Lifvendahl tar avstamp i betraktelse
över hur svenska industriella pionjärer tog tag i utländska
uppfinningar och idéer, gjorde dem till världssuccéer som
bessemerstål och Volvobilar. Ett väldigt egendomligt stöd. Våra
industipionjärer var svenskar, och de var intelligenta och nyfikna
och kunde transformera och vidareutveckla idéer och göra dem till
en del av den svenska industrikulturen. Ingenjörerna och arbetarna
på fabrikerna var svenskar, och de var alls inte några som sökte
”splendid isolering”. Sverige hade ett av världens mest homogena
befolkningar. Visst fanns det sociala spänningar mellan rika och
fattiga, men det fanns också en nationell identitet och samhället
utvecklades fredligt till en välfärdsstat och internationellt
föredömlig demokrati. Kvinnor och män samarbetade i trygga
äktenskap och hade till och med ett överskott av barn. Svenskar var
med om att kolonisera Amerika och bygga en västerländsk
civilisation där.
Men idag duger inte etniska svenskar
längre. Nu är vi mest bara ”påfrestande provinsiella”. Varför?
Vad har Tove Lifvendahl för skäl att förakta oss så? Vem har
någonsin talat om att Sverige ska söka ”splendid isolering”?
Kanada en modell för Sverige?
Tove Lifvendahl vill att vi ska ta
intryck av Kanadas föregivet framsynta invandringspolitik. Kanada
har, liksom Sverige, redan ungefär 20% av befolkningen som är
utrikes född, i Toronto är det redan över 50%.
Det som framför allt skiljer Kanadas
och Sveriges immigration är att man där använder ett poängssytem
för att systematiskt välja ut sökande vars kompetenser är
efterfrågade och som därför snabbt kan sättas in på
arbetsmarknaden. I Sverige accepterar vi istället okritiskt alla som
kan påstå att de har fått ett jobb, sedan må det vara som
trappstädare eller biltvättare, jobb som redan tiotusentals
konkurrerar om. Ovanpå det accepterar vi mängder av outbildade
oplacerbara ”flyktingar”.
Den elit, som Tove Lifvendahl
identifierar sig med, betraktar ”Sverige” som lika med den
svenska statsapparaten och staten är ett företag som konkurrerar på
världsmarknaden. Det som är avgörande är maximal tillväxt och
då spelar det ingen roll vilka människor som betjänar maskineriet.
En naturlig teori om den goda staten
vore att den ska verka som folkets beslutande ”huvud”. Statens
syfte skulle då vara att tjäna det befintliga folket på bästa
sätt. Om befolkningen minskar, då ser staten till att möta de
påfrestningar det innebär att också vissa verksamheter måste
minska. Om man däremot finner att befolkningen borde växa, då
hjälper staten till med att motivera ungdomar att bilda familj och
uppfostra fler barn. En arbetsmarknad där det råder en viss brist
på arbetskraft ökar konkurrensen om de bästa, lockar till
utbildning och bidrar till att hålla löner uppe i serviceyrken.
Tillsammans leder det naturligt till nationell sammanhållning och
jämlikhet. Statens syfte är inte maximal ”tillväxt” i alla
former utan ett balanserat, välmående och livsdugligt folk.
Ras och befolkning
Kanadas ursprungsbefolkning är en
maktlös spillra som inte förmådde bjuda motstånd mot den
europeiska invandringen. När det gäller Kanada är det nödvändigt
att tala om ras. Det är ”vita” européer som byggt de
nordamerikanska samhällena. Fram till helt nyligen var både USA och
Kanada västeuropeiska länder med väsentligen vit befolkning. Det
som nu händer i Kanada är att de vita, med rötter i Europa,
trängs undan och ersätts av framför allt asiater. I Europa sker
ett liknande utbyte men här är det i högre utsträckning afrikaner
och mellanösternfolk som ersätter européerna. Vita européer är
alltså på reträtt över hela världen. Några f d kommunistiska
östeuropéeiska länder står ännu emot denna trend, men trycket är
hårt mot dem att ”ta ansvar” och öppna sina gränser för det
nya folket från tredje världen. Utbytet accelereras av européers
låga födelsetal och de utomeuropeiska invandrarnas motsvarande höga
födelsetal.
Tove Lifvendahl är själv av asiatiskt
ursprung, kanske är det därför hon vill att vi ska lära just av
Kanadas immigrationspolitik? Det är alltså framför allt asiater
som nu tar över Kanada: indier, pakistanier, kineser.
Det är förbjudet att tala om ”ras”
i svensk debatt. Det är bara ondsinta ”rasister” som gör det,
vill man påskina. Jag tror inte för en sekund att Tove Lifvendahl
(eller för den delen Anna Kinberg Batra, Stefan Löfvén, Isabella
Lövin, Jonas Sjöstedt, Barack Obama, Angela Merkel etc.) inte
begriper vad dessa demografiska förhållanden innebär, men man
undertrycker allt tal om ”ras” och folkslag för att dölja att
man själva driver en rakt igenom rasistisk agenda. De verkar för
krafter som vill utplåna de folk som har nordeuropeiskt (kaukasiskt)
ursprung. Det kan kanske tyckas långsökt? Idag finns kanske 500
miljoner ”vita” människor – det är väl ganska långt från
”utrotningshotad” kan det tyckas? Och ja, det kommer att ta tid,
men om alla vita länder utan undantag tvingas öppna sig för
”mångkultur” och befolkningsexplosionen fortsätter i Afrika.
Och om propagandan för ”integration” och rasblandning
(”inter-racial sex”) får fortsätta att verka kan den
nordeuropeiska folkslagens öde vara beseglat inom bara några tiotal
år. De ekologiska förutsättningar för våra folks fortlevnad
kommer att vara borta.
Och vad gör det? Vi är ju bara
”påfrestande provinsiella”. Nej, Tove Lifvendahls resonemang är
elakartad ”rasism” om något! Vi ”vita” européer har all
rätt i världen att hävda vår rätt till existens. Det räcker med
de mänskliga rättigheterna för att hävda det. Om det inte räcker
kan man fundera över vad vi ”vita” faktiskt tillfört världen,
och hur många idéer som härrör från västerländskt tänkande
och vetenskap och som alla folk kunnat ta del av. En inte helt liten
del av detta goda har faktiskt också svenskt ursprung. Om hela den
mänskliga civilisationen står och faller med de nordeuropeiska
folken vill jag låta vara osagt, men vi har hur som helst all rätt
i världen att trygga vår fortlevnad: ekologiskt, genetiskt och
kulturellt.
Flyktingar
Slutligen måste något sägas om
flyktingar. Vi nordeuropéer har som inga andra folk i världen stora
hjärtan och vilja att hjälpa människor som drabbats av olycka.
Detta vårt sinnelag har tyvärr exploaterats mycket hårt av
människor som inte tvekar att ljuga om ålder, ursprung, identitet
och som hittat på sin hjärteknipande historia. Naturligtvis finns
det också riktiga flyktingar bland dessa, men de är svåra att
skilja från de falska. Vårt nuvarande asylsystem är
självdestruktivt. Naturligtvis ska vi hjälpa dem som behöver
hjälp, i mån av förmåga, men vi kan välja sätt att göra det
som inte skadar våra egna långsiktiga intressen av överlevnad.
Hjälpen ska ges på plats. I den mån vi tar emot flyktingar här i
Sverige ska det vara med temporära uppehållstillstånd och i
avskilda flyktingläger. Integration ska inte uppmuntras och vi ska
påminna om att vi förväntar oss hemresa så snart förhållandena
tillåter.
Åke Blomdahl
ake@eldfluga.com