30 juni 2012

Munkavlen är borta!

Tove Lifvendahl skriver på DN-debatt 30/6 ”Visst går det att diskutera problemen kring invandring och integration. Med lite god vilja kan man t o m lösa dem.”

(Det är lustigt sammanträffande (?) att just detta ledarinlägg inte är upplagd på dn.se-nätet och därför omöjligt att reagera på genom länkad blogg. Just när vi skulle komma loss med debatten om sakfrågorna...). Om någon ändå av en händelse hittar min reaktion, varsågoda!

Nästa egendomlighet är att inlägget när det äntligen kommer upp anges som publicerat 30/6, när det i själva verket kom upp först söndag kväll 1/7. Strålande! Låt oss kalla detta Dag 1 för det öppna demokratiska samtalet om vår viktigaste framtidsfråga. Låt oss glömma all gammal vitpixling och förljuget tolkad statistik. Låt oss från och med nu tala öppet och rakt på sak!

Det första jag väntar mig av en öppen fördomsfri debatt är att några välkända, erfarna och kunniga invandringskritiker också får komma till tals på DN-debatt. Mitt första förslag är Jan Milld. Jan Milld gav 2002 ut boken ”Dialog om invandringen? Dokumentation av ett försök (2002)”. Den är en svidande vidräkning med debattklimatet i Sverige. Milld hade upprepat och enträget under mer än 10 års tid försökt att ”ta debatten” på ett seriöst sätt, men har nästan alltid bara bemötts med hån, förtal och framför allt tystnad. Det var ytterst sällsynt att ett replikskifte i sakfrågorna kunde ske.

Vi är många som hoppats – O! Gud vad vi hoppats! – att Sverigedemokraternas inträde i riksdagen äntligen skulle innebära att de verkligt viktiga frågorna kommer på bordet. Hittills har våra förhoppningar i stort sett kommit på skam. Det har hittills varit nära nog ingen från de etablerades media och politiska partier som vill diskutera sådant som verkligen borde oroa medborgarna i detta land.

Därför är det så befriande att Tove Lifvendahl nu tycker sig se att diskussionen faktiskt har blivit just så fri. Låt oss reda ut sakfrågorna om invandringens kostnader och vinster. Invandrarnas överrepresentation i brottslighet, våldtäkter, skillnader i födelsetalen, bidragsberoende, behoven av specialister och outbildad arbetskraft. Låt oss också få tala om etnicitet utan pekpinnar och munkavlar. Det finns faktiskt ”svenskar” (dvs etniska svenskar) i Sverige precis som det finns t.ex. hankineser eller uigurer i Kina. Låt oss sedan gå vidare med de verkligt djupa ideologiska frågorna, utan att kasta skit på varandra.

Vad är det för land vi vill leva i?
Den svenska ursprungsbefolkningen har en särskild historisk rätt till detta land.
Är det rätt att pumpa upp befolkningen i ett av världens mest per capita resurs- och energikrävande områden.
Är det rätt att Sverige byter befolkning.
Vill vi ha en värld som rymmer en mångfald av kulturer och etniciteter?
Är det i så fall vettigt att uppmuntra blandning av etniciteter och kulturer?
Är en allmänt påtvingad ”kosmopolitisk” rotlöshet att föredra framför en rotfast etnisk och kulturell samhörighet?
Svenskar har sedan opinionsmätningar om frågan startat med överväldigande majoritet svarat att invandringen är för stor. Är det rätt att politikerna så konsekvent gått emot folkviljan i en sådan ödesfråga? Hur kan politiken korrigera en så uppenbar diskrepans mellan eliten och folket? Är det äntligen moget för den folkomröstning om vår framtid som borde ha hållits för 20 år sedan. Vilka skall befolka Sverige om hundra år? Svenskar eller en cocktail av afrikaner och medelhavsfolk?

Jag är en av dem som ser fram emot en rak och öppen debatt om dessa ämnen, men jag tror det först när jag ser det.

Några länkar till Jan Milld: http://janmilld.wordpress.com/ Vitbok -- mångkulturellt facit

01 juni 2012

Urbefolkningen och känslorna

Zaremba sista artikel är värd att tänka på. I sista avsnittet skriver han om hur missriktad naturvårdsiver kan vända lokalbefolkningen mot naturvården istället för mot bolagen. Erfarenheter från inte minst utvecklingsländer visar att man inte kan komma liksom flygande från en annan planet och kräva att naturen totalfredas för all mänsklig verksamhet. Man måste ha ursprungsbefolkningen med sig. I Sverige har det dessvärre gått så långt att så väldigt lite finns kvar att många naturvårdsvänner inte vågar släppa dessa till ett extensivt brukande. Det måste ju få finnas något som verkligen tillåts vara orörd natur också?

Jag tror på att vädja till känslorna, utan att sätta det i motsättning till att värna arterna för den biologiska mångfalden, men som ett starkt komplement. Själv tänker jag mig att jag vill ha ”vildmark” och jag låter gärna indikatorarter ”certifiera” ett område som vildmark. Men det jag söker och upplever är framför allt en helhet – känslan av äventyr i en värld full av outgrundlig skönhet och sammanhang. Jag behöver egentligen inte veta alla detaljerna för att tro på upplevelsen. Det är en inställning jag känner igen i t.ex. Maria 'Vildhjärta' Westerbergs konst.

Därför målar jag.


”Ekorrar”, 2011, 70x113 cm, olja på duk