15 december 2016

Folkslag, sinnelag och värderingar

(Artikeln har publicerats i Nya Tider nr 50-2016, dvs den som kom i brevlådan 14/12) 
 
Folkslag och kulturer är inte utbytbara. Det finns en unik europeisk människotyp. Världen blir en fattigare plats om Europas ursprungsbefolkningar blandas ut eller trängs bort. Det skriver Åke Blomdahl, som anser att det är hög tid att vi européer återupptäcker oss själva. Vi behöver samla oss till försvar för vår rätt till existens på den här planeten.


Vid Institutet för Framtidsstudiers (IFFS) ”Migrationsdag” som hölls den 5 oktober var det två ”normforskare” som fick lägga ut texten. En av dem var Bi Puranen, Generalsekreterare för World Values Survey och verksam vid IFFS. Undertecknad rapporterade om det i NyT v41/2016.

Bi Puranen ledde under perioden 2004-2008 Försvarsmaktens värdegrundsprojekt till en kostnad av 101,2 miljoner, vilket till exempel Expressen skrev om den 31 oktober 2008. Nu arbetar hon bland annat för IFFS. Inte helt oväntat levererar hon resultat som stämmer överens med det förväntade och politiskt korrekta.

Puranen förnekar inte att det finns kulturella skillnader mellan olika folk, inte heller att skillnaderna kan vara stora. Det hon däremot säger är att när dessa traditions- och överlevnadsinriktade kulturer möter ”moderna” värderingar (där Sverige enligt henne utgör ett föredöme) så överger invandrarna och deras barn ”snart” sina gamla värderingar och ansluter sig till moderna värderingar. Puranen medger att det förvisso kan ta sin tid. Det går fortare för unga, men för vuxna tar det kanske 30 år. Till slut blir alla ”moderna”. 
 
Jag har inte tiotals miljoner till mitt förfogande för att motbevisa Puranen. Jag ställer mig likväl djupt skeptisk till den ideologi som säger att alla människor av alla folkslag är väsentligen utbytbara mot varandra och att det därför inte spelar någon roll vilka som ärver landet. Vi är många som tvärtom hävdar att det finns olika folkslag och kulturer och att det biologiska arvet faktiskt har väsentlig betydelse. Vi hävdar att ett Sverige befolkat av en majoritet araber och afrikaner kommer att vara ett totalt annorlunda samhälle än om det fortsätter att vara befolkat av en majoritet nordeuropéer – även om utbytet skulle ta många generationer. Våra motståndare kallar det ibland ”rasism” att påstå att människor och folkslag inte är utbytbara mot varandra, utan att de är olika och unika. Den verkliga rasismen är dock att förneka att ett folk, i vårt fall vi nordeuropéer (kaukasier), också har en särart och att vi som ursprungsbefolkningar i Europa har all rätt i världen att hävda vår rätt till liv och fortlevnad. ”Antirasist” är helt enkelt synonymt med anti-vit, eftersom dessa ”antirasister” aldrig ifrågasätter andra folkslags rätt till sina länder. Jag och många med mig tror tvärtom att biologisk mångfald är något gott och att världen blir en bättre plats om mänsklighetens genetiska mångfald får bestå.


Vad sker vid kulturmöten?
När enstaka personer, eller små grupper, hamnar i en främmande kultur är de mer eller mindre tvungna att anpassa sig till majoritetsbefolkningens värderingar, kultur och praxis. Anpassningen kan gå ganska fort, men den måste inte beröra personlighetens kärna. Barn och ungdomar har det lättare än äldre att assimileras av en tydlig majoritetskultur. Så länge minoriteten är liten finns en utveckling mot assimilering och att majoritetens moralstruktur accepteras. Så långt tror jag Bi Puranen har rätt, men vad händer när minoriteten blir så stor att den kan bilda en diasporakultur? Jo, då avstannar assimilationen och vänder istället till segregation. Invandringsentusiasterna i Sverige är kluvna till detta fenomen – dels anser de att det är viktigt att minoriteterna behåller sina kulturella vanor och särdrag, samtidigt som de säger att det är viktigt att minioriteten ”integreras”.

Grundreceptet från globalisterna är att ”bryta segregationen”, samtidigt är det just segregation som är den naturliga utvecklingen när invandringen blir stor. Folk föredrar att bo med sina lika, de vill tala sitt eget modersmål, de vill lyssna på sin egen musik, gå på sina egna krogar och äta sina egna maträtter, de vill fortsätta att dyrka sina egna gudar på det sätt som deras förfäder lärt dem.

Den demografiska prognosen är oerhört bekymmersam för den svenska majoritetsbefolkningen. Vi har kommit till ett läge där flera invandrargrupper blivit så stora att de kunnat bilda egna samhällen. Dessa drar till sig ytterligare invandring genom ingifte och familjeanknytning, och de har inte sällan höga födelsetal. Tillväxten av dessa etniciteter och främmande kulturer blir en självgående maskin. Samtidigt har den nordeuropeiska ursprungsbefolkningen oroande låg reproduktion. Utvecklingen pekar entydigt mot att den etniskt svensk-europeiska ursprungsbefolkningen kommer att bli minoritet i Sverige. Redan i dag är européer i minoritet i vissa stadsdelar. Vi kallar dessa ”utanförskapsområden” och allt tyder på att dessa fortsätter att växa tills övertar hela samhället. En mer lämplig benämning vore ”framtidsområden”.

Om det bara varit i Sverige som detta hände, då vore det förvisso en katastrof för oss svenskar, men världen hade kanske haft nytta av en enklav där man kunde samla världens flyktingar? En trygg hamn, en ”safe haven” för dem som väntar på att kunna återvända till de forna krisområdena. Men detta är dessvärre en politik man vill påtvinga alla västerländska länder. Vi ska ”dela ansvaret”, säger de. Det är en politik som möjligen kan fördröja katastrofen något för enskilda länder, men istället kommer hela den västerländska civilisationen att gå under samtidigt och tas över av de mest patriarkala och expansiva folkslagen från den så kallade tredje världen.

Asiens jätteländer tar inte emot några flyktingar alls. Trots minskande befolkning finns inget hot mot till exempel Japans etniska sammansättning. Att befolkningen åldras vill man i stället lösa med robotar. Japan kommer att överleva som ett japanskt land. Vi kan jämföra med stadsdelar i Frankrike där muslimer är i majoritet. Där är franska värderingar borta, shariapolisen härskar och kvinnor kan inte gå ensamma utan huvudduk.

Ett populärt argument bland invandringsentusiaster är att svenskar inte har någon egen kultur och än mindre någon nedärvd etnisk särart. Exakt samma argument används faktiskt av globalister i alla västerländska länder. Det finns ingen engelsk kultur, det finns ingen tysk, ingen fransk. Inte ens grekerna har någon egen kultur. När man hört det några gånger i sina olika varianter måste man förstå hur tomt och dumt argumentet är. De anti-vita vill pådyvla oss åsikten att vi försöker skydda någon slags absolut ”renhet”, något som är absolut och till hundra procent svenskt, eller engelskt eller grekiskt, men alla vet att det skett ett omfattande utbyte mellan europeiska länder. Vi har både bytt äktenskapspartners och kulturtraditioner. Det hindrar inte att nationella kulturer är särpräglade. Det finns i all synnerhet en övergripande europeisk kultur, där vi delar viktiga grundvärden, men med en mängd nationella särdrag och varianter. Det är i allt väsentligt europeisk vetenskap och teknik som alla folk i dag använder. Europeiska etiska värderingar om demokrati och mänskliga rättigheter prisas i FN och i presidenters högtidstal som föredöme för hela världen. I praktiken har dock icke-europeiska och blandade samhällen uppenbart svårt att förverkliga något som kräver ett i grunden europeiskt sinnelag.

Vi européer är unika. Vi européer har en nyfikenhet och barnslig upptäckarlust som är ursprunget till vetenskapligt tänkande. Européer har en särskild känslighet och förmåga till identifikation med djur. Det är nästan bara européer som är fågelskådare eller djurrättsaktivister. Det är i stort sett bara européer som engagerar sig mot skogsskövling och utrotningen av djur och växter också i främmande världsdelar. Det var européer som avskaffade slaveri, medan många andra folkslag behöll det tills européerna tvingade dem att sluta. Bara européer bedriver u-hjälp och kommer på idén att osjälviskt hjälpa människor från fjärran länder genom att acceptera dem som medlemmar i det egna samhället. Det senare har visat sig vara en svaghet som också kan utnyttjas av skrupelfria främlingar. På sikt kan vår tendens till självutplånande altruism bli ödesdigert för vår fortsatta existens. Jag inser att europeisk kultur och sinnelag har faktiska problem, problem som på sätt och vis är en följd av vår framgång. Utan europeisk medicin och teknik hade inte Jorden blivit överbefolkad och överexploaterad. Den vansinniga och ytliga konsumtionskulturen är väsentligen av europeiskt märke, och den äter inte bara främmande folk, den vittrar också bort vår egen känsla av vårt eget värde och sammanhang. Köpfesten har gjort oss blinda för många verkliga beständiga värden.

Det är hög tid att vi européer återupptäcker oss själva. Vi behöver samla oss till försvar för vår rätt till existens på den här planeten.
Åke Blomdahl


ake.blomdahl@nyatider.nu




10 juli 2016

Vad kan ”Sverige” lära av Kanada?

Jag kan inte låta bli att reagera på Tove Lifvendahls ledare i SvD 10/7 2016. Den är på inget sätt unik. Den går på temat Sverige behöver idéer utifrån, specifikt handlar det om idéer från Kanada hur man effektivt kan importera en ny befolkning och ”integrera” den med ursprungsbefolkningen. Underförstått är att Sverige är ett företag vars syfte är maximal tillväxt och konkurrenskraft gentemot andra bolag på den globala marknaden. Hindret för succé på världsmarknaden är att stora delar av Sveriges ursprungsbefolkning har ett ”ointagligt ointresse för andras erfarenheter” och lider av ”påfrestande provinsialism” och ”självgod blyghet”. I synnerhet gäller det (får man förstå, även om hon inte säger det) Sverigedemokrater som med retorik om att ”ta tillbaka vårt land” söker (hon citerar Mauricio Rojas) ”någon slorts splendid isolation i ett tillstånd av välmående oföränderlighet”. 

Lifvendahl tar avstamp i betraktelse över hur svenska industriella pionjärer tog tag i utländska uppfinningar och idéer, gjorde dem till världssuccéer som bessemerstål och Volvobilar. Ett väldigt egendomligt stöd. Våra industipionjärer var svenskar, och de var intelligenta och nyfikna och kunde transformera och vidareutveckla idéer och göra dem till en del av den svenska industrikulturen. Ingenjörerna och arbetarna på fabrikerna var svenskar, och de var alls inte några som sökte ”splendid isolering”. Sverige hade ett av världens mest homogena befolkningar. Visst fanns det sociala spänningar mellan rika och fattiga, men det fanns också en nationell identitet och samhället utvecklades fredligt till en välfärdsstat och internationellt föredömlig demokrati. Kvinnor och män samarbetade i trygga äktenskap och hade till och med ett överskott av barn. Svenskar var med om att kolonisera Amerika och bygga en västerländsk civilisation där.

Men idag duger inte etniska svenskar längre. Nu är vi mest bara ”påfrestande provinsiella”. Varför? Vad har Tove Lifvendahl för skäl att förakta oss så? Vem har någonsin talat om att Sverige ska söka ”splendid isolering”? 

Kanada en modell för Sverige?

Tove Lifvendahl vill att vi ska ta intryck av Kanadas föregivet framsynta invandringspolitik. Kanada har, liksom Sverige, redan ungefär 20% av befolkningen som är utrikes född, i Toronto är det redan över 50%.
Det som framför allt skiljer Kanadas och Sveriges immigration är att man där använder ett poängssytem för att systematiskt välja ut sökande vars kompetenser är efterfrågade och som därför snabbt kan sättas in på arbetsmarknaden. I Sverige accepterar vi istället okritiskt alla som kan påstå att de har fått ett jobb, sedan må det vara som trappstädare eller biltvättare, jobb som redan tiotusentals konkurrerar om. Ovanpå det accepterar vi mängder av outbildade oplacerbara ”flyktingar”.

Den elit, som Tove Lifvendahl identifierar sig med, betraktar ”Sverige” som lika med den svenska statsapparaten och staten är ett företag som konkurrerar på världsmarknaden. Det som är avgörande är maximal tillväxt och då spelar det ingen roll vilka människor som betjänar maskineriet.

En naturlig teori om den goda staten vore att den ska verka som folkets beslutande ”huvud”. Statens syfte skulle då vara att tjäna det befintliga folket på bästa sätt. Om befolkningen minskar, då ser staten till att möta de påfrestningar det innebär att också vissa verksamheter måste minska. Om man däremot finner att befolkningen borde växa, då hjälper staten till med att motivera ungdomar att bilda familj och uppfostra fler barn. En arbetsmarknad där det råder en viss brist på arbetskraft ökar konkurrensen om de bästa, lockar till utbildning och bidrar till att hålla löner uppe i serviceyrken. Tillsammans leder det naturligt till nationell sammanhållning och jämlikhet. Statens syfte är inte maximal ”tillväxt” i alla former utan ett balanserat, välmående och livsdugligt folk.

Ras och befolkning

Kanadas ursprungsbefolkning är en maktlös spillra som inte förmådde bjuda motstånd mot den europeiska invandringen. När det gäller Kanada är det nödvändigt att tala om ras. Det är ”vita” européer som byggt de nordamerikanska samhällena. Fram till helt nyligen var både USA och Kanada västeuropeiska länder med väsentligen vit befolkning. Det som nu händer i Kanada är att de vita, med rötter i Europa, trängs undan och ersätts av framför allt asiater. I Europa sker ett liknande utbyte men här är det i högre utsträckning afrikaner och mellanösternfolk som ersätter européerna. Vita européer är alltså på reträtt över hela världen. Några f d kommunistiska östeuropéeiska länder står ännu emot denna trend, men trycket är hårt mot dem att ”ta ansvar” och öppna sina gränser för det nya folket från tredje världen. Utbytet accelereras av européers låga födelsetal och de utomeuropeiska invandrarnas motsvarande höga födelsetal.

Tove Lifvendahl är själv av asiatiskt ursprung, kanske är det därför hon vill att vi ska lära just av Kanadas immigrationspolitik? Det är alltså framför allt asiater som nu tar över Kanada: indier, pakistanier, kineser.
Det är förbjudet att tala om ”ras” i svensk debatt. Det är bara ondsinta ”rasister” som gör det, vill man påskina. Jag tror inte för en sekund att Tove Lifvendahl (eller för den delen Anna Kinberg Batra, Stefan Löfvén, Isabella Lövin, Jonas Sjöstedt, Barack Obama, Angela Merkel etc.) inte begriper vad dessa demografiska förhållanden innebär, men man undertrycker allt tal om ”ras” och folkslag för att dölja att man själva driver en rakt igenom rasistisk agenda. De verkar för krafter som vill utplåna de folk som har nordeuropeiskt (kaukasiskt) ursprung. Det kan kanske tyckas långsökt? Idag finns kanske 500 miljoner ”vita” människor – det är väl ganska långt från ”utrotningshotad” kan det tyckas? Och ja, det kommer att ta tid, men om alla vita länder utan undantag tvingas öppna sig för ”mångkultur” och befolkningsexplosionen fortsätter i Afrika. Och om propagandan för ”integration” och rasblandning (”inter-racial sex”) får fortsätta att verka kan den nordeuropeiska folkslagens öde vara beseglat inom bara några tiotal år. De ekologiska förutsättningar för våra folks fortlevnad kommer att vara borta.

Och vad gör det? Vi är ju bara ”påfrestande provinsiella”. Nej, Tove Lifvendahls resonemang är elakartad ”rasism” om något! Vi ”vita” européer har all rätt i världen att hävda vår rätt till existens. Det räcker med de mänskliga rättigheterna för att hävda det. Om det inte räcker kan man fundera över vad vi ”vita” faktiskt tillfört världen, och hur många idéer som härrör från västerländskt tänkande och vetenskap och som alla folk kunnat ta del av. En inte helt liten del av detta goda har faktiskt också svenskt ursprung. Om hela den mänskliga civilisationen står och faller med de nordeuropeiska folken vill jag låta vara osagt, men vi har hur som helst all rätt i världen att trygga vår fortlevnad: ekologiskt, genetiskt och kulturellt.

Flyktingar

Slutligen måste något sägas om flyktingar. Vi nordeuropéer har som inga andra folk i världen stora hjärtan och vilja att hjälpa människor som drabbats av olycka. Detta vårt sinnelag har tyvärr exploaterats mycket hårt av människor som inte tvekar att ljuga om ålder, ursprung, identitet och som hittat på sin hjärteknipande historia. Naturligtvis finns det också riktiga flyktingar bland dessa, men de är svåra att skilja från de falska. Vårt nuvarande asylsystem är självdestruktivt. Naturligtvis ska vi hjälpa dem som behöver hjälp, i mån av förmåga, men vi kan välja sätt att göra det som inte skadar våra egna långsiktiga intressen av överlevnad. Hjälpen ska ges på plats. I den mån vi tar emot flyktingar här i Sverige ska det vara med temporära uppehållstillstånd och i avskilda flyktingläger. Integration ska inte uppmuntras och vi ska påminna om att vi förväntar oss hemresa så snart förhållandena tillåter.

Åke Blomdahl
ake@eldfluga.com