Vid profetens skägg

En ny Muhammedkris skakar MENA-länderna.

Här är filmen som det handlar om: http://www.youtube.com/watch?v=qmodVun16Q4&feature=player_embedded

Den är så gräsligt plump och dålig att den inte är värd någon tittare alls. Ungefär som Lars Vilks teckningar, den är fullkomligt poänglös i sig själv, ändå blir det sådant hallaballo. Varför?

Vad är värst att göra en larvig smaklös provokation eller att svara på den? Räknat i antal döda och sårade, är kalkylen otvetydig. Det mest dåraktiga är att svara. Men muslimerna förstår inte sådana ”skämt” och stenen är obevekligt i rullning.

Det senaste är att man funnit regissören. Bakom signaturen ”Sam Bacile” visade sig vara egyptiern Nakoula Basseley Nakoulas som lever i USA. Att Nakoula dessutom är koptisk kristen kan visa sig vara ödesdigert. De egyptiska muslimerna har redan gjort sig skyldiga till fruktansvärd förföljelse av kopter och nu kan de tycka sig får de ytterligare anledning. (DN 15/9)

Islam behöver förvisso kritisk granskning. Den senaste krisen har gjort att britiska Channel 4 stoppat visning av filmen ”Islam: the Untold Story”, som istället är en seriös behandling om det vetenskapliga läget om Mohammeds och Koranens historiska grund.

Muslimerna blir säkert sårade av också denna film, men källkritisk och historisk granskning av omhuldade myter är något en modern människa måste stå ut med.

Jordfly

Counter Jihad

Stoppa islamiseringen av Europa
Counter Jihad höll möte i Stockholm

Lördag 4 Augusti tog jag mig till Norra Bantorget för att lyssna till ett opinionsmöte mot islamiseringen av Europa. Det första som mötte var ett par-tre hundra skränande vänsterextremister som ville ”stoppa rasismen”. De hölls bakom staketen till Norra Latins gård av en rejäl polisstyrka. De skrek och tutade i plasttrumpeter men kunde ändå inte överrösta högtalarna eller egentligen störa EDL:s möte.

Det handlade alltså om ”Counter Jihad”-nätverket som säger sig vilja rädda Europa från att slukas av islam. Det offentliga mötet var kulmen på en Counter Jihad-konferens med internationellt deltagande. EDL står för English Defence League och det finns motsvarande organisationer i flera andra länder, t.ex. Finnish Defence League. Andra heter något i stil med SION, Stop Islamization of Nations, t.ex. SIAN, ”Stopp Islamisering av Norge”.

Förste talare var rörelsens gallionsfigur den vackra och vältaliga Pamella Galler som gjort sig känd i kampen mot ett moskébygge intill ”Ground Zero”, platsen där WTC stod före den 11:e september 2001. Hon höll ett brandtal till församlingen. I nätverkets intellektuella kärna finner man islamexperten Robert Spenser, en man av judiskt ursprung, som skrivit boken ”The Complete Infidel's Guide to the Koran”. Det är en bok som rekommenderas till den som vill lära känna de problematiska sidorna av religionen.

Pamella Galler i talarstolen.

”This is not islamophobia – it is islamorealism.”
Pamella Geller pekar mot antidomonstranterna och säger: ”They are the enemy! Don't be affraid to call them so. They are your enemy!”
”I stand here because I want to be with my heroes. You are my heroes!”

Robert Spenser

Jag är verkligen ingen älskare av islam och tycker det är glädjande att någon vågar ta itu med frågan. Genom invandring har antalet muslimer i vårt land ökat från praktiskt taget inga alls på 1960-talet till mer än en halv miljon idag, och antalet ser ut att fördubblas på tio år. Det beror dels på grund av muslimernas höga födelsetal, men mest på att invandringen bara blir större och större. I den takten kan Sverige komma att ha en muslimsk majoritet inom bara 40-50 år!

Talarna från England tycks framsprugna ur typisk engelsk arbetarklass. De tillresta engelsmännen liknade också mer ett gäng fotbollssupportrar än politiker. Mötet fortsatte med talare från Norge, Finland, Polen, Tyskland, Australien. Swedish Defence League representerades av Isak Nygren.

Vartefter mötet fortskred återkom talarna till Israel som Västerlandets försvarsutpost i Mellanöstern. ”Vi måste stödja Israelernas kamp mot muslimerna”, menade den ene talaren efter den andre. Vid talarstolen vajade en israelisk flagga. Talarna upprepade ”Stöd vår kamp – stöd Israel!”

Jag talade med en ung man från London. Han menade att EDL var antirasister som välkomnade invandring så länge som de inte försökte missionera och påtvinga engelsmännen en främmande religion och lag. Jag frågade honom om inte också folk med andra religioner, även kristna, kunde bli ett problem? Särskilt när de nu kommer i så stora mängder att de hotar att ersätta våra gamla ursprungliga befolkningar. Jo – det medgav han, att t.ex. kristen ”hederskultur” från Mellanöstern också kan vara problematisk. Han menade dock att bara invandrarna ville anpassa sig till vår kultur så skulle det inte vara något problem.

De resonerar alltså ungefär på samma sätt som våra Sverigedemokrater: Gärna invandring men inte troende muslimer. För övrigt är det värt att notera att trots att EDL m.fl. är så närstående ideologiskt fanns inte en enda känd sverigedemokrat på plats. Man undrar varför.

Jag tror det finns all anledning att se med stor skepsis på ”Counter Jihad”-rörelsen i den här formen. Det handlar inte om äkta nationalism. Det är i så fall en mycket speciell form av nationalism genom ombud – för Israel.

De må vara engelska arbetarpojkar och människor som är genuint oroade för islams tillväxt och allt högljuddare krav på vår anpassning. Men det finns något sjukt i det här. De utpekar ensidigt just bara islam som religion och ideologi som vår tids problem och de deltar i praktiken i krigshets för Israel och USA mot Iran, Syrien och arabvärlden.

Nick Griffin, ledaren för Brittish National Party har gjort en djuplodande analys av hur Counter Jihad, EDL och Brittish Freedom Party styrs och finansieras av rika och inflytelserika amerikaner med starka sionistiska sympatier. Trådarna går både till Anti Defamation League och personer i förre presidenten George W. Bush närmaste krets. (Lyssna på Nick Griffin om Counter Jihad: http://www.bnp.org.uk/news/national/edl-exposed).

Det finns flera anledningar att se med skepsis på denna ”nationalism” som egentligen handlar om ett annat lands mycket speciella och aggressiva nationalism.

Åke Blomdahl


Fler bilder:

Kevin Carroll, English Defence League, ”Support Israel!”

Mimosa Koiranen, Finnish Defence League

Fega svenskar

Läs ett tänkvärt insändare till Fria Tider: Hur bekampar vi feghetskulturen

Det är sorgligt att svenskar är så fega. Vi lever i ett lögnsamhälle. Enligt flera mer eller mindre tillförlitliga opinionsundersökningar, t.ex. SOM, är det t.ex. en betydande del av folket som ogillar invandringspolitiken - det är betydligt fler som vill begränsa invandring än det är som vill ha ännu fler. Ändå går vi omkring och skäms för att vi har en "avvikande" mening. Vi tror vi är ensamma därför att så otroligt många fegar.

Ändå är det ju så lite man riskerar. Seriöst. Det är inte fängelsestraff, tortyr eller "försvinnande" man riskerar. Normalproblemet är att några av ens vänner säger upp bekantskapen. Det går att leva med.

Det värsta som kan hända är att man får svårare i karriären, kanske förlorar jobbet, men hur mycket värt är det om man annars (till synes) deltar i det kollektiva vansinnet som berövar våra barn sin rättmätiga framtid?

Om tillräckligt många vågar vara öppna så vänder vinden. Se på HBT-rörelsen! För 30 år sedan var det lika svårt att öppet vara homo som det är att vara nationalist idag. Då var inte jättesvårt, men pinsamt och besvärligt att "komma ut", idag är det mainstream.

Den som fegar med sina åsikter visar att han på något vis skäms för dem.

Jag har inget att skämmas för. Jag har genomtänkta åsikter. Jag säger eller skriver inte sådant jag inte tror på. Om jag skulle upptäcka att jag har fel så kan jag förklara varför jag byter åsikt.

En åsikt som framförs öppet uppfattas som så mycket mer seriös.

Tänk på sagan om "kejsarens nya kläder" -- ALLA såg att kejsaren var naken -- man hade trollbundit varandra med hjälp av "skam" i en kollektiv lögn.

Möt fienden som ett oskyldigt barn!

Munkavlen är borta!

Tove Lifvendahl skriver på DN-debatt 30/6 ”Visst går det att diskutera problemen kring invandring och integration. Med lite god vilja kan man t o m lösa dem.”

(Det är lustigt sammanträffande (?) att just detta ledarinlägg inte är upplagd på dn.se-nätet och därför omöjligt att reagera på genom länkad blogg. Just när vi skulle komma loss med debatten om sakfrågorna...). Om någon ändå av en händelse hittar min reaktion, varsågoda!

Nästa egendomlighet är att inlägget när det äntligen kommer upp anges som publicerat 30/6, när det i själva verket kom upp först söndag kväll 1/7. Strålande! Låt oss kalla detta Dag 1 för det öppna demokratiska samtalet om vår viktigaste framtidsfråga. Låt oss glömma all gammal vitpixling och förljuget tolkad statistik. Låt oss från och med nu tala öppet och rakt på sak!

Det första jag väntar mig av en öppen fördomsfri debatt är att några välkända, erfarna och kunniga invandringskritiker också får komma till tals på DN-debatt. Mitt första förslag är Jan Milld. Jan Milld gav 2002 ut boken ”Dialog om invandringen? Dokumentation av ett försök (2002)”. Den är en svidande vidräkning med debattklimatet i Sverige. Milld hade upprepat och enträget under mer än 10 års tid försökt att ”ta debatten” på ett seriöst sätt, men har nästan alltid bara bemötts med hån, förtal och framför allt tystnad. Det var ytterst sällsynt att ett replikskifte i sakfrågorna kunde ske.

Vi är många som hoppats – O! Gud vad vi hoppats! – att Sverigedemokraternas inträde i riksdagen äntligen skulle innebära att de verkligt viktiga frågorna kommer på bordet. Hittills har våra förhoppningar i stort sett kommit på skam. Det har hittills varit nära nog ingen från de etablerades media och politiska partier som vill diskutera sådant som verkligen borde oroa medborgarna i detta land.

Därför är det så befriande att Tove Lifvendahl nu tycker sig se att diskussionen faktiskt har blivit just så fri. Låt oss reda ut sakfrågorna om invandringens kostnader och vinster. Invandrarnas överrepresentation i brottslighet, våldtäkter, skillnader i födelsetalen, bidragsberoende, behoven av specialister och outbildad arbetskraft. Låt oss också få tala om etnicitet utan pekpinnar och munkavlar. Det finns faktiskt ”svenskar” (dvs etniska svenskar) i Sverige precis som det finns t.ex. hankineser eller uigurer i Kina. Låt oss sedan gå vidare med de verkligt djupa ideologiska frågorna, utan att kasta skit på varandra.

Vad är det för land vi vill leva i?
Den svenska ursprungsbefolkningen har en särskild historisk rätt till detta land.
Är det rätt att pumpa upp befolkningen i ett av världens mest per capita resurs- och energikrävande områden.
Är det rätt att Sverige byter befolkning.
Vill vi ha en värld som rymmer en mångfald av kulturer och etniciteter?
Är det i så fall vettigt att uppmuntra blandning av etniciteter och kulturer?
Är en allmänt påtvingad ”kosmopolitisk” rotlöshet att föredra framför en rotfast etnisk och kulturell samhörighet?
Svenskar har sedan opinionsmätningar om frågan startat med överväldigande majoritet svarat att invandringen är för stor. Är det rätt att politikerna så konsekvent gått emot folkviljan i en sådan ödesfråga? Hur kan politiken korrigera en så uppenbar diskrepans mellan eliten och folket? Är det äntligen moget för den folkomröstning om vår framtid som borde ha hållits för 20 år sedan. Vilka skall befolka Sverige om hundra år? Svenskar eller en cocktail av afrikaner och medelhavsfolk?

Jag är en av dem som ser fram emot en rak och öppen debatt om dessa ämnen, men jag tror det först när jag ser det.

Några länkar till Jan Milld: http://janmilld.wordpress.com/ Vitbok -- mångkulturellt facit

Urbefolkningen och känslorna

Zaremba sista artikel är värd att tänka på. I sista avsnittet skriver han om hur missriktad naturvårdsiver kan vända lokalbefolkningen mot naturvården istället för mot bolagen. Erfarenheter från inte minst utvecklingsländer visar att man inte kan komma liksom flygande från en annan planet och kräva att naturen totalfredas för all mänsklig verksamhet. Man måste ha ursprungsbefolkningen med sig. I Sverige har det dessvärre gått så långt att så väldigt lite finns kvar att många naturvårdsvänner inte vågar släppa dessa till ett extensivt brukande. Det måste ju få finnas något som verkligen tillåts vara orörd natur också?

Jag tror på att vädja till känslorna, utan att sätta det i motsättning till att värna arterna för den biologiska mångfalden, men som ett starkt komplement. Själv tänker jag mig att jag vill ha ”vildmark” och jag låter gärna indikatorarter ”certifiera” ett område som vildmark. Men det jag söker och upplever är framför allt en helhet – känslan av äventyr i en värld full av outgrundlig skönhet och sammanhang. Jag behöver egentligen inte veta alla detaljerna för att tro på upplevelsen. Det är en inställning jag känner igen i t.ex. Maria 'Vildhjärta' Westerbergs konst.

Därför målar jag.

”Ekorrar”, 2011, 70x113 cm, olja på duk

I vildingarnas land

Först av allt vill jag tacka Maciej Zaremba för artikelserien om skogen. Jag hoppas den får många att förstå att vi medborgare måste se till att helt konkret få tillbaka makten över vårt land. Vi som vet att skogen och landet är vårt fädernesarv som skall gå vidare till våra barn i många släktled kan inte tillåta denna skövling.

Men Zaremba är nog ändå fast i ett alltför kristet trägårdsmästarperspektiv på naturen. I 4:e artikeln om "skogens maffia" avslöjar han sig med en bondes skräck för det naturliga, en vämjelse över det stora oändliga drama som den levande naturen är.

"Så slår urskogens hjärta. En explosion av livsglädje som slutar i massaker och svältdöd. Vad nobelt hade Jean-Jacques Rousseau funnit här?" ...

"Under återstoden av denna dag kan jag inte se en ek utan att tänka på all rådjursångest den har att tacka för sitt majestät. Bisarra tankar ...Men det är skogen själv som är vållande till min stämning. Ogenomtränglig av fallna träd, full med påminnelser om att de flesta liv är dömda på förhand. Magnifik, men på ett kusligt sätt. Inte ens Rousseau skulle lyckas finna någon harmoni i detta kaos. Om det vore min skog skulle jag städa här. Man vill inte få dödstankar redan på morgonpromenaden." ...

"Vad vår skogslängtan än står efter, inte är det det ursprungliga. De skogar som människan finner sköna är sådana som hon själv skulpterat: naggade av jordbruket, plockade på spisveden, brända av finnarna, betade av tamboskapen, skyddade av folktron och av fogdens svärd." ...

Det är känslor som Zaremba delar med många. "Man skulle snygga upp här.", "Allt det här riset och grenarna och ruttna kullfallna träd ..." Inte kalhygge, tack! men gärna en parkskog.

Jag tror vi har ett verkligt problem med våra instinkter här.

Vi människor är stäpp- och savannvarelser, vi är inte riktigt hemma i skogen. Gärna en skog men helst en bit bort. Vi trivs bäst i "öppna landskap". Nu gäller det att vara storsint och vidsynt och förstå att dessa spontana känslor är instinkter och fördomar. Det finns precis lika mycket död och kaos på stäppen eller vid en sjöstrand. Skogen måste få leva även om vi inte känner oss riktigt hemma, även om skogen symboliserar "ångest" och rädslan för vilda djur.

Alltså inte bara parkliknade "välskötta" skogar. Det är framför allt de vilda och farliga skogarna som måste få finnas, och deras verkliga inbyggare, t.ex. våra praktfulla rovdjur björn, varg och lodjur.

Låt skogen leva!

Känslor och tunga fakta

Tack Maciej Zaremba för din artikelserie. Jag känner igen mig. Mitt landställe är granne med en skog om 8 ha som ägs av Bergvik Skog AB (dvs StoraEnso). Vilken dag som helst kommer maskinerna och tuggar i sig alltihop. Avverkningsanmält och godkänt. Vad kan man göra annat än sörja och ta farväl?

En grupp torra granar. Här finns mums för raggbocken och andra skalbaggar.

Här har jag stått med stafli och målat en tavla.

En granlåga som håller på att konsumeras av mossa och tickor.

”Rädda Skogens” IKEA aktioner, TV:s ”Uppdrag granskning” av IKEA:s urskogsskövling i Ryssland och så Maciej Zarembas artikelserie i DN. Kanske händer det något i opinionen?

Det är verkligen på tiden. Kalhyggesbruket har varit evangelium för både staten och de stora bolagen i nu mer än 60 år. Folkets protester har konsekvent ignorerats och förringats. En armé av köpta biologer har fåtts att intyga att stora hyggen är likna välgörande för naturen som skogsbränderna förr.

Nu är emellertid den svenska skogen snart genomhuggen. Maskinerna tuggar i rasande takt i sig de sista resterna av skog som fortfarande har lite naturskogs karaktär och skogar som tidigare varit plockhuggna och naturligt föryngrade. Helt enkelt de sista skogarna som fortfarande är värda namnet ”skog”. Förutom några få procent reservat och frivilligt (och kanske tillfälligt) avsatta biotopskydd är snart allt virkesplantager. Jämnårigt, ödsliga hyggen och nyplanteringar, ogenomträngligt risiga unga granbestånd utan markväxtlighet. Söndertrasade gallringsskogar. Enahanda äldre bestånd, där alla träd är lika gamla. Om tio-tjugo år är det dags att börja skörda de första plantagesådderna med gigantiska monstermaskiner. Man hade planerat för att hugga 100% och man hade planerat att gödsla hårdare så hade skogen vuxit snabbare, därför står man med ”ett skriande behov av virkesråvara”.

Det växer ett förtvivlans muller från norr till söder. Vi håller på att förlora vårt land. Hembygden och landskapet som borde sitta närmast hjärtat har slitits bort och mals ner pappersbrukens kvarnar. Kvar har vi storstadsparkerna, naturprogrammen på TV och semesterresor till Thailand eller Sydamerika.

Det är lustigt att det skall behövas en utlänning för att peka ut en nationalkaraktär. Sverige är ett skogsland, svensken hör sedan urminnes tid ihop med skogen. Zaremba observerar att vi har valt våra efternamn efter träd eller växtdelar: Alm, Ek, Björk, Hasselkvist, Lindblom, själv heter jag Blomdahl. Skogen, i synnerhet lövskog, har varit liktydigt med rikedom i lika hög grad som kameler är rikedom för Araben. Under århundraden växte t o m militär styrka i skogen. Ek var grunden för vårt herravälde i Östersjön.

Det är underbart befriande att Zaremba vågar vara känslosam. Vi har alltför länge blivit lärda att känslor inte duger som argument. För att skydda en skog krävs att man kan påvisa ett antal rödlistade arter eller i alla fall 10-15 indikatorarter. Det känns som att man måste ha 180 högskolepoäng i kryptogamtaxonomi för att ens komma genom växeln hos skogsstyrelsen. Att skogen är ”vacker” duger inte. Jag har hört erfarna skogsaktivister direkt varna för känsloargument – man blir bara klassad som ”hysterisk” eller ”rättshaverist”.

Att skogen är vacker, att där finns fåglar och djur, att marken är hel, att döda träd får stå kvar tills de ramlar det borde vara den första ”indikatorn på skyddsvärd skog". Även om skogen idag inte är äkta naturskog, eller om den ännu är lite fattig på rariteter så kommer den utvecklas. Enligt Nagoyaavtalet, november 2010, om skydd för världens biologiska mångfald har en stor del av världens länder – också Sverige – enats om en rad radikala åtgärder. Den viktigaste är nog att man bestämt att 17% av alla typiska ekologiska miljöer skall skyddas. När det gäller produktiv skog har Sverige en mycket lång väg att gå innan vi kan leva upp till detta krav. Det finns helt enkelt inte så mycket skog kvar. Om man räknar välvilligt, dvs tar med bolagens frivilliga biotopskydd kommer man upp till högst 5%. Det kommer alltså att krävas restaurering av stora skogsarealer om vi skall våga hoppas att nå upp till Nagoyakraven! Det kommer att ta femtio-hundra år att återställa en halvgammal plockhuggen skog. Att återfå naturskog från ett kalhygge tar 500 år! I det perspektivet borde ALL skogsmark som ännu inte berörts av trakthyggesbruk och planteringar omedelbart skyddas!

Skogsindustrin måste nöja sig med att börja avverka sina plantage från 1950-60-talen. Även om det är något tidigt. De har räknat fel, de har huggit för mycket under 50 år, resursen är begränsad, de måste leva efter sina tillgångar.

Skogsindustrin köpte under 1800-talet upp stora delar av svenska bönders skog – till hutlöst låga priser – det s.k. baggböleriet. Det är rättsligt omöjligt att rulla tillbaks historien. Både de lurade bönderna och durkdrivna uppköparna är för länge sedan döda. Bolagens skogsinnehav har icke desto mindre kommit till genom övergrepp och kolonialt förtryck. Samhället borde, för allas väl, kunna expropriera marken, eller i alla fall tvinga dem att acceptera måttliga köpesummor.

Människan är i grunden en naturvarelse i lika hög grad som en älg eller en varg. ”Vi vantrivs i kulturen” sa Sigmund Freud, och jag tror han hade rätt på många sätt. I vår tekniska civilisation löser vi våra existensiella problem med att köpa konstgjorda upplevelser och våra ekonomiska problem med nya ännu mer sofistikerade tekniska lösningar. Samtidigt drivs vi i en häxjakt längre och längre bort från våra naturliga känslor. Civilisationen har sina omistliga sidor – jag skulle inte kunna tänka mig att frivilligt byta tillbaka till analfabetism och vidskepelse – men utan respekt och erkännande av vårt behov av levande natur, biologiska njutningar och naturliga skönhetsupplevelser blir civilisationen ett monster.

Maciej Zaremba: DN 2012-04-30, Sveriges nya miljonprogram

Maciej Zaremba: DN 2012-05-01 Lagen är en rökridå

Maciej Zaremba: DN 2012-05-06 Motorsågsmassakern. Det finns alternativ, men lagen kräver kalhyggen

Maciej Zaremba: DN 2012-05-08 Skogens maffia. Så tog de makten över träden