Mötesfrihet?

På söndagsmorgonen läste jag en obehaglig artikel i Dagens Nyheter, skriven av Staffan Kihlström. Ibland är det så att man reagerar extra starkt – även om saken inte är egentligen ovanlig eller förvånande. Det handlade om att Armémuseum två gånger påstås ha upplåtit sina lokaler till s.k. ”högerextrema organisationer”. Artikeln osar av insinuationer om att det skulle begåtts något fel eller t.o.m. att museets ledning på något sätt skulle sympatisera med ”extremhöger”. Att jag reagerar beror också på att jag själv deltog i det ena av mötena – det som arrangerats av förlaget Arktos i samarbete med några av deras marknadsförare i Sverige på bloggportalen motpol.se. Mötet var fullständigt respektabelt och innehöll (som Staffan Kihlström riktigt säger) ett föredrag av den ryske politiske filosofen Alexander Dugin. Denne Dugin må av S.K. betraktas som ”extremist” men han är i sitt hemland en respekterad debattör som varit verksam sedan kommunismens fall. Han har t.ex. varit rådgivare åt president Putin, men också varit med om att grunda två till Putin konkurrerande politiska partier. Han kanske kan jämföras med amerikanen Henry Kissinger som också i egenskap av expolitiker besökt Sverige för att hålla föredrag om kontroversiell storpolitik. Kort sagt att upplåta lokal till en föreläsning med t.ex. Alexander Dugin är väl en utmärkt tillämpning av policyn om ”mångfald”?

För övrigt behöver man väl inte vara en berömd utlänning för att få yttra sig i ”mångfaldens namn”? Vi lever i ett land där det i princip ska finnas utrymme för en mångfald av olika värderingar. Det betyder att också svenska politiska organisationer skall garanteras mötesfrihet. Självklart innefattar mötesfriheten också Svenskarnas parti eller Nationaldemokraterna. Om ABF, som har en tydlig politisk agenda, inte vill upplåta lokaler åt politiska motståndare må väl vara förståeligt, men Armémuseum har väl rimligtvis inte en partipolitiskt plattform? Vad är i så fall felet?

Kanske menar S.K. att gränsen för yttrandefrihet går vid ”rasism”? I dagens politiska klimat används emellertid ordet ”rasism” bara som ett politiskt skällsord för att brännmärka dem som inte ställer upp på någon av de sju rättrogna riksdagspartiernas invandringspolitik. S.K. måste definiera vad han menar med ”rasism” och också förstå att han förespråkar inskränkning av demokratiska rättigheter för dessa dissidenter.

En yttrande- och mötesfrihet som bara omfattar dem som uttryckligen bekänner sig till den rådande maktens politiska föreställningar är naturligtvis inte värd namnet. Om någon av museets anställda eventuellt mår illa av en framförd åsikt så är det faktiskt bara att bita ihop och försöka inse att så här går det till i en demokrati.

Demokratiska institutioner är faktiskt svårt kringskurna i dagens Sverige. Att t.ex. Nationaldemokraterna inte kan hyra en möteslokal i eget namn beror inte bara på politiskt bigotta chefer för dessa lokaler. Det beror i än högra grad på organisationer som EXPO och AFA som systematiskt försöker sabotera sådana möten. AFA-aktivister drar sig inte för att anfalla med militära knallskott och käppar och knivar. Polisen står ofta passiv och låter det ske. Pressen kallar det ”sammandrabbningar mellan extremister” fastän nationalisterna oftast uppträtt fullständigt lugnt och korrekt. Med sådana erfarenheter är det kanske inte konstigt om det finns politiska organisationer som helst hyr lokaler i annat namn än sitt eget.

Åke Blomdahl