21 april 2015

Moralisk eugenik för att rädda klimatet?

De största problemen för vårt århundrade – klimatförändringarna, terrorism, fattigdom och global orättvisa beror inte på olyckliga omständigheter – de är i huvudsak resultatet av människors val och beteenden. Professorn i praktisk etik i Oxford Julian Savulescu uppmanar oss (dvs mänskligheten) att inte bara angripa frågorna på det traditionella politiska sättet, vi måste använda teknik för att överskrida de biologiska begränsningarna i människans själva natur. Julian Savulescu reser på så vis åter frågan om eugenik, som varit bannlyst från det offentliga samtalet sedan 1950-talet.

(Artikeln har tidigare publicerats i papperstidningen Nya Tider, nr 13)



Människan är fortfarande väsentligen den samma sedan stenåldern. Vi är anpassade för ett liv som jägare och samlare i glest utspridda grupper omgivna av en oändlig natur. Våra naturliga moraliska intuition är inte anpassad till dagens globaliserade värld, med sina ytterligt komplexa beroenden och vår formidabla makt att påverka hela planetens ekologi.

Därför bör vi snarast utforska och använda alla möjligheter till att med medicin och genteknik förbättra människans moraliska förmågor.

Julian Savulescu är professor vid Oxford Uehiro Centre for Practical Ethics och talade vid ett möte 16 mars arrangerat av Institutet för Framtidsstudier (IFFS) i Gamla Spårvägshallarna i Stockholm.

Allmänningens tragedi

Modellen för ”allmänningens problem” gäller t ex utnyttjandet av en betesmark, som inte hade någon tydlig ägare, av bönderna i en by. Så länge som allmänningen var gemensam för en relativt liten grupp så kunde vi ganska framgångsrikt förhandla fram ett rättvist utnyttjande. Människans naturliga moraliska instinkter fungerar ganska bra i ett sådan fall. Däremot blir problemet så mycket mer svårlöst när allmänningen är stor och gruppen som ska komma överens också är stor. Om det gäller fisket i havet är det svårt att motivera enskilda fiskare att minska fångsterna eller lägga ner det egna företaget bara av hänsyn till kommande generationer eller främmande folks fiskare. Likaså tycks det vara oändligt svårt både för stater och företag att avveckla industri eller bejaka negativ ”tillväxt” för att stoppa utsläpp av klimatstörande ämnen i atmosfären.

Den som är medveten om ett globalt problem är ofta villig att ”avstå” (eller ta på sig en kostnad eller göra en ansträngning) om men endast om man kan få till en överenskommelse med alla de andra, men det kräver mycket stor tillit till att de andra parterna kommer att hålla överenskommelsen. Det är här den moraliska intuitionen måste förbättras menar Savulesco. Vi behöver förbättra människan (som art) så att hon allmänt tror och litar på hela ”mänskligheten”.

Ritalin minskar våldsbrott

Savulesco pekar på en rad medicinska hjälpmedel som vi vet påverkar moraliskt beteende. Människor med ADHD-störningar har ofta låg förmåga till självkontroll, men om de medicinerar med Ritalin förbättras detta, så att till exempel risken att begå våldsbrott kan minska högst radikalt.

Oxytocin

Hormonet oxytocin har visat sig avgörande för känslan av gemenskap, parbildning, omvårdnad, och förmåga att följa sociala normer. Det stärker känslan av trygghet och tillit. Oxytosin är helt enkelt ett kärlekshormon. Det tråkiga, menar Savulesco, är dock att oxytosin bara stärker tilliten till den nära ”ingruppen”, men på bekostnad av ett ökat misstroende och motvilja mot ”de andra”. Oxytocin är således ett olämpligt redskap för den sociale ingenjören som vill öka den allmänna altruismen för hela mänskligheten, menade Savulesco, men, tillade han, det är ju inte heller omöjligt att vi kan ”förbättra” denna typ av hormon.

Exemplet med oxytocin pekar på ett fundamentalt problem med alla idéer om ”förbättrade” människor. Vad är det för moral vi vill förbättra? Är det verkligen önskvärt att upplösa personlig och diskriminerande kärlek för egna barn och livspartner, den egna gruppen och kanske nationen till förmån för en allmän välvilja för ”mänskligheten”?

Kritik

På mötet fick professor Savulesco kritik av den svenska professorn i teoretisk filosofi i Stockholm, Åsa Wikforss.

Wikforss menade att människors handlande är resultatet av dels våra önskningar och behov, dels av vilka sakförhållanden vi tror gäller. Vad det gäller t ex klimatfrågan är vi inte så mycket hjälpta av ökad altruism om människor samtidigt inte tror att det finns ett problem med klimatet. ”Det finns så mycket vansinniga idéer i omlopp!”, suckade Wikforss, ”... högerextremism, klimatförnekare, konspirationsteorier etc”.

Wikforss tvivlade på att de allmänna ”bio-förbättringar” som Savulesco hoppas på skulle kunna vara till någon avgörande hjälp för att lösa våra verkliga problem.
Inbjuden opponent var också journalisten Göran Rosenberg. Han erinrade om att idén ingalunda är ny. Författaren Arthur Koestler talade på 1950-talet varmt för att använda eugeniska tekniker för att förbättra människan moraliskt i en vänster-liberal riktning. Koestler levde i en tid med omedelbar erfarenhet av den moderna människans moraliska katastrofer (kommunismen, nazismen, kalla kriget, kärnvapen kapplöpningen). Koestler resonerade på samma sätt som Savulesco. Ett överhängande hot om katastrof, och en övertygelse om människans medfödda tillkortakommande att handskas med de krafter som släppts lösa, vilket tvingar oss att starta ett program för att skapa ”en ny människa”.
Rosenberg varnade för alarmism och manade till försiktighet. Trossystem är i grunden inte biologiska och kan inte bekämpas med mediciner.

När vi ändå talar om Koestler, som också är en av mina favoriter, vill jag påminna om att Koestler är en av dem som också varnade för dogmatisk ”altruism”. Av de brott som begåtts i historien är de som begåtts av rent själviska motiv blygsamma i jämförelse med dem som skett i namn av ”mänskligheten”, ”Guds vilja” och kommunistiska eller andra politiska drömmar om idealsamhället, menade Koestler.

En mild variant av transhumanism

Slutligen kan jag inte låta bli att själv kommentera, att Savulesco representerar en form av transhumanism, men av den förhållandevis försiktiga skolan som vill bygga ”den nya människan” genom biologiska förbättringar av den gamla homo sapiens. Det finns betydligt aggressivare skolor som arbetar för att med hjälp av elektroniska hjärnimplantat bygga ihop människan med datamaskiner (skapa cyborger) eller som helt dömer ut den biologiska människan och istället vill skapa radikalt nya livsformer styrda av artificiell intelligens. För dessa senare är den typen av moraliskt-biologiska förbättringar som Savulesco talar om helt ointressanta och föråldrade redan innan de tänkts.

Åke Blomdahl



19 april 2015

Katastrofen i Medelhavet

Ännu en migrantkatastrof i Medelhavet

Hur många ska offras på dessa vansinnesfärder innan Europas politiker fattar mod att göra något som stoppar trafiken?

Det finns i stora drag två modeller för hur det skulle kunna gå till.

Den första är den som alla politiskt rättrogna i Sverige kan tänka: öppna gränserna, ”skapa nya vägar till Europa”. Det är det samma som att ge upp Europa och låta afrikanerna ta över.
Lyckligtvis är det en idé som inte på långt när lika populär på kontinenten som i svenska politikers hjärnor. 

I Afrika pågår befolkningsexplosionen med full styrka. Det finns bara hur många afrikaner som helst. Om man låter Afrika fritt exportera sitt befolkningsöverskott till Europa kommer det kanske att minska de mest akuta överbefolkningsproblemen något lite i Afrika, men det kommer också att dröja ännu längre innan politikerna och gemene man förstår att det inte går att fortsätta föda barn i sådana mängder.

Under tiden slukas Europa av hundratals miljoner afrikaner.

Sverige bågnar redan under ett orimligt invandringstryck och svenska politiker vill se resten av Europa dela vårt öde.

Det finns en annan lösning!

Det får inte löna sig att gå i båtarna. Australien hade för ett antal år sedan ett likartat problem. Man valde den till synes brutala metoden att uppbringa varje båt lastad med migranter som närmade sig kusten och bogsera den tillbaka till Indonesien eller var den nu hade kommit ifrån. Om båten är ett sjunkande vrak räddar man människorna och kör dem, inte till Australien, utan till en ”safe haven” på någon ö i Indiska Oceanen där eventuell asylansökan behandlas. Om den sökande kan klassas som flykting har man sedan ett avtal med Kambodja, så att de tar emot flyktingarna mot betalning från Australiska staten. Idén är enkel: det ska inte löna sig att riskera livet i båt, man kommer i alla fall aldrig till Australien, och hade man tänkt sig att flytta till Kambodja så hade det funnits lättare sätt. Därför har den livsfarliga trafiken i det närmaste upphört.

Det är något att tänka på, inte sant?



Afrika måste lösa sina egna demografiska problem. Där finns många länder som fortfarande är ganska glesbefolkade, och det måste finna behov på kontinenten för många av dessa människor som visat sig beredda att bryta upp för att skapa sig ett nytt liv någon annanstans.


Självklart ska vi hjälpa människor i sjönöd, men det måste inte betyda att vi också ska ha dem som medborgare.