resonemang.
”Först måste det i så fall vara
möjligt att gå ur detta kollektiv utan att tvingas in i ett annat
likadant. Utöver det måste kontrakt över delägandet upprättas
och delägarna kunna sälja sin andel. Redan där faller det. Om man
bara får sälja till andra i släkten är det ju inte en markfråga
utan en annan sorts fråga. Därtill måste, om ägandet vore det som
avgjorde migrationsfrågan, ägarna av privat mark på svenskt
territorium kunna ingå vilka avtal och förbindelser de vill med
utlänningar utan att det lagstiftande röstkollektivet, som ju inte
äger den marken, avgör dessa mellanhavanden.”
Varför skulle medborgarskap fungera
exakt som ett aktiebolag? Kontraktet som Lena Andersson efterfrågar är ju just medborgarskapet.
Problemet med den nuvarande massinvandringen är bl a att det så
lättvindigt trycks och delas ut nya andelar. Värdet av ett
medborgarskap faller i samma takt som innebörden av medborgarskapet
tunnas ut. Det liknar mer och mer andelar i ett konkursbo.
Lena Andersson har en väldigt fyrkantig
idé om vad ägande innebär, att den som äger något skulle ha rätt
att göra vad hon vill med det. Filosofiskt sett är ägande ganska
problematiskt. Att äga en skjorta må vara enkelt. Om du väljer att
riva sönder den eller färga om den är det din ensak. Redan att äga en bil är mycket mer
komplicerat. Det finns mängder av regler som måste följas som
gäller besiktning, skatt, drivmedelshantering, parkering,
skrotning. Den som äger mark har ingalunda rätt att göra vad som
helst på den marken. Man får inte tippa giftigt avfall där, man
får inte bygga om det är nära vattnet, man får verkligen inte
låta främmande makt bygga en militär anläggning där. Är det en skogs- eller
jordbruksegendom måste marken skötas enligt en mängd regler. Det
är självklart att man inte heller får landa busslaster med
utlänningar där.
Att ”äga” mark måste vara snarare
att äga en slags licens för brukande. Betrakta det som ett lån
från nationen helt enkelt. Nationalstaten med dess rättsväsende är ju i slutänden garanten för ”ägandet”.
Jag läser det som om Lena Andersson
menar att ägandet är tillvarons oomkullrunkeliga fundament.
Individens ägande uppfattad som en närmast religiös metafysik.
Under evigheten finns inget absolut
”rätt” och ”fel”. Det finns definitivt inte någon
översinnlig sanktion för individuell frihet och äganderätt. I den
mån vi har ett samhälle som förmår staka ut gränser och försvara
dem, kan detta kollektiv upprätta en zon som erkänner individuellt
ägande och frihet under ansvar.
Nationen är rättsstatens
förutsättning. Den är skapad av våra förfäder och ska ärvas av
våra efterkommande. Det är nationens medborgare som
har rätt att bestämma om de vill ha fler medborgare. Den
existerande befolkningen har all rätt i världen att säga STOPP.
Det krävs i praktiken också att de har maktmedel att genomföra
det.
Naturligtvis har medborgarna i ett land
också rätt att ge upp sitt anspråk. De har rätt att välkomna
massinvandring av främmande folk. Indianerna i Nordamerika är ju
kända och beundrade för att de var så vänliga och välkomnande
mot de europeiska kolonisatörerna. Det finns säkert många andra
exempel. Alla sådana folk har gått under.
Alla de folk som överlevt har i kritiska skeden sett till att ha kungar och befälhavare som förmått hävda sitt folks rätt till landet, ofta med vapen i hand.
Den nationalistiska förslaget är att
vi skall hålla på idén om att vi är ett folk och vi skall
försvara och återerövra vår rätt till detta land. Vi har
gemensamt något värdefullt som aldrig någonsin kan ersättas av
ett individuellt ägande.
Åke Blomdahl
3 kommentarer:
Absolut: äganderätten är "endast" en fiffig konstruktion för reglerad brukanderätt. Ägandet är aldrig evigt, individen dör så småningom, ägandet (brukanderätten) tas över av nya, och ibland eroderar även objektet för ägandet bort. Rätten är även hierarkisk: barnet "äger" kojan i skogen, men formellt är det föräldrarna som har det juridiska ansvaret, markägaren där kojan finns har både sina rättigheter och skyldigheter, men i slutändan är det endast staten (dvs i praktiken ett kollektiv av medborgare) som står som garant för ägandet, och staten innehar även makten att annullera eller begränsa den rätten.
Just det!
Ett annat kollektiv som ofta dyker upp i invandringsdebatten och behandlas som subjekt är "näringslivet" eller "arbetsmarknaden". Invandringsförespråkare säger att "näringslivet efterfrågar mer arbetskraft" och därför måste vi "öppna nya vägar" för arbetskraftsinvandring. Jag skulle hävda att det i stället för att ifråga existensen av ett folk, finns ännu större anledning att ifrågasätta existensen av ett "näringsliv" som skulle kunna ha några känslor eller önskemål.
Det är kanske något för Lena Andersson att fundera på?
Skicka en kommentar