Niels I. MeyerHär på ”Den Alternative Klimatopmøte” i Köpenhamn har det nyss varit ett seminiarium om tillväxtens gränser. Deltagare var bl.a. Niels I. Meyer som var med i Romklubben 1972. Under många år har nyliberalism varit närmast ensamt härskande inom ekonomisk vetenskap. Det har varit tabu att tala om gränser för tillväxten. Inte nu längre. Klimatfrågan och flera andra miljö och resursfrågor visar tecken på att många mänskliga samhällen hotar att överskrider gränserna. i vissa fall har de redan passerats. Den gamla modellen om att rikedom skapas genom ekonomisk tillväxt håller inte.
Det är tyvärr få som läst Romklubbens rapport ”Limits of Growth”. Den har kallats domedagsprofetia. Det har sagts att den motbevisats av verkligheten eftersom sådana stora katastrofer ännu inte inträffat, men rapporten är mycket vag i förutsägelser, den talar om ”någon gång under de närmaste hundra åren”. Den beskriver också flera scenarion. Det tråkiga är att mänskligheten i många avseenden följer värsta fall scenariot ganska väl. Man har inte, bland politiker och företagsledare, tagit några steg alls mot en långsiktigt hållbar världsekonomi. Niels I. Meyer visade flera diagram. ”Vi närmar oss 'peak everything'!”
Mathis WangernagelNästa talare förklarade hur man beräknar ”ekologiskt fotavtryck”. Det är summan av hur mycket yta som behövs för att producera våra konsumtionsvaror. Hur mycket trä används? Hur stor yta skog kräver det? Hur mycket kött äter du? Hur stor yta betesmark kräver det? etc. Hela fotavtrycket blir då summan av alltihop. Det är mer rättvist sätt att mäta en befolknings resursekonomiska aktivitet än bruttonationalprodukt. Om man beräknar biokapacitet per person och jämför det med ekologisk fotavtryck per person får man en alarmerande kurva. Han visar beräkningar för 24 afrikanska länder. Fyra av dessa lever långt över sina tillgångar men har ekonomisk styrka att köpa biokapacitet från andra (Egypten, Sydafrika). Fyra länder hade ännu inte riktigt nått gränsen. Resten, sexton länder, lever över sina tillgångar och har inte råd att kompensera för det genom import. Det innebär att dessa sexton överlever genom att minska fotavtrycket – dvs befolkningen blir fattigare och fattigare – eller genom att skövla naturtillgångar. Kurvorna visar också tydligt att befolkningstillväxten bidrar mycket mer till krisen än ökande standard. I industriländerna gäller däremot att tillväxten av fotavtrycket per person – ökad konsumtion – är den allvarligt drivande faktorn.
För planetens totala befolkning finns ingen export eller import. Beräkning och summering enligt fotavtryck över hela världen visar att vi idag konsumerar 1,3 gånger vad planeten uthålligt kan producera. Det är bara möjligt därför att vi överkonsumerar t.ex. skog eller fisk.
Om man har ett rättviseperspektiv, alla har det här, noterar man att om genomsnittsmänniskan gjorde ett ekologiskt fotavtryck lika stort som en svensks så skulle det behövas 5 jordklot. En dansk nivå kräver 8 jordklot, en US-amerikansk kräver 9. Det är uppenbart att om alla strävar efter västerländsk konsumtionsnivå så krävs det mycket radikala förbättringar av teknologi för att få fram dessa nyttigheter med en fem eller tiondel av råvaror. Rättviseperspektivet ger att västerlänningar måste lära sig leva mycket mindre vidlyftigt.
Redan Romklubben pekade ut en annan väg. De viktiga värdena i livet är inte ”prylar”. Vi kan få en betydligt vänligare och mer personligt tillfredsställande liv om vi väljer mjuka värden att sträva efter. Arbeta mindre – lev mera.
Tim Jackson skissad hur vi skulle kunna växla in i en ekonomi utan tillväxt. En nyckelfaktor är att vi inte längre kan lita till våra mekaniska ”slavar” som drivs av fossila bränslen. Det blir särskilt kännbart i jordbruket, men gäller de flesta områden mer eller mindre. Det innebär lägre produktivitet. Han tror också att trenden med ökad handel med ”tjänster” kommer att vända. Vi kommer att göra mer och mer av andra drivkrafter än ekonomisk förtjänst. Den informella ekonomin blir viktigare igen. Han poängterar att det inte handlar om ”uppoffring”. Han är övertygad om att vi egentligen önskar oss ett sådant mer naturligt liv.
Tim JacksonTim Jackson filosoferade över det förhandlingsspel som pågår ”därute i Bella Center” (COP15). ”Om jag ger det här så vill jag att du ger det där!”, ”Om inte du lovar att skära ner utsläppen så tänker inte jag skära ner mer än så här!”, etc. Det är som om det vore ett stort offer, säger Tim Jackson. I själva verket måste ju alla förr eller senare anpassa sig till en verklighet att fortsatt tillväxt inte längre är möjlig. Det ligger i vårt upplysta egenintresse att så snart som möjligt anpassa våra samhällen efter detta. De som går före mot en uthållig ekonomi är vinnare i framtidens världsekonomi.
Åke Blomdahl
Jørgen Nørrgaard
