18 mars 2011

Fukushima och slutförvaret

Jordbävningskatastrofen och Tsunamin
Jordbävningskatastrofen och Tsunamin i Japan är förfärande. Den var av ovanlig styrka och skadorna blev enorma trots att Japan förmodligen var bäst förberett i världen. Här har energimängder ca 1000 ggr större än den som drabbade Haiti ruskat om berggrunden under ett mycket tätbefolkat land. Ändå är antalet dödade och hemlösa färre. Det verkar som om hjälparbetet har svårt att komma igång, men vi kan nog tro att japanerna till slut kommer att bemästra dessa svårigheter utan internationell kátastrofhjälp. Katastrofen är förvisso enorm, men det är ändå en sådan ”normal” naturkatastrof som samhället till slut repar sig från.

Kärnkraftsolyckan
Kärnkraftsolyckan i Fukushima skakar världen på ett annat sätt. Plötsligt inser vi på¨vilken lös grund våra industrikultur står. När detta skrivs är det härdsmälta i tre av verkets sex reaktorer. Kylvattnet har kokat bort över lagret av utbränt bränsle invid den fjärde. Temperaturen stiger i de två sista reaktorbyggnaderna. Varken nyhetsmedia eller myndigheter vågar tänka hur illa det kan gå. Risken måste vara mycket stor att omfattande utsläpp av radioaktiva material skall göra stora delar av Japan obeboeligt. Konsekvenserna för Japans industri och ekonomi blir under alla omständigheter enormt påfrestande.

Vad betyder det för oss?
Sverige har en stabil berggrund och här förekommer inte tsunamis, men det är mycket annat som kan hända. Vad händer under krig eller sociala uppror? Myndigheterna i Europa jobbar på att skapa ekonomisk tillväxt genom att hålla igång befolkningstillväxt och skapa ett låglöneproletariat genom massinvandring. Européerna ersätts med mångetniskt splittrade och kulturellt rotlösa befolkningar. Detta bäddar för en orolig framtid. Hur kan man då garantera säkerheten kring t.ex. kärnkraftverken? Det värsta som händer är ofta just det som man inte kunde föreställa sig.

Slutförvaring av kärnbränsle
I dagarna har SKB (Svensk Kärnbränslehanterig) lämnat in sin ansökan om att få bygga ett slutförvar i närheten av Forsmark vid Upplandskusten. De har jobbat i 30 år på frågan och står med ett svar, den s.k. KBS3-metoden som innebär att kärnbränslet gjuts in i kopparkapslar och placeras på 500 meters djup i urberget. Tunnlarna fylls slutligen med bentonitlera som sväller när den blir fuktig (klumpbildande kattsand) försvårar grundvattnets rörelse och syrgastillträde. Icke desto mindre har metoden kritiserats hårt in i det sista. Kopparkapslarna kommer kanske att korrodera. Kapslarna läggs i bergtunnlar men inte tillräckligt djupt, etc?

KBS 3 metoden i grova drag. Grafik: SKB

Man måste ändå slå till. Det är mycket farligare att ha det använda bränslet liggande i det tillfälliga lagret CLAB vid kärnkraftsanläggningen utanför Oskarshamn. Där har vi nu använt bränsle från 25 års drift liggande i vattenbassänger liknade dem i Fukushima 4. Om CLAB plötsligt måste överges. t.ex. på grund av en terroristattack, dröjer det bara några dagar innan det skyddade vattnet har kokat bort. Därefter stiger temperaturen obönhörligt. Det kommer att stabiliseras på 350-1000 grader, beroende på om man öppnat dörrarna för fri ventilation eller ej. Utsläppen av radioaktiva ämnen kommer inte att vara enorma, men under flera hundra år framåt kommer man inte kunna vara i närheten. Där kommer det att finnas en glödhet, strålande och rykande ugn.*

Med det scenariot i bakhuvudet måste vi snarast dela upp bränslet och få ner det i djupa gruvhålor där man (åtminstone någorlunda) säkert kan hålla dem förvarande utan aktiv kylning och uppsikt. SKB har tänkt att man inte skall försegla förvaret förrän om ca 70 år. Fram till dess är det i princip möjligt att ta upp det igen.

Energiförsörjning
Vi kommer att behöva använda kärnkraft. Vindkraften är extremt dyr, den förstör landskapsbilden, den fungerar inte kalla vintrar och ger mycket ojämn energi. Därtill förstör vindkraftsturbinerna luftrummet för våra bröder rovfåglarna. Vattenkraft är förödande för fisket och vattendragens biologi, förutom att kraftverk och dammar förstör landskapets skönhet och mystik. Den befintliga vattenkraft kan effektiviseras något litet, men någon ytterligare utbyggnad vill vi inte se. S.k. biobränsle kräver skog som bättre kan användas till papper och byggnadsvirke. Lika tvivelaktigt är att odla energigrödor på mark som bättre används till livsmedel. Fossila bränslen försöker vi fasa ut p.g.a. deras klimatpåverkan. För övrigt är det långt fler oljekällor som sinar än nya som hittas. Världens oljeberoende är enormt, men i Sverige är det framför allt transportsektorn som använder fossilbränslen. Att bygga ut oljekondenskraft eller kolkraft är uteslutet. Fusionskraft är fortfarande science fiction. Det ligger ”minst 30 år fram i tiden”, som man fortsatt att säga under alla de 60 åren sedan man teoretiskt beskrev möjligheten.

En ny generation kärnkraft
Det finns alltså ingen toppenbra universallösning. På lång sikt måste mänskligheten minska i antal eller radikalt minska sina materiella krav. På medellång sikt är antagligen användning av moderna kärnkraftsverk det minst dåliga – kombinerat med vindkraft och biobränslen mm. i mindre skala.

Vi kommer i så fall att vilja ta upp det använda kärnbränslet, upparbeta det, och göra det till bränsle för nästa generation kärnkraftsverk. Avfallet som dessa verk lämnar kommer att vara mindre farligt än avfallet från nuvarande anläggningar. Vi kommer också att kunna klämma ur betydligt mer av energin ur uranet.

Men givetvis är det en risktagning. Det kommer att bli fler kärnkraftsolyckor, men vad skall vi annars göra för att hålla igång konsumtionsfesten?

Jag önskar mig en värld där människorna skruvar ner de materiella kraven, och där vi också långsamt genom naturlig avgång minskar vårt antal. Men jag tror emellertid inte det är lämpligt och klokt att Sverige ensidigt avvecklar industrialismen. Tvärtom behöver vi återuppbygga en balanserad ekonomi med ett, relativt idag, större inslag av jordbruk och basindustri. I det perspektivet kommer vi nog att i överskådlig tid framöver behöva också kärnkraftsenergi.

Åke Blomdahl

* SKB:s rapport R-06-62 ”Förlängd lagring i Clab”, Michael Pettersson, Bertil Grundfelt, Kemakta Konsult AB, 2006

05 mars 2011

Gör svenskarna till en minoritet!

DN:s ledare 5/3 om varför invandringen går så smidigt i Kanada.

I Kanada utgör ursprungsbefolkningen bara 3-4% av totalbefolkningen. De har för länge sedan förlorat all känsla av att vara "Kanadensarna". I Sverige är fortfarande 70-75% svenskar. I Kanada anser sig den största minoriteten, obestämt blandade européer, vara "kanadensarna" (ca 40%). (Enligt Wikipedia: ”20,17 % uppgav sig vara engelsk-kanadensiska, 16,75 % fransk-kanadensiska, 14,03 % skotsk-kanadensiska och 2,90 % irländsk-kanadensiska. Omkring en miljon ansåg sig höra till någon annan etnisk grupp: 9,25 % tysk-kanadensiska, 4,29 % italiensk-kanadensiska, 3,69 % kinesisk-kanandensiska, 3,61 % ukrainsk-kanadensiska”.)

I Kanada anser sig alltså de flesta vara ”invandrare” – det förklarar kanske något.

Efter uppgörelsen härom dagen lägger invandringlobbyn in överväxeln. Sverige skall bli "nybyggarlandet". Det gäller uppenbarligen att så snart som möjligt göra också svenskarna till en minoritet. Sedan skall ingen demokrati i världen kunna återupprätta ”folkhemmet” och nationalstaten.

04 mars 2011

Ytterligare ett steg mot fri invandring

(med anledning av regeringens och miljöpartiets uppgörelse om invandringspolitiken 3/3 2011, DN ledare, SR)

Människor som inte har rätt att vistas i Sverige ska ges rätt till skola och vård. Det är en avgörande del i den uppgörelse i migrationspolitiken som regeringen igår presenterade tillsammans med Miljöpartiet. (SvD 4/4)

Egentligen finns ingen anledning att vara förvånad. Vi har sju partier med en förödande majoritet bakom sig som vill att Sverige skall ha en ny befolkning. Ändå känner jag mig fruktansvärt besviken och lurad. Uppenbarligen finns inget som helst bekymmer över min sorts överlevnad – mina barns rätt till en trygg framtid etc.
Man kan föreställa sig att Moderaterna som ändå är ett statsbärande parti borde ha ett intresse av måtta och ordning. Tobias Billström har också ända in i slutet argumenterat för att de som, efter noga undersökning, visat sig sakna flyktingskäl också skall skickas hem, och att de skall ta sina familjer med sig. En rimlig åsikt. Inte nu längre. Nu skall ”humanitet” råda. S.k. ”papperlösa flyktingar” – dvs. i klartext illegala invandrare kommer nu att ha rätt till betald vård och deras barn skall ha rätt till skolgång.

Man kan måhända tycka att det inte är barnens fel att föräldrarna olagligt uppehåller sig i ett främmande land, och att ”alla barn är lika mycket värda” osv. Men hur skall barnen kunna gå i skolan utan att skolan, lärare och myndigheter vet var föräldrarna finns? Det är en spaningstekniskt enkel sak att fånga föräldrarna om barnen till äventyrs skulle försöka besöka samma skola två gånger. På samma sätt med ”rätten till vård” – kanske lite lättare att sköta anonymt – men i många fall, kunde polisen lätt hämta den eftersökte vid nästa återbesök.

Nu är det givetvis inte så det skall gå till – tvärtom är det meningen att alla berörda skall undvika att notera, registrera eller rapportera någonting till polisen. Dessa s.k. ”papperslösa flyktingar” skall förses med något liknande ett diplomatpass. Genom att visa upp sitt ”papperslösa” intyg skall man garanteras rätt till en mängd förmåner utan att någon ställer påträngande frågor, eller ens ber att man stärker sin identitet.

Det innebär i praktiken fri invandring för alla som har barn i skolåldern eller lider av någon sjukdom. Hur ska man annars tolka det?

Det så absurt att man bleknar. Varför skall man fortsätta att visa det minsta respekt för en härskarklass som på det viset avskriver alla särskilda rättigheter åt sin egen trogna befolkning.