28 oktober 2012

Peter Wolodarski och ”svenskhet”

I en söndagskrönika i Dagens Nyheter 28/10 2012 försöker Peter Wolodarski reda ut begreppen om ”svenskhet”. ”Blodet och jorden fortsätter prägla synen på svenskhet”.

PW beskriver med hjälp av prof Anders Lange och ”Intolleransutredningen” vad landets innevånare uppfattar som ”svenskt”, dvs vad som kännetecknar en svensk människa till skillnad från en av annan etnisk härkomst. Jag tror jag själv skulle ha svarat ungefär som mer än hälften av de tillfrågade. (Med mina ord) Först tittar man på utseendet och lyssnar till språk och uttryckssätt. Det räcker för det mesta till en preliminär känsla. Om det känns viktigt att avgöra mer exakt frågar man kanske om härkomst. Att fråga handlar givetvis inte om att stöta ut eller ifrågasätta någons rättigheter, men det är av intresse, det är en viktig del av en människas identitet. Inte det enda viktiga, oftast inte det viktigaste, men viktigt.

Det går inte att ta miste på att PW inte gillar att folk tänker så.

Ja, vad ska man säga om det? PW tänker si och jag tänker så. Därmed kunde vi låta det vara OM INTE det hade varit så att PW angriper och fördömer oss som känner oss som etniska svenskar. PW:s kanske viktigaste uppgift på DN tycks vara att underminera den etniska svenska folkgruppens självkänsla och vår intuitivt uppfattade arvsrätt till detta land.

PW vill definiera om ”svensk” så att det bara betyder ”svensk medborgare”. Han vill att man ska betraktas som svensk bara man är född innanför gränsen, och att man ska anses vara en Svensk, så fort man fått medborgarskap, och allra senast när man börjat arbeta och betalar skatt.

Har PW lika låga krav för att få kallas ”same” eller ”jude”. Är man same bara för att man är född i Jokkmokk. Blir man en jude om man flyttar till Israel?

Om X är en jude, om Y är en same, om Z är finländare eller om Å är svensk skulle inte behöva vara så mycket mer att bråka om OM det inte varit så att hundratusentals människor av främmande folkslag håller på att kolonisera vårt land. Vi svenskar håller på att förlora Sverige. Vi har ett språk för att beskriva detta övergrepp. Det är viktigt att kunna säga vem som är vem när detta pågår. Att veta och förstå och bejaka att det finns svenskar och att det finns olika slag av koloniserande nationaliteter, är nödvändigt. Det är också nödvändigt för att kunna peka ut de svenska politiker som agerar som landsförrädare.

PW är en fiende till det svenska folket. Han använder psykologisk krigföring. Han strävar efter att vi svenskar frivilligt underkastar oss självutplåning. En undersökning som den s.k. ”Intolleransundersäkningen” ger emellertid hopp om att svensken ingalunda har glömt sitt ursprung och identitet. Det finns kanske fortfarande hopp om att vi kan resa oss och ta tillbaka makten över vårt öde.

14 oktober 2012

Mötesfrihet?

På söndagsmorgonen läste jag en obehaglig artikel i Dagens Nyheter, skriven av Staffan Kihlström. Ibland är det så att man reagerar extra starkt – även om saken inte är egentligen ovanlig eller förvånande. Det handlade om att Armémuseum två gånger påstås ha upplåtit sina lokaler till s.k. ”högerextrema organisationer”. Artikeln osar av insinuationer om att det skulle begåtts något fel eller t.o.m. att museets ledning på något sätt skulle sympatisera med ”extremhöger”. Att jag reagerar beror också på att jag själv deltog i det ena av mötena – det som arrangerats av förlaget Arktos i samarbete med några av deras marknadsförare i Sverige på bloggportalen motpol.se. Mötet var fullständigt respektabelt och innehöll (som Staffan Kihlström riktigt säger) ett föredrag av den ryske politiske filosofen Alexander Dugin. Denne Dugin må av S.K. betraktas som ”extremist” men han är i sitt hemland en respekterad debattör som varit verksam sedan kommunismens fall. Han har t.ex. varit rådgivare åt president Putin, men också varit med om att grunda två till Putin konkurrerande politiska partier. Han kanske kan jämföras med amerikanen Henry Kissinger som också i egenskap av expolitiker besökt Sverige för att hålla föredrag om kontroversiell storpolitik. Kort sagt att upplåta lokal till en föreläsning med t.ex. Alexander Dugin är väl en utmärkt tillämpning av policyn om ”mångfald”?

För övrigt behöver man väl inte vara en berömd utlänning för att få yttra sig i ”mångfaldens namn”? Vi lever i ett land där det i princip ska finnas utrymme för en mångfald av olika värderingar. Det betyder att också svenska politiska organisationer skall garanteras mötesfrihet. Självklart innefattar mötesfriheten också Svenskarnas parti eller Nationaldemokraterna. Om ABF, som har en tydlig politisk agenda, inte vill upplåta lokaler åt politiska motståndare må väl vara förståeligt, men Armémuseum har väl rimligtvis inte en partipolitiskt plattform? Vad är i så fall felet?

Kanske menar S.K. att gränsen för yttrandefrihet går vid ”rasism”? I dagens politiska klimat används emellertid ordet ”rasism” bara som ett politiskt skällsord för att brännmärka dem som inte ställer upp på någon av de sju rättrogna riksdagspartiernas invandringspolitik. S.K. måste definiera vad han menar med ”rasism” och också förstå att han förespråkar inskränkning av demokratiska rättigheter för dessa dissidenter.

En yttrande- och mötesfrihet som bara omfattar dem som uttryckligen bekänner sig till den rådande maktens politiska föreställningar är naturligtvis inte värd namnet. Om någon av museets anställda eventuellt mår illa av en framförd åsikt så är det faktiskt bara att bita ihop och försöka inse att så här går det till i en demokrati.

Demokratiska institutioner är faktiskt svårt kringskurna i dagens Sverige. Att t.ex. Nationaldemokraterna inte kan hyra en möteslokal i eget namn beror inte bara på politiskt bigotta chefer för dessa lokaler. Det beror i än högra grad på organisationer som EXPO och AFA som systematiskt försöker sabotera sådana möten. AFA-aktivister drar sig inte för att anfalla med militära knallskott och käppar och knivar. Polisen står ofta passiv och låter det ske. Pressen kallar det ”sammandrabbningar mellan extremister” fastän nationalisterna oftast uppträtt fullständigt lugnt och korrekt. Med sådana erfarenheter är det kanske inte konstigt om det finns politiska organisationer som helst hyr lokaler i annat namn än sitt eget.

Åke Blomdahl

06 oktober 2012

Svenskhet

Lena Andersson på Dagens Nyheter är en av makthavarnas viktigaste ideologer. Hon står i första ledet med att förneka och förtala vårt folk. Samtidigt är hon filosofisk humanist (ateist), liksom jag själv, och en intelligent och rättfram debattör. Därför är det alltid intressant och angeläget att bemöta henne. Hon och jag står mycket långt ifrån varandra i invandringsfrågan. I dagens DN behandlar hon känslan av ”svenskhet”. (DN kolumnen 6/10 2012)

Låt oss börja med slutsatsen:
Lena Andersson säger:
Alltså man föds inte till svensk. Man blir det. Om man vill.

Jag säger precis tvärt om:
Man föds till svensk. Man kan inte bli svensk, vare sig man vill det eller ej.

Jag har en avlägsen bekant som är född i en missionärsfamilj i Mosambique. Han är inte bantu och kommer aldrig att kunna bli det. Att Lenas kompis Qaisar Mahmood med pakistanska föräldrar och som inte ens är född i Sverige skulle kunna bli ”svensk” är naturligtvis fullkomligt absurt. (Att han inte är svensk säger givetvis ingenting om han är god eller dålig människa.)

Enligt Lena Andersson ska det räcka med att uppfylla några kriterier för att man ska vara ”svensk”. Mahmood vill vara svensk precis som han är med i gemenskapen av motorcykelförare (som inte ens har något vettigt namn), dvs ”en vald och förvärvad gemenskap oberoende av egenskaper, bakgrund och hudfärg”. Men det är ju precis något annat som etnisk tillhörighet är.

1. Man tillägnar sig referenser till sådant som är i omlopp i det svenska offentliga samtalet och vardagslivet, även bakåt i tiden. Referenserna bör inte betraktas enbart på distans, ett visst mått av berördhet behövs. (I mc-gemenskapen blir man inte delaktig om man föraktar och känner sig främmande inför allt som har med mc att göra).

2. Sveriges territorium upplevs som minst lika mycket hemma som någon annan plats. (Att låna en hoj över veckoslutet räcker inte för att räknas till den emotionella mc-gemenskapen.)

3. Man talar eller förstår svenska. (Man kan mc-termerna och är ett med gasreglaget.)

4. Man vill vara svensk. (Man kör själv, sitter inte på bönpallen.)

5. Man signalerar ovanstående till omvärlden. (Motorcykeln står inte i garaget, putsad men okänd för andra.)

Man kan ju först som sist konstatera att om dessa krav skulle behöva vara uppfyllda så är inte Lena Andersson svensk. Lena vill inte vara svensk – hon vill vara kosmopolit. Lena signalerar definitivt något helt annat än svensk gemenskap – hon står i första ledet för att dekonstruera svensk etnisk identitet.

Jag skulle säga att man först av allt måste vara av svensk härstamning, En genuin svensk har en majoritet av förfäder och förmödrar som var med sedan hedenhös. I normal praktisk mening kan man vara en god svensk redan i andra eller tredje generationen om man kommer från ett närbesläktat folk.

Härstamning är fundamentalt viktigt! Svenskarna är genetiskt ett ovanligt homogent folk. Det är lätt att känna igen en svensk på utseendet – med undantag för några mycket närbesläktade folk. Just därför är bastarder i Sverige särskilt tydligt förbannade med en osäkerhet och kluvenhet som många kan vittna om.

Det är just detta uppenbara som Lena Andersson hatar, och kallar det fula ord, och försöker kringgå det till vilket primitivt felslut som helst. Hon och hela härskarklassens moraliska inkvisitorer kallar det ”rasism” att överhuvudtaget tala om utseende och blodsband. Jag säger att det är fakta, och hur man förhåller sig till det är en helt annan sak.

Jag erkänner inte Lenas två sista kriterier, därför har jag inga problem med att säga att Lena Andersson är svensk. Att vilja var svensk är inte relevant. Lena är svensk och landsförrädare och mcförare.

Frågan om huruvida X och Y är svenskar eller ej skulle inte behöva ha så stor laddning. Det har ju inget i grunden att göra med om man är en bra eller dålig människa. Om det inte varit så att vårt land stod under angrepp. Staten, nationen, territoriet som sedan urminnes tid varit i svenska händer håller på att översvämmas av invandrande folkslag. På sikt – det handlar bara om årtionden – kan hela Sveriges befolkning vara ersatt, fördriven och bortom räddning. Jag föreslår att vi svenskar uppväcker en smula solidaritet mot varandra. Fosterlandet är i fara! Landsförrädare, däribland Lena Andersson, har öppnat landet för massinvandring och förnekar oss rätten till vår identitet genom att blanda bort korten om bl.a. svenskhet.

Våra förfäder var inte idioter. I ”forntidens dimmor” fanns ibland visdom. Låt oss återuppväcka självbevarelsedriften!

03 oktober 2012

Moralpanik: Romerna diskrimineras

Moralpanik har utbrutit. Undersökande journalister utklädda till romer har prövat att hyra en bil på ett antal Statoilmackar. Det visade sig att på ca 1/3 av stationerna försökte man säga att alla bilar tyvärr redan var uthyrda, men när en svenskt kom in en kvart senare så fanns där trots allt bilar. En anställd vittnade om att han blivit tillsagd av sin chef att försöka undvika romer. När en rom kommer in i butiken uppmanades den anställde att ”punktmarkera” denne – inte släppa den med blicken. Diskriminering!
”Integrations-minister Erik Ullenhag ser allvarligt på den särbehandling romerna utsätts för.”

”Diskrimineringsombudsmannen Agneta Broberg säger att särbehandlingen av romer inte är en nyhet, [...] efterlyser hon en skärpning av lagen.”

”Stefano Kuzikov, ordförande i riksförbundet Romer i Europa, [...] det måste svida ordentligt i plånboken för dem som diskriminerar.”

SR 2012-10-03


Ett solklart fall av diskriminering, kan det tyckas.

Erik Ullenhag vill vi ”... skapa en vardag där romer bemöts för vad man gör och den man är och inte drabbas av en diskriminering.”

Den första frågan man ställer sig är: Hur är då romer? Nästa fråga: Hur kan det komma sig att ”fördomar” om romer så envetet bitit sig fast? Det har funnits romer i Sverige i 500 år. De har haft god tid på sig att integreras och assimileras, mycket längre tid än de omtalade vallonerna. Har de förvägrats att leva som svenskar? Eller har de inte velat?

Jag är absolut inte någon kännare av romsk kultur. De är kanske precis lika bra som alla andra, jobbar och strävar, skriver böcker, forskar efter cancerns gåta, konstruerar broar, målar tavlor etc. Naturligtvis finns även hos romer tjuvar och bedragare, precis som hos svenskar eller andra folk.
Men nu har s.k. fördomar bitit sig fast att romer skulle ha en stram exklusiv kultur som inte räknar andra människor som likvärdiga, som inte ser det som moraliskt fel att stjäla och bedra människor utanför gruppen.

Alltså, det är kanske fel. Varför inte göra en etnologisk undersökningar med syfte att reda ut sådana missförstånd, om det nu är missförstånd?

Tills dess. Fråga på bensinstationerna där man diskriminerar om man har haft dåliga erfarenheter av just romer. Det finns kanske en naturlig förklaring.

Människan är tvungen att generalisera för att kunna hantera tillvarons överväldigande mångfald. Att möta främmande människor fördomsfritt är omöjligt. Den som blivit sexuellt antastad av två eller fler svarta kommer sannolikt att vara extra försiktig med att ha med svarta att göra. Den som råkat ut för ett aggressivt ungdomsgäng av araber kommer troligen att ha lätt för att ta till sig andras berättelser om våldsamma araber. Den bensinmacksägare som haft snatteriraider av zigenare är kanske inte att klandra om han eller hon ”punktmarkerar” nästa besök av kvinnor i stora kjolar.

Vi är människor – vi har fördomar. Erik Ullenhag och Agneta Broberg har också fördomar om oss svenskar, fördomar om romer. Mina fördomar är mina! Om du vill upplösa dem ge mig i så fall kunskap och intelligenta argument inte hot om straff som ska ”svida i plånboken”, Tack!