10 juli 2016

Vad kan ”Sverige” lära av Kanada?

Jag kan inte låta bli att reagera på Tove Lifvendahls ledare i SvD 10/7 2016. Den är på inget sätt unik. Den går på temat Sverige behöver idéer utifrån, specifikt handlar det om idéer från Kanada hur man effektivt kan importera en ny befolkning och ”integrera” den med ursprungsbefolkningen. Underförstått är att Sverige är ett företag vars syfte är maximal tillväxt och konkurrenskraft gentemot andra bolag på den globala marknaden. Hindret för succé på världsmarknaden är att stora delar av Sveriges ursprungsbefolkning har ett ”ointagligt ointresse för andras erfarenheter” och lider av ”påfrestande provinsialism” och ”självgod blyghet”. I synnerhet gäller det (får man förstå, även om hon inte säger det) Sverigedemokrater som med retorik om att ”ta tillbaka vårt land” söker (hon citerar Mauricio Rojas) ”någon slorts splendid isolation i ett tillstånd av välmående oföränderlighet”. 

Lifvendahl tar avstamp i betraktelse över hur svenska industriella pionjärer tog tag i utländska uppfinningar och idéer, gjorde dem till världssuccéer som bessemerstål och Volvobilar. Ett väldigt egendomligt stöd. Våra industipionjärer var svenskar, och de var intelligenta och nyfikna och kunde transformera och vidareutveckla idéer och göra dem till en del av den svenska industrikulturen. Ingenjörerna och arbetarna på fabrikerna var svenskar, och de var alls inte några som sökte ”splendid isolering”. Sverige hade ett av världens mest homogena befolkningar. Visst fanns det sociala spänningar mellan rika och fattiga, men det fanns också en nationell identitet och samhället utvecklades fredligt till en välfärdsstat och internationellt föredömlig demokrati. Kvinnor och män samarbetade i trygga äktenskap och hade till och med ett överskott av barn. Svenskar var med om att kolonisera Amerika och bygga en västerländsk civilisation där.

Men idag duger inte etniska svenskar längre. Nu är vi mest bara ”påfrestande provinsiella”. Varför? Vad har Tove Lifvendahl för skäl att förakta oss så? Vem har någonsin talat om att Sverige ska söka ”splendid isolering”? 

Kanada en modell för Sverige?

Tove Lifvendahl vill att vi ska ta intryck av Kanadas föregivet framsynta invandringspolitik. Kanada har, liksom Sverige, redan ungefär 20% av befolkningen som är utrikes född, i Toronto är det redan över 50%.
Det som framför allt skiljer Kanadas och Sveriges immigration är att man där använder ett poängssytem för att systematiskt välja ut sökande vars kompetenser är efterfrågade och som därför snabbt kan sättas in på arbetsmarknaden. I Sverige accepterar vi istället okritiskt alla som kan påstå att de har fått ett jobb, sedan må det vara som trappstädare eller biltvättare, jobb som redan tiotusentals konkurrerar om. Ovanpå det accepterar vi mängder av outbildade oplacerbara ”flyktingar”.

Den elit, som Tove Lifvendahl identifierar sig med, betraktar ”Sverige” som lika med den svenska statsapparaten och staten är ett företag som konkurrerar på världsmarknaden. Det som är avgörande är maximal tillväxt och då spelar det ingen roll vilka människor som betjänar maskineriet.

En naturlig teori om den goda staten vore att den ska verka som folkets beslutande ”huvud”. Statens syfte skulle då vara att tjäna det befintliga folket på bästa sätt. Om befolkningen minskar, då ser staten till att möta de påfrestningar det innebär att också vissa verksamheter måste minska. Om man däremot finner att befolkningen borde växa, då hjälper staten till med att motivera ungdomar att bilda familj och uppfostra fler barn. En arbetsmarknad där det råder en viss brist på arbetskraft ökar konkurrensen om de bästa, lockar till utbildning och bidrar till att hålla löner uppe i serviceyrken. Tillsammans leder det naturligt till nationell sammanhållning och jämlikhet. Statens syfte är inte maximal ”tillväxt” i alla former utan ett balanserat, välmående och livsdugligt folk.

Ras och befolkning

Kanadas ursprungsbefolkning är en maktlös spillra som inte förmådde bjuda motstånd mot den europeiska invandringen. När det gäller Kanada är det nödvändigt att tala om ras. Det är ”vita” européer som byggt de nordamerikanska samhällena. Fram till helt nyligen var både USA och Kanada västeuropeiska länder med väsentligen vit befolkning. Det som nu händer i Kanada är att de vita, med rötter i Europa, trängs undan och ersätts av framför allt asiater. I Europa sker ett liknande utbyte men här är det i högre utsträckning afrikaner och mellanösternfolk som ersätter européerna. Vita européer är alltså på reträtt över hela världen. Några f d kommunistiska östeuropéeiska länder står ännu emot denna trend, men trycket är hårt mot dem att ”ta ansvar” och öppna sina gränser för det nya folket från tredje världen. Utbytet accelereras av européers låga födelsetal och de utomeuropeiska invandrarnas motsvarande höga födelsetal.

Tove Lifvendahl är själv av asiatiskt ursprung, kanske är det därför hon vill att vi ska lära just av Kanadas immigrationspolitik? Det är alltså framför allt asiater som nu tar över Kanada: indier, pakistanier, kineser.
Det är förbjudet att tala om ”ras” i svensk debatt. Det är bara ondsinta ”rasister” som gör det, vill man påskina. Jag tror inte för en sekund att Tove Lifvendahl (eller för den delen Anna Kinberg Batra, Stefan Löfvén, Isabella Lövin, Jonas Sjöstedt, Barack Obama, Angela Merkel etc.) inte begriper vad dessa demografiska förhållanden innebär, men man undertrycker allt tal om ”ras” och folkslag för att dölja att man själva driver en rakt igenom rasistisk agenda. De verkar för krafter som vill utplåna de folk som har nordeuropeiskt (kaukasiskt) ursprung. Det kan kanske tyckas långsökt? Idag finns kanske 500 miljoner ”vita” människor – det är väl ganska långt från ”utrotningshotad” kan det tyckas? Och ja, det kommer att ta tid, men om alla vita länder utan undantag tvingas öppna sig för ”mångkultur” och befolkningsexplosionen fortsätter i Afrika. Och om propagandan för ”integration” och rasblandning (”inter-racial sex”) får fortsätta att verka kan den nordeuropeiska folkslagens öde vara beseglat inom bara några tiotal år. De ekologiska förutsättningar för våra folks fortlevnad kommer att vara borta.

Och vad gör det? Vi är ju bara ”påfrestande provinsiella”. Nej, Tove Lifvendahls resonemang är elakartad ”rasism” om något! Vi ”vita” européer har all rätt i världen att hävda vår rätt till existens. Det räcker med de mänskliga rättigheterna för att hävda det. Om det inte räcker kan man fundera över vad vi ”vita” faktiskt tillfört världen, och hur många idéer som härrör från västerländskt tänkande och vetenskap och som alla folk kunnat ta del av. En inte helt liten del av detta goda har faktiskt också svenskt ursprung. Om hela den mänskliga civilisationen står och faller med de nordeuropeiska folken vill jag låta vara osagt, men vi har hur som helst all rätt i världen att trygga vår fortlevnad: ekologiskt, genetiskt och kulturellt.

Flyktingar

Slutligen måste något sägas om flyktingar. Vi nordeuropéer har som inga andra folk i världen stora hjärtan och vilja att hjälpa människor som drabbats av olycka. Detta vårt sinnelag har tyvärr exploaterats mycket hårt av människor som inte tvekar att ljuga om ålder, ursprung, identitet och som hittat på sin hjärteknipande historia. Naturligtvis finns det också riktiga flyktingar bland dessa, men de är svåra att skilja från de falska. Vårt nuvarande asylsystem är självdestruktivt. Naturligtvis ska vi hjälpa dem som behöver hjälp, i mån av förmåga, men vi kan välja sätt att göra det som inte skadar våra egna långsiktiga intressen av överlevnad. Hjälpen ska ges på plats. I den mån vi tar emot flyktingar här i Sverige ska det vara med temporära uppehållstillstånd och i avskilda flyktingläger. Integration ska inte uppmuntras och vi ska påminna om att vi förväntar oss hemresa så snart förhållandena tillåter.

Åke Blomdahl
ake@eldfluga.com