Urbefolkningen och känslorna

Zaremba sista artikel är värd att tänka på. I sista avsnittet skriver han om hur missriktad naturvårdsiver kan vända lokalbefolkningen mot naturvården istället för mot bolagen. Erfarenheter från inte minst utvecklingsländer visar att man inte kan komma liksom flygande från en annan planet och kräva att naturen totalfredas för all mänsklig verksamhet. Man måste ha ursprungsbefolkningen med sig. I Sverige har det dessvärre gått så långt att så väldigt lite finns kvar att många naturvårdsvänner inte vågar släppa dessa till ett extensivt brukande. Det måste ju få finnas något som verkligen tillåts vara orörd natur också?

Jag tror på att vädja till känslorna, utan att sätta det i motsättning till att värna arterna för den biologiska mångfalden, men som ett starkt komplement. Själv tänker jag mig att jag vill ha ”vildmark” och jag låter gärna indikatorarter ”certifiera” ett område som vildmark. Men det jag söker och upplever är framför allt en helhet – känslan av äventyr i en värld full av outgrundlig skönhet och sammanhang. Jag behöver egentligen inte veta alla detaljerna för att tro på upplevelsen. Det är en inställning jag känner igen i t.ex. Maria 'Vildhjärta' Westerbergs konst.

Därför målar jag.

”Ekorrar”, 2011, 70x113 cm, olja på duk