19 november 2015

Miljö eller rättvisa

Svenska Naturskyddsföreningen i Köpenhamn 2009. Eget foto.

När detta skrivs laddar världen upp för det stora klimattoppmötet i Paris som börjar 30 november.

Vänsterorienterade miljöorganisationer har gjort ”klimaträttvisa” till sin linje i de globala spelet om klimatet. Det är en hållning som försvårar möjligheterna att nå någon slags effektiv uppgörelse.

I det följande resonemanget förutsätter jag att vi har ett problem med klimatet. Dvs att mänsklighetens aktiviteter är huvudorsaken till en global uppvärmning som riskerar att bli så stor att biosfärens ekologi utsätts för påfrestningar så att t ex förutsättningarna för jordbruk avsevärt försämras. I värsta fall kan stora tropiska regioner bli så torra och heta att de blir obeboeliga , samtidigt som andra tätbefolkade landsdelar översvämmas. Vi kallar denna teori ”Antropogen Global Warming”, AGW.

Den vetenskapliga grunden för dessa farhågor har, trotsa påståenden om att det råder ”vetenskaplig konsensus”, faktiskt ifrågasatts på många punkter. Någon samlad alternativ teori om atmosfärens termodynamik finns emellertid inte. Eftersom följderna av en låtgå-utveckling, med fortsatta och ökande utsläpp av koldioxid från fossilbränslen, enligt AWG-teorin kommer att ge svåra eller t o m katastrofala effekter, bör en säkerhetsprincip innebära att vi (mänskligheten) måste göra något för att ändra utvecklingen.

Motstånd

Även om alltså många aktörer håller med om problembilden, så är det inte så enkelt att de också vill ändra något. Klimatkatastrofen kommer att drabba kommande generationer. De som idag lever och har makten kommer att hinna dö långt innan effekterna blir allvarliga. 

Kanske är de oförutsett låga råoljepriserna som vi har haft de senaste året ändå ett slags tecken. Kanske är det så att oljejättarna försöker sälja så mycket olja som möjligt innan kranarna plötsligt dras åt genom lagstiftning? Men det kan också vara så att efterfrågan, p g a den globala recessionen, minskat. 
 
Ett annat skäl att ”köra på som vanligt” trots varningar är fantasieggande futuristiska visioner om att med hjälp av teknik moderera klimatet om det skulle visa sig nödvändigt. Att sådan ”geoenginering” kan skapa nya ännu större miljöproblem bekymrar inte teknikoptimisterna. ”I så fall utvecklar vi något som tar hand om de bieffekterna”, menar man. De vill intala oss att det är lättare att ändra planetens fysik än att göra något åt de globala ekonomiska systemen.

Världen visar alltså ingen tydlig vilja till omställning. Inför det stora klimatmötet i Paris hoppas många ändå att världens politiska ledare ska komma överens om ett bindande avtal om minskande klimatgasutsläpp.

Hotets allvar borde ge att alla ska gör allt vad de kan, men de flesta går in i förhandlingarna med massor av goda skäl varför just de ska slippa undan och att det egentligen är ”de andra” som ska göra de avgörande förändringarna. Diplomater från länder i tropikerna menar t ex att de först ska har rätt att bekämpa sin ”fattigdom”, och att om de möjligen ska avstå från billig fossilteknik så skall i så fall ”de rika” länderna betala det.

Förlorande förhandlingsstil

En del EU-länders och i all synnerhet Sveriges diplomater skiljer sig markant från de andra. De går in i dessa förhandlingar med ett skuldtyngt perspektiv. Än värre är den hållning som många miljöorganisationer driver. Under parollen ”klimaträttvisa” riktas hela krutet mot det egna folket och kulturen. ”Vi” är de skyldiga. Det är ”vi” som skall betala.
KLIMATRÄTTVISA: De som bidragit minst till klimatförändringarna i världen är också de som drabbas hårdast. […] Alla ska ha lika rätt att på ett hållbart sätt utnyttja jordens resurser och rätt till en god miljö och till hälsa.
Naturskyddsföreningen


”Diakonia ser klimatfrågan ur ett globalt rättviseperspektiv; vi måste både stoppa klimatförändringarna och säkra fattiga människors rätt till utveckling. Sverige och de andra rika länderna som bär det största ansvaret för växthuseffekten, har merparten av de resurser som krävs för att minska utsläppen av växthusgaser.”
Diakonia
Kineser, sydafrikaner, nigerianer och indier, mfl är inte sena att utnyttja den vinkeln, men är det verkligen rättvist att se det så?

De ”fattiga” länderna har nu huvudansvaret

Nu är det ”utvecklingsländerna” som är avgörande. Sedan Kyotoprotokollet trädde i kraft har i stort sett bara EU-länder gjort allvarliga försök att vända utvecklingen. (Det var visserligen USA-diplomater som skrev avtalet, men kongressen skrev till slut ändå inte under, och Kanada har senare hoppat av trots att de skrev under.) Kyotoprotokollet gav frisedel åt ”utvecklingsländer” att fortsätta bygga kolkraftverk och öka förbränningen. Det var ”rättvist” eftersom den fattiga världens per-capita-utsläpp var så litet i jämförelse med t ex USA:s.

Nu har det snart gått 20 år och Kinas utsläpp av klimatgaser är större än USA:s, Indiens likaså. Sydafrika bygger kolkraftverk och är tillsammans med Nigeria Afrikas värsta miljöförstörare.
Utsläppen av koldioxid från Europa och Nordamerka är förvisso stora, men de ökar inte. Det allvarliga nu är den kraftiga tillväxten med åtföljande ökning av fossilbränsleförbränning i de s k utvecklingsländerna. Att dessa nu väljer samma förödande teknik som de gamla industriländerna i okunskap gjorde för hundra år sedan är just det som riskerar att knuffa oss över tippunkten. Bara om dessa ”utvecklingsländer” förmås att hoppa över fossilbränsleepoken och gå direkt till förnyelsebar energi kan vi rädda världen från förödande uppvärmning.

Ett nytt ”kyotoprotokoll” som lägger allt ansvar på ett fåtal ”rika” länder är det värsta som skulle kunna hända.

I det perspektivet måste man se att NGO-organisationernas krav på ”klimaträttvisa” riskerar att vara direkt kontraproduktivt.

Det är självklart att europeiska miljögrupper ställer hårda krav på sina egna ansvariga politiker. Det är ju dem man framför allt har makt över, men det får inte ske på ett sätt som ger argument åt de mest avgörande globala aktörerna att slippa undan åtaganden.

Etnomasochism

Parollen om ”klimaträttvisa” är bara alltför typisk för den politiskt korrekta vänstern. Alla världens problem skylls på de västerländska civilisationerna. Det är ”vår” kolonialism, miljöförstörelse, rasism etc som ständigt sägs vara roten till allt ont. Det är ett förödande och förlamande sätt att se på världen. Utvecklingsländerna, ”de fattiga”, ”de andra” är inte några oskyldiga offer. Varje folk och regering måste ta ansvar för sin roll, och det är särskilt tydligt i klimatfrågan.

De allra fattigaste har på sätt och vis den avundsvärda möjligheten att göra rätt från början. Kunskap finns numera tillgänglig för alla på Internet. ”Vi” i den ”rika” världen måste däremot avveckla en mängd fungerande system och lära oss av med ohållbara vanor, något som definitivt inte är lätt gjort.

”Rika” länder och ”utvecklingsländer”

Det vore för övrigt välgörande att ge upp den förlegade distinktionen mellan ”rika” och ”fattiga” länder, mellan ”i-länder” och ”utvecklingsländer”. Som Hans Rosling övertygande visat är alla länder idag med på banan (http://www.gapminder.org/). Länder som Kina, Indien eller Iran är inte ”fattigare” än t ex Sverige var på 1950-talet. Samtidigt är många s k ”industriländer” på god väg att avindustrialiseras och fattigdomen ökar här snabbt i breda befolkningsgrupper.

Kina, Indien, Sydafrika, Nigeria m fl är idag industrinationer, de har sina interna fördelningsproblem, men de har också alla sina välmående eliter och medelklasser. De är fullständigt mogna att ta ansvar för sina egna roller i klimatpolitiken (och även i annan politik).

Bollen ligger hos ”syd”. Det enda rättvisa är att alla tar fullt ansvar.

Åke Blomdahl                                                      



Ekologiskt fotavtryck mot biokapacitet per land. Gröna länder bidrar positivt med ekosystemtjänster. Röda länder är värstingar som övertrasserar sin biokapacitet. Det är alltså inte så enkelt att ”rika” länder är värre än ”fattiga” länder om man också tar hänsyn till befolkningstätheten. Om man dessutom tar in materiell tillväxt i Asien och befolkningstillväxten som är explosiv i Afrika förstår man att de värsta hoten mot miljön kommer från ”syd”.
Data och grafik från ”Global Footprint Network”.



08 september 2015

Orkestrerad opinion

Orkestrerad opinion

Vad är det som händer? Har Europas folk plötsligt ”fått upp ögonen” för hur fruktansvärd situationen är för miljoner människor? Har opinionen plötsligt svängt så att ”alla” nu inser att vi måste avstå från vårt Europa och erbjuda alla som så önskar asyl?

Förmodligen inte.

Vad anser svenska folket om invandringen? Det är något partipolitiker, media och den ekonomiska makten absolut inte vill veta. På beställning av ”Nya Välfärden” har Demoskop faktiskt genomförts en undersökning som presenterades i somras. Resultatet sammanfattas:

”Allmänhetens uppfattning om invandringens omfattning har de senaste åren utvecklats från att vara negativ till att vara påfallande negativ.”

År 2015 är det 58% som anser att invandringen är för stor. 34% tycker att den är lagom (”varken för stor eller för liten”) men bara 8% tycker att invandringen är för liten. Opinionen står ganska stadig sedan 2010 när undersökningen startade, men har utvecklats något i en mer negativ riktning.
”Miljöpartiet, som i dag är det enda parti där den invandringspositiva opinionen dominerar.” säger Demoskop vidare. Till och med ibland Vänsterpartiet väljare dominirear de invandringskritiska inställningen.

Ingen ”main-stream”-media, varken TV, Radio eller de stora tidningarna har nämnt denna undersökning. Ett tecken så gott som något på att de egentliga makthavarna inte vill veta eller tala om sanningen.

(Det finns annars bara en långtidsundersökning som registrerar attityder till invandring, nämligen den årliga SOM-undersökningen som har ett par svårtolkade frågor.)

En indirekt mätare på folkstämningen är framgångarna för Sverigedemokraterna. Partiet, som för ett år sedan fick 13% stöd i valet, samlar nu 20-25% av de tillfrågade i opinionsundersökningar. Detta trots mediauppblåsta skandaler och trots att partiet uppenbart är långt ifrån moget att ta ett fullt regeringsansvar. Stödet för SD måste framför allt tolkas som ett misstroende mot den invandringspolitik som förespråkas av de andra sju partierna.

Det är inte konstigt om ”makten” i form av de styrande inom media och de gamla partierna varit skakade och bekymrade. Handgranatskriget i Malmö och IKEA-morden har heller inte underlättat deras sak. Man har väntat på ett tillfälle att slå tillbaka.

Så publicerar någon bilder av ett barn som ligger drunknat på en strand vid Medelhavet. Det är ett vitt barn med kläder som liknar dem som västerländska barn bär. Det tar skruv. Känslor är i uppror. Bilden går runt viralt på sociala media.

Chefredaktörerna på TV och tidningar förstår snabbt att här finns chansen att vända stämningarna. Media kablar ut bilden av den drunknade barnet, och kombinerar det med bilder av förtvivlade människor som tränger in över Serbiens gräns mot Ungern.

Det finns egentligen inga skäl att tro att opinionen verkligen vänt 180 grader. Det troligaste är att den lilla invandringsentusiastiska klicken (de 2% som anser att invandringen är alldeles för liten) fått modet tillbaka och ser möjligheten att dra med de andra 6% (som är mer eller mindre positiva till ökande invandring, enligt Demoskop i ovan refererade undersökning) i en känslostorm som ger intryck av att vara en massiv opinion. (Utan undersökningar kan det inte ifrågasättas.)

Med massivt stöd från ”agenda”-journalister på Dagens Nyheter, Aftonbladet, Expressen m fl piskas känslorna på så att man kan ge sken av att ”opinionen” nu vill ha fri invandring.

Låt dig inte luras!

De är inte humanister. De som står bakom detta vill beröva Europas ursprungliga befolkningar herraväldet över sina länder, sina mödosamt uppbyggda demokratiska samhällen, och sina under århundraden odlade nationella kulturer.

De tror att de lättare kan behålla makten om människor inte längre känner förtroende för varandra, inte kan prata med varandra och ständigt misstror all organisation. De vill att vi ska vara ”individer” och ”konsumenter” i en uniform världskultur.

Låt dig inte luras! Vi har all rätt till vårt land. Katastrofsituationerna måste lösas i närområdet. Vi är solidariskt med på att stödja människor som i närområdet behöver hjälp att överleva i tillfälliga flyktingläger. Vi kan säkert gå ganska långt när det gäller materiellt stöd, men vi ska inte skänka bort vårt land.

Åke Blomdahl

Undersökningen "Allmänhetens uppfattning om invandringens omfattning", 2015-05-25:

Kommentarer enbart från alternativ media:

08 augusti 2015

Tiggande ”EU-migranter”


Sverigedemokraternas gjorde skandalsuccé med sin annonskampanj ”Ursäkta röran ...” på Östermalms T-banestation i slutet av Juli. Genomslaget blev särskilt stort på grund av militanta vänsterhuliganers uppträdande. Utan det senare hade saken kanske passerat ganska obemärkt.

Det är naturligtvis bra att någon politisk kraft signalerar att de vill göra något åt tiggarepedemin som drabbat Sverige och flera andra europeiska länder men vad har Sverigedemokraterna att komma med?

Det har från flera håll hörts förslag om att förbjuda ”organiserat tiggeri”. Ett problem kommer då att bli hur man bevisar att det är ”organiserat” och hur man avgränsar det från sådan organiserad insamling som välgörenhetsorganisationer ägnar sig åt.

SD föreslår ”totalförbud mot tiggeri för alla som inte är folkbokförda i Sverige”. Det är väl ganska rimligt? Vare sig det är organiserat eller ej ska det vara förbjudet för utlänningar att tigga i Sverige.

SD har också talat om att införa visum för medborgare från (i detta sammanhang) särskilt belastade länder. Det lär emellertid kräva uppsägning av Schengenavtalet vilket i praktiken också kräver utträde ur EU. EU-utträde är i och för sig nödvändigt om Sverige skall återfå verklig nationell suveränitet, men det är därmed också en mycket större fråga än bara den om tiggeriet. Det blir svårare att hitta en majoritet för EU-utträde i Sveriges nuvarande riksdag, än för en specifik lagstiftning mot utländska medborgares möjlighet att leva på tiggeri.

En helt annan angreppsvinkel är att ge butiks och fastighetsägare större rättigheter att avvisa tiggare som satt sig framför deras affär eller fastighet. Polis och väktare ska självklart kunna hjälpa butikens personal med detta.

Är det då rätt att hindra tiggandet?

Att tigga kan vara en sista utväg för vem som helst som råkat illa ut, med för dessa s k ”EU-migranter” är situationen (av allt att döma) inte tillfällig. Det är människor som valt tiggandet som permanent försörjning. Deras ”affärsidé” är att sitta i empatiska människors blickfång och se eländiga ut och på så vis exploatera människors medlidande. Problemet är att de är så många och så otröstliga att de tröttar ut människors empatiska förmåga. Det hjälper inte att ge en en tia eller hundring, strax möter man en till och varför ska inte denne också ha en tia? Den förste går inte heller hem och är glad och nöjd även om denne fått en hundring. Han eller hon är tillbaka på samma plats lika ”fattig” nästa dag. Det är alltså så att, tvärtemot ens intuitiva känsla, varje gåva visar tiggaren att tiggandet är lönsamt, och ju mer tiggaren samlar hop desto mer försäkrar vi tiggaren om att hans (eller hennes) livsstil är den bästa för just honom (eller henne).

Att ge något åt tiggare (i synnerhet s k ”EU-migranter”) är kontraproduktivt – det bidrar till att hålla människan kvar i ett hjälplöst tillstånd. För den som lider av dåligt samvete, av att passera tiggare utan att ge något, är det i så fall mycket bättre att ge ett bidrag till någon humanitär hjälporganistion. Det kan ge husrum eller några mål mat, och kan i bästa fall sätta tiggaren i kontakt med människor som kanske rent av har något mer konstruktivt att erbjuda.

Vad som helst annat borde vara bättre än tiggande.

Vårt ansvar för våra medmänniskor?

Jag anser att vi (svenskar) framför allt har ansvar för våra egna medborgare. Vi har inga som helst skyldigheter gentemot ”EU-migranter”. Det är säkert rätt att då och då köpa en ”Situation Stockholm” av en svensk uteliggare, men vi har ingen skyldighet att uppmuntra utlänningar som tigger med gåvor eller köpa saker på gatan av dem.

Vi kan inte rädda ”hela världen”. Att inte kunna sätta gränser innebär däremot att vi riskerar att ruinera oss och än värre är att vi äventyrar vår ställning som herrar i eget hus.

Måste vi ge förföljda romer en ny chans till ett nytt liv?

Romerna i Rumänien är ju förtryckta och förföljda, säger man. De får inte jobb och deras barn får inte gå i skola. Varför? 

Jag kan inte tro att rumäner är mycket värre än andra människor.
Varför är rumänerna så ogina mot just romer? Det verkar vara en fråga som inte får ställas. Romer, eller Zigenare, har varit illa sedda i hela Europa ända sedan medeltiden. Om det från början berott på ”fördomar” eller fakta kan väl ingen veta. Inga ordentliga människor ville ha med dem att göra. Därför har de varit tvungna att försörja sig på okonventionella sätt – t ex genom att tigga eller stjäla. Men just därför förstör de fortsatt sitt eget anseende och ger hela tiden ny näring åt ”fördomarna”. De flesta andra minoritetsgrupper i Europa har lyckats integrera sig med majoritetssamhället, men inte romerna, trots att de levt i hundratals år med sina majoritetsfolk. Varför? Därför att det finns goda skäl. Romerna själva har dessvärre alltför gärna accepterat rollen som förtryckta och utstötta. Det har främjat lojaliteten inom gruppen. Det har hindrat assimilation med majoritetssamhället och har därmed möjliggjort romkulturens överlevnad.

I Sverige finns grupper med romsk ursprung som lyckats integrera sig väl. De har vanliga jobb och deras barn går i skola. Det finns en sent invandrad grupp finska zigenare där många fortsatt att stöta sig med majoritetsbefolkningen genom att stjäla och missbruka förtroenden. Det har försenat processen, men fram tills för bara några år sedan har förhållandet mellan majoritetsbefolkningen och många romgrupper förbättrats avsevärt. ”Fördomarna” hade börjat vittra bort.

Tiggarinvandringen kastar om den utvecklingen. Om ”zigenare” eller ”rom” identifieras med dessa ”EU-migranter” så återbefästs bilden av dessa som ”problem”, ”tiggare”, ”tjuvar”, ”ohederliga” etc. och det spiller över och bli till fördomar även mot andra tidigare etablerade romfolkgrupper.

Svenska ”Resande” och finska romer har all anledning att vilja se ”EU-migranterna” återvända till Rumänien!

Hur ska de rumänska romerna då kunna häva sig ur dessa onda cirklar?

Lösningen borde vara organisering. Inte ”organiserat tiggeri” givetvis, utan en sund organiserad solidaritet inom gruppen. De rumänska romerna måste bygga lokala mer eller mindre självförsörjande samhällen i sina hemtrakter i Rumänien. Obrottslig solidaritet krävs för att inte romskt småjordbruk och enkla manufakturer ska konkurreras ut av världsmarknadens stora bolag.Det är viktigt att man köper av varandra även om det finns till synes billigare produkter i snabbköpet i grannorten. Det är naturligtvis viktigt att så småningom få igång handel med majoritetssamhället. Kanske kan man börja med att sälja hantverksprodukter eller grönsaker?
Genvägar till försörjning genom begrägeri, stöld och tiggeri måste vara än mer förbjudet under denna fas än det någonsin varit i majoritetskulturerna. Då kan gruppen långsamt förtjäna ett nytt förtroende från omvärlden.

Familjeplanering

Tiggarkvinnan utanför COOP-butiken vädjar om hjälp att försörja sina barn. En annan vädjar om hjälp att få läkarvård åt sitt handikappade barn. Det är ett grymt (och antagligen effektivt) sätt att vädja till vår omtanke om barnen som inte själva valt att födas till grymma omständigheter, men ansvaret ligger hos tiggaren. Den som inte kan försörja ett barn ska inte heller skaffa sig barn! Idag kan ingen skylla på ”storken”. Alla vet att det finns billiga och lättillgängliga preventivmedel i alla någorlunda moderna länder. 

Faktum är att människor tidigare lyckats ganska bra med att planera sina familjer även utan preventivmedel. Det går att avhålla sig från penetrerande sex. I de flesta äldre kulturer var sex före äktenskapet förbjudet. Äktenskap fick dessutom bara ingås med föräldrarnas samtycke. Ett samtycke som handlade om möjligheten att försörja en blivande familj. En sådan moral kan tyckas avlägsen i vårt svenska samhälle, men det borde fortfarande inte vara främmande i romkulturerna.

Dysgenics

Romernas oförmåga att nå konstruktiva relationer till andra folkslag ger skäl att misstänka att de av födsel ofta är sämre rustade än andra att möta livets prövningar. Orimligt hög fertilitet bland fattiga och misslyckade människor kombinerat med motsvarande låg fertilitet bland välartade, välanpassade människor leder på sikt till folkstammens (folkstammarnas) genetiska urartning och förstörelse. De sjuka, dumma och ansvarslösa kommer att ärva Jorden, medan friska, intelligenta och ansvarstagande människor blir alltmer sällsynta.
De flesta värjer sig nog för tanken på att åter införa sterilisering av mentalt funktionshindrade eller asociala individer, men tiggarproblemet kan tvinga upp frågan på dagordningen.

Slutsatser

Ge inte pengar till tiggarna! Ge istället pengar till hjälporganisationer.
Förbjud utländska medborgare att tigga.
Ge polis, väktare och butikspersonal befogenhet att köra bort oönskade tiggare.
Fattigdomen i världen är inte vårt (svenskarnas) fel. Inte heller är det vårt ansvar att lösa andra länders fattigdomsproblem.
De rumänska romerna är själva huvudansvariga för att häva sig ur sitt predikament.
Romernas befrielse måste vara deras eget verk!

ÅB

19 maj 2015

Tiggeriet, vad göra?

Jag var ikväll på ett panelföredrag i Årsta kyrka:

"Ingen skall behöva tigga – men vad kan vi göra?"


Tillställning var anordnad av nätverket ”Årsta för Alla” (tidigare Årsta mot Rasism”). Inbjudna var romen Gregor Kwiek som arbetar för Haninge kommun med romsk ”inkludering”, Mattias Gardell, professor i religionshistoria, och välkänd folkupplysare mot ”islamofobi”. Statsvetaren Merriam Chatty var där som expert på ”migranters medborgarskap”. Det är alltså inte förvånande att välviljan i församlingen var stor. Publiken var visserligen ganska tyst men det är nog inte fel att gissa att de flesta längtade efter sätt att visa sin känsla för ”alla människors lika värde” och i synnerhet hur man kan hjälpa de rumänska romerna att etablera sig i Sverige.

Gregor Kwiek berättade om antiziganism i Sverige och andra länder. Han menade att det finns gott om välintegrerade romer i Sverige, men att de flesta inte vill tala om sitt ursprung eftersom de då drabbas av dåliga föreställningar om ”zigenare” som är i omlopp. I svenskens föreställningsvärld representeras romerna framför allt av de finska zigenare som invandrade på 60-talet - de med långa kolar och broderade blusar. Invandringen av rumänska romer de senaste fyra-fem åren har gett en ny bild av vad som är ”romskt”. Det slår tillbaka på de romer som redan finns här genom att den motvilja många känner mot tiggarna återskapar en generell antiziganism som annars hade börjat falna. Det är definitivt ett problem för alla menade Kweik.

Mattias Gardell berättade skräckhistorier om antiziganistisk förstörelse och uttryck för hat som han menade att högerextremister organiserade. 

Annars var det Gardell som var den som skulle presentera Lösningen:

Gardell menade att man skulle hjälpa migranterna att organisera sig i byalag. De skulle kunna anvisas mark där de kunde få bygga ett samhälle. Grunden skulle vara enkla bostadsmoduler och en samlingslokal. El, vatten och avlopp skulle dras fram. Snart skulle man kunna organisera en skola för att avhjälpa analfabetism och ge grundläggande kunskaper om Mänskliga Rättigheter. Man kunde hjälpa till att starta kooperativa butiker och företag. Det finns mycket kunskap bland dessa romer även om en del är analfabeter. Det finns snickare och elektriker, konstnärer och hantverkare. Med tillräckligt stor mark skulle man kunna odla grönsaker. Snart skulle det finnas hantverkare, kaféer och olika små butiker. Så småningom kunde man stå på egna ben och sälja sina produkter på den öppna marknaden.

Sammanlagt menade Gardell att skulle inte behövas mer än 8 miljoner för att ge alla EU-migranter tak över huvudet och starta utvecklingen av sådana byar. El, vatten, avlopp och bostäder åt tiotusen analfabeter – för 8 miljoner, hur kom han fram till den siffran?

Jag såg till att få ordet så snart publiken släpptes fram. Jag har själv tänkt mycket över hur man skulle bete sig om man själv tillhört en utstött minoritet. Jag skulle också rösta för att man ska vända sig inåt och söka samarbete inom den egna gruppen där alla delar samma stigma och predikament. Det gäller alltså att lägga klanstriderna åt sidan, sluta tycka synd om sig själv, och bygga en solidaritet inom gruppen.
Gardells modell måste vara alldeles rätt, men dessa byar ska naturligtvis förverkligas i Rumänien och inte i Sverige.

Sedan kan man ju undra varför inte detta redan sker om nu romerna är ett folk av sådana skickliga entreprenörer som Gardell menar att de är.

Om svenskarna fortsätter att ge tiggarna pengarna i sina pappmuggar så kommer de däremot att fortsätta att uppfatta tiggeri som den mest lönsamma affärsidéen inom räckhåll. Om vi är alltför ”snälla” kommer vi att locka hit resten av Rumäniens romer. Vi befriar då kanske rumänerna från romproblemet men får det istället själva på halsen. Tänk på det innan ni utropar, som en i publiken föreslog;

”Å vad kul att ni väljer att komma hit! Vi har stor erfarenhet av olika invandringsproblem och vi kan hjälpa er att lösa era bekymmer.”

Åke Blomdahl

21 april 2015

Moralisk eugenik för att rädda klimatet?

De största problemen för vårt århundrade – klimatförändringarna, terrorism, fattigdom och global orättvisa beror inte på olyckliga omständigheter – de är i huvudsak resultatet av människors val och beteenden. Professorn i praktisk etik i Oxford Julian Savulescu uppmanar oss (dvs mänskligheten) att inte bara angripa frågorna på det traditionella politiska sättet, vi måste använda teknik för att överskrida de biologiska begränsningarna i människans själva natur. Julian Savulescu reser på så vis åter frågan om eugenik, som varit bannlyst från det offentliga samtalet sedan 1950-talet.

(Artikeln har tidigare publicerats i papperstidningen Nya Tider, nr 13)



Människan är fortfarande väsentligen den samma sedan stenåldern. Vi är anpassade för ett liv som jägare och samlare i glest utspridda grupper omgivna av en oändlig natur. Våra naturliga moraliska intuition är inte anpassad till dagens globaliserade värld, med sina ytterligt komplexa beroenden och vår formidabla makt att påverka hela planetens ekologi.

Därför bör vi snarast utforska och använda alla möjligheter till att med medicin och genteknik förbättra människans moraliska förmågor.

Julian Savulescu är professor vid Oxford Uehiro Centre for Practical Ethics och talade vid ett möte 16 mars arrangerat av Institutet för Framtidsstudier (IFFS) i Gamla Spårvägshallarna i Stockholm.

Allmänningens tragedi

Modellen för ”allmänningens problem” gäller t ex utnyttjandet av en betesmark, som inte hade någon tydlig ägare, av bönderna i en by. Så länge som allmänningen var gemensam för en relativt liten grupp så kunde vi ganska framgångsrikt förhandla fram ett rättvist utnyttjande. Människans naturliga moraliska instinkter fungerar ganska bra i ett sådan fall. Däremot blir problemet så mycket mer svårlöst när allmänningen är stor och gruppen som ska komma överens också är stor. Om det gäller fisket i havet är det svårt att motivera enskilda fiskare att minska fångsterna eller lägga ner det egna företaget bara av hänsyn till kommande generationer eller främmande folks fiskare. Likaså tycks det vara oändligt svårt både för stater och företag att avveckla industri eller bejaka negativ ”tillväxt” för att stoppa utsläpp av klimatstörande ämnen i atmosfären.

Den som är medveten om ett globalt problem är ofta villig att ”avstå” (eller ta på sig en kostnad eller göra en ansträngning) om men endast om man kan få till en överenskommelse med alla de andra, men det kräver mycket stor tillit till att de andra parterna kommer att hålla överenskommelsen. Det är här den moraliska intuitionen måste förbättras menar Savulesco. Vi behöver förbättra människan (som art) så att hon allmänt tror och litar på hela ”mänskligheten”.

Ritalin minskar våldsbrott

Savulesco pekar på en rad medicinska hjälpmedel som vi vet påverkar moraliskt beteende. Människor med ADHD-störningar har ofta låg förmåga till självkontroll, men om de medicinerar med Ritalin förbättras detta, så att till exempel risken att begå våldsbrott kan minska högst radikalt.

Oxytocin

Hormonet oxytocin har visat sig avgörande för känslan av gemenskap, parbildning, omvårdnad, och förmåga att följa sociala normer. Det stärker känslan av trygghet och tillit. Oxytosin är helt enkelt ett kärlekshormon. Det tråkiga, menar Savulesco, är dock att oxytosin bara stärker tilliten till den nära ”ingruppen”, men på bekostnad av ett ökat misstroende och motvilja mot ”de andra”. Oxytocin är således ett olämpligt redskap för den sociale ingenjören som vill öka den allmänna altruismen för hela mänskligheten, menade Savulesco, men, tillade han, det är ju inte heller omöjligt att vi kan ”förbättra” denna typ av hormon.

Exemplet med oxytocin pekar på ett fundamentalt problem med alla idéer om ”förbättrade” människor. Vad är det för moral vi vill förbättra? Är det verkligen önskvärt att upplösa personlig och diskriminerande kärlek för egna barn och livspartner, den egna gruppen och kanske nationen till förmån för en allmän välvilja för ”mänskligheten”?

Kritik

På mötet fick professor Savulesco kritik av den svenska professorn i teoretisk filosofi i Stockholm, Åsa Wikforss.

Wikforss menade att människors handlande är resultatet av dels våra önskningar och behov, dels av vilka sakförhållanden vi tror gäller. Vad det gäller t ex klimatfrågan är vi inte så mycket hjälpta av ökad altruism om människor samtidigt inte tror att det finns ett problem med klimatet. ”Det finns så mycket vansinniga idéer i omlopp!”, suckade Wikforss, ”... högerextremism, klimatförnekare, konspirationsteorier etc”.

Wikforss tvivlade på att de allmänna ”bio-förbättringar” som Savulesco hoppas på skulle kunna vara till någon avgörande hjälp för att lösa våra verkliga problem.
Inbjuden opponent var också journalisten Göran Rosenberg. Han erinrade om att idén ingalunda är ny. Författaren Arthur Koestler talade på 1950-talet varmt för att använda eugeniska tekniker för att förbättra människan moraliskt i en vänster-liberal riktning. Koestler levde i en tid med omedelbar erfarenhet av den moderna människans moraliska katastrofer (kommunismen, nazismen, kalla kriget, kärnvapen kapplöpningen). Koestler resonerade på samma sätt som Savulesco. Ett överhängande hot om katastrof, och en övertygelse om människans medfödda tillkortakommande att handskas med de krafter som släppts lösa, vilket tvingar oss att starta ett program för att skapa ”en ny människa”.
Rosenberg varnade för alarmism och manade till försiktighet. Trossystem är i grunden inte biologiska och kan inte bekämpas med mediciner.

När vi ändå talar om Koestler, som också är en av mina favoriter, vill jag påminna om att Koestler är en av dem som också varnade för dogmatisk ”altruism”. Av de brott som begåtts i historien är de som begåtts av rent själviska motiv blygsamma i jämförelse med dem som skett i namn av ”mänskligheten”, ”Guds vilja” och kommunistiska eller andra politiska drömmar om idealsamhället, menade Koestler.

En mild variant av transhumanism

Slutligen kan jag inte låta bli att själv kommentera, att Savulesco representerar en form av transhumanism, men av den förhållandevis försiktiga skolan som vill bygga ”den nya människan” genom biologiska förbättringar av den gamla homo sapiens. Det finns betydligt aggressivare skolor som arbetar för att med hjälp av elektroniska hjärnimplantat bygga ihop människan med datamaskiner (skapa cyborger) eller som helt dömer ut den biologiska människan och istället vill skapa radikalt nya livsformer styrda av artificiell intelligens. För dessa senare är den typen av moraliskt-biologiska förbättringar som Savulesco talar om helt ointressanta och föråldrade redan innan de tänkts.

Åke Blomdahl



19 april 2015

Katastrofen i Medelhavet

Ännu en migrantkatastrof i Medelhavet

Hur många ska offras på dessa vansinnesfärder innan Europas politiker fattar mod att göra något som stoppar trafiken?

Det finns i stora drag två modeller för hur det skulle kunna gå till.

Den första är den som alla politiskt rättrogna i Sverige kan tänka: öppna gränserna, ”skapa nya vägar till Europa”. Det är det samma som att ge upp Europa och låta afrikanerna ta över.
Lyckligtvis är det en idé som inte på långt när lika populär på kontinenten som i svenska politikers hjärnor. 

I Afrika pågår befolkningsexplosionen med full styrka. Det finns bara hur många afrikaner som helst. Om man låter Afrika fritt exportera sitt befolkningsöverskott till Europa kommer det kanske att minska de mest akuta överbefolkningsproblemen något lite i Afrika, men det kommer också att dröja ännu längre innan politikerna och gemene man förstår att det inte går att fortsätta föda barn i sådana mängder.

Under tiden slukas Europa av hundratals miljoner afrikaner.

Sverige bågnar redan under ett orimligt invandringstryck och svenska politiker vill se resten av Europa dela vårt öde.

Det finns en annan lösning!

Det får inte löna sig att gå i båtarna. Australien hade för ett antal år sedan ett likartat problem. Man valde den till synes brutala metoden att uppbringa varje båt lastad med migranter som närmade sig kusten och bogsera den tillbaka till Indonesien eller var den nu hade kommit ifrån. Om båten är ett sjunkande vrak räddar man människorna och kör dem, inte till Australien, utan till en ”safe haven” på någon ö i Indiska Oceanen där eventuell asylansökan behandlas. Om den sökande kan klassas som flykting har man sedan ett avtal med Kambodja, så att de tar emot flyktingarna mot betalning från Australiska staten. Idén är enkel: det ska inte löna sig att riskera livet i båt, man kommer i alla fall aldrig till Australien, och hade man tänkt sig att flytta till Kambodja så hade det funnits lättare sätt. Därför har den livsfarliga trafiken i det närmaste upphört.

Det är något att tänka på, inte sant?



Afrika måste lösa sina egna demografiska problem. Där finns många länder som fortfarande är ganska glesbefolkade, och det måste finna behov på kontinenten för många av dessa människor som visat sig beredda att bryta upp för att skapa sig ett nytt liv någon annanstans.


Självklart ska vi hjälpa människor i sjönöd, men det måste inte betyda att vi också ska ha dem som medborgare.