30 september 2009

Personliga utsläppsrätter

”Naturskyddsföreningen anser att utgångspunkten för den långsiktiga klimatpolitiken ska vara att fördela utsläppsutrymmet lika mellan jordens invånare. Målet under nuvarande århundrade bör vara att globalt nå en utsläppsnivå på högst drygt ett halvt ton per person och år till 2050.”


Det verkar finnas en sorts ”vänster” i många länder som tillsammans med en brokig blandning av diktatorer och fundamentalister driver en hård linje i klimatförhandlingarna: Det är ”de rika som skall betala”. Man kräver att man skall räkna med ”personliga utsläppsrätter”. Logiken kan ju verka svår att säga emot: Eftersom alla människor är lika mycket värda så har också alla människor rätt att släppa ut lika mycket växthusgaser. Det är bara det att ett sådant resonemang lägger hela ansvaret för världens framtid på 22 länder (enligt Kyoyoprotokollet) och gör det fritt fram för resten att öka sina utsläpp. Eftersom utsläppen i t.ex. Kina eller Indien inte är personliga – det handlar ju ofta om exportindustrier som säljer till Europa och USA – har det också liten betydelse för den stora mängden människor i dessa länder. Om mänskligheten verkligen skall komma någon vart med växthusgaserna måste faktiskt alla vara med. De som ännu inte skaffat sig villa, bil och semester på andra sidan klotet skall trösta sig med att inte ha lika mycket att förlora. De har möjlighet att utvecklas sin teknologi direkt på ett uthållig sätt.

*

Resonemanget kring ”personliga utsläppsrätter” av växthusgaser, utgår från en idé om ett absolut människovärde, som om det vore en guldmyntfot. Det är absurt av flera skäl, men särskilt orimligt är det i en överbefolkad värld där somliga folkslag fortfarande aggressivt tillväxer och andra stangerat eller t.o.m. börjat minska.

Antag i stället att vi som tankeexperiment sätter ett människovärde till 100 år 2000. Vad betyder det då om befolkningen i ett land (t.ex. Indien) ökar med 2% per år och i ett annat land (t.ex. Japan) minskar med 0,5% år. I det första fallet har befolkningen till år 2009 stigit med drygt 20%, i det andra har befolkningen minskat med 4%. Borde då inte människovärdet i Indien räknas som 84 och i Japan som 105? Indierna skulle ju annars fortsätta att kräva mer och mer bara i kraft av sitt växande antal. Varför skulle man sätta år 2000 som grund? Varför inte 1950? Då hade människovärdet sjunkit till bara en tredjedel i Indien. Det hade sjunkit överallt annars också, men inte alls så dramatiskt i Europa och Japan.

Låt Arktis kol och olja stanna i marken!

På nyheterna idag pratas om hur oljebolagen undersöker norra ishavet och områdena runt Svalbard i jakt på olja.

Det vore en given sak för det kommande Köpenhamnsprotokollet att förbjuda exploatering av nyfunna oljefält. Särskilt i Arktis där de nationella territorierna är oklara och på inget vis naturliga borde det vara lätt att enas. ”Detta är mänsklighetens gemensam egendom som vi härmed beslutar att inte exploatera.” Kol som aldrig kommit ur jorden kan inte komma ut i atmosfären. Det som grävts upp kommer däremot med visshet att förbrännas hur komplicerat man än utformar regler om utsläppsrätter.

Låt Arktis kol och olja stanna i marken!

11 september 2009

Blir det bättre med en världsregering?

Jag skriver detta som en reaktion på radion P1:s program Klotet onsdagen 9/9.


Det är väl ingen nyhet att det ibland de röda och de gröna finns de som drömmer om den rättfärdiga demokratiska världsregeringen. Inte minst märks det i debatten om växhusgaserna. Det är många som vill använda klimatförhandlingarna till att bli en revolution i världssamfundet. De tänker att miljökrisen tvingar oss att också acceptera nödvändigheten av en rättvis värld. ”De rika måste betala” annars vill och kan de fattiga inget göra.

Visst! Om det funnes en världsregering, som var rättfärdig, opartisk och enbart lydande vetenskapligt upplyst förnuft. Om den hade tillräckliga maktmedel för att driva igen besluten och om den var erkänd och vald av en överväldigande majoritet av männskligheten, visst, det är svårt att argumentera emot. Men det är väldigt många ”om” mellan dröm och mardröm.

För det första, kan det finnas en ”förnuftig” lösning av överbefolkningsfrågan? Det finns de som menar att det högsta värdet av allt är människoliv. För dem är ”förnuft” det samma som en lösning där maximalt många människor lever samtidigt och uthålligt på Jorden. Allt annat liv kan få finns bara om för att befordra detta maximum. För andra är det nödvändigt att människorna har obegränsad frihet att ”söka lyckan”, vilket ofta betyder frihet att sälja, konkurrera, förtjäna pengar och tillfredställa sina materiella behov. En sådan värld kanske inte kan föda precis lika många människor, men det uppvägs av att livskvalitén blir så mycket större. Sedan finns de de som menar att allt liv på Jorden är värdefullt. De menar att människorna inte får bli fler och girigare än att natur och andra djur har utrymme att leva sina egna vilda liv. De senare kanske inser värdet av ett modernt civiliserat liv, trots att det kräver mycket energi och naturresurser att upprätthålla, men är beredda att acceptera väsentligt lägre befolkning för att summan av all mänsklig miljöpåverkan skall bli tillräckligt liten för att naturen väsentligen skall kunna överleva.

En världsregering som går på den sista linjen skulle jag absolut stödja. En världspolitik för att maximera människocivilisationen enligt de två första linjerna fyller mig med avsky och fasa. Icke desto mindre kunde man säkert komma fram till vilken som helst av dem genom att bara lyda ”förnuftet”.

För det andra, fundera lite över etnisitet. Man kunde tänka sig att en världsregering som en av sina viktigaste uppgifter tog att bevara mänsklighetens etniska mångfald. Det skulle nog kräva att man hindrar oönskad migration etnisk blandning. Jag är emelletid rädd för att världsregeringsdrömmarna skulle se något sådant som ”apartheid”. Om ”förnuftet” säger att det egentligen inte finns några ”raser” eller etniska folkslag, då kommer en världsregeringen att uppmuntra blandning och nivilering av alla mänskliga kulturer.

Mänskligheten är en enda stor familj, inte sant? Världsregeringen skulle leda till en erbarmligt trist global ”Kebab & McDonalds”-kultur, med maximalt många praktiskt taget likadana konsumenter.
Vad Folke Tersman (professor i praktisk filosofi vid Uppsala universitet och författare till boken ”Tillsammans”, en filosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat) drömmer om är nog inte mycket mer än trångsynt svensk multietnocentrism uppblåst till världsideologi.

Jag är rädd för dessa försmädliga pacifist-revolutionärer. Jag tror de om de får härja fritt kommer att visa sig vara advokater för en slags nystalinism. Jag tror att klimatkrisen löses bäst genom avtal mellan fria nationalstater, gärna med medverkan av intresseorganisationer som är gränsöverskridande. Överstatligheten skall hållas så smalt som möjligt, och i övrigt respektera de olika folkens självbestämmande.

02 september 2009

Leo Trotski och personliga utsläppsrätter

Inför det stora klimatmötet i Köpenhamn finns det en högljud vänsterlobby som förespråkar att en rätt att göra koldioxidutsläpp skall kopplas till person.

Ett system med personliga utsläppsrätter innebär att vi inför en ransonering av koldioxid och delar kakan jämnt mellan världens befolkning så att var och en får en lika stor koldioxidkvot.

Naturskyddsföreningen


David Jonstad journalist påklimatmagasinet Effekt har i boken "Vår beskärda del" utvecklat idén. (Klotet 26/9)

Tanken grundar sig på att alla människor bokstavligt skall behandlas som lika mycket värda. Om x får köra bil så skall också y få göra det.
Tanken är väl också att fattiga människor skall sälja sina sina ”utsläppsrätter” till rika människor som inte kan tänka sig att avstå från sin extravaganta livsstil. Därmed skall man tvinga fram ekonomisk omfördelning och utjämning.

Det kan ju låta rättvist.

Leo Trotsky utvecklade på sin tid en teori om ”övergångskrav” (se t.ex. ”Kapitalismens dödskamp och 4:e Internationalens uppgifter”, det s.k. Övergångsprogrammet, 1938). Det gäller menade Trotsky, att i t.ex. fackföreningarna, plantera krav och paroller som till synes är självklart rättvisa, men som avantgardet vet är omöjliga att förverkliga inom det rådande systemet. Om man får arbetarna att tro på dessa krav så kommer de med eller mot sin vilja att arbeta för revolutionen.

Det är inte troligt att t.ex. Naturskyddsföreningen medvetet är ute efter världsrevolution, men det är nog tyvärr så att de har infekterats av ett ”övergångskrav” som planterats av den revolutionära vänstern.

*

Tillståndet i världen är inte i närheten av rättvist. Det har aldrig varit rättvist och kommer aldrig att bli det. Om inte annat därför att det aldrig går att säga vilken fördelning som är ”rättvis”.

Det är rättvist att den som utbildat sig och arbetat flitigt har mer betalt. Det kan inte vara fel att ge sina barn en god uppfostran och goda levnadsomständigheter och därmed en fördelaktig start i livet. Det är rättvist att den som tjänat ihop en privat egendom också kan låta den gå i arv till sina barn. Det är rättvist att det folk som sett till att goda ledare har makten, och som därmed förvaltar sitt folkliga arv, bevarar sitt goda samhälle också till nästa generation. Kanske är det t.o.m. rättvist att det folk som genom sammanhållning och uppoffringar tillkämpat sig fördelar på andra folks bekostnad också njuter av sin fördel. Kanske finns det en grym rättvisa i att ett folk som låter dåliga ledare sitta kvar och som inte kan samla sig till motstånd mot erövrare också tvingas leva under sämre omständigheter. Rättvist är det i alla fall att ett folk som satsat mer på andliga värden än på materiella också lever under enklare materiella villkor. Alltså är det rättvist att det är orättvist!

Man kan med all rätt ifrågasätta det rättvisa med att den som föds i en fattig del av världen av fattiga föräldrar i ett land där ledarna är odugliga och korrumperade skall tvingas att leva i fattigdom. Men kanske är det ändå klokt att på något sätt acceptera att världen faktiskt är orättvis.

*

Inför Köpenhamnsmötet hävdar kineserna och indierna frenetiskt ”rättvisan”. De ”har rätt” till utveckling. I Kyotoprotokollet fick Kina och Indien inga restriktioner. Medan Europa faktiskt lyckats med att ha minskat koldioxiodutsläppen enligt Kyotoavtalet, har Kina samtigt ökat sina utsläpp med 120% (räknat sedan 1990). Kina är idag störst i världen på att släppa ut koldioxid. Utsläppen per person är visserligen fortfarande lägre än i Europa och USA men stiger snabbt.

Vänsterextremisternas krav på ”rättvisa” riskerar att ge Kina och Indien frisedel att fortsätta öka sina utsläpp. För att inte tala om alla andra s.k. u-länder. Eftersom industrikapitalisterna i Europa mer och mer har förlorat sin lojalitet till sina moderländer kommer de gladeligen att flytta till Indien, Kina eller Sydamerika. Förutom billig arbetskraft får de fria utsläppsrätter.

Om man går på vänsterns sätt att resonera i Köpenhamnprotokollet så kommer det att innebära att männikosläktets utsläpp av koldixid fortsätter att öka. Någon världsrevolution lär det inte bli.

Till sist måste det sägas att klimatfrågan inte är det enda miljöproblemet och att det är en utbredd missuppfattning att fattigdom skulle vara miljövänligt. Fattiga människor bränner upp hela skogar bara för att laga mat. Svedjebruk som det bedrivs i Indonesien eller Brasilien släpper lös megaton av koldioxid, rök och gifter. Dessutom förstörs livsmiljön för mängder av andra livsformer.

Klimatproblematiken ställer männskligheten inför uppgiften att radikalt minska koldioxidutsläppen. Att fortsätt som förr leder ”käpprätt åt helvete”. Vi måste utgå från hur världen faktiskt ser ut idag och tänka efter vad som kan göras. Låt inte trotskisterna sätta diskussionsklimatet.