29 september 2014

”Skjut budbäraren!”

”Skjut budbäraren!”

Sitter yttrandefriheten löst i Sverige?

Moralpaniken över Sverigedemokraternas framgångar har slagit nya rekord efter de senaste valet. Hur kan det vara möjligt, frågar sig tidningarnas proffstyckare, att SD fortsätter att växa trots alla avslöjanden från rättrogna journalister?

Det talas om att förbjuda ”rasistiska” organisationer. Nu senast på DN-Debatt 28/9 2014 signerat Stefan Jonsson och Elena Namli (SJ & EN). Se även Peter Nobel i UNT 7/8 2013 ”Organiserad rasism ska förbjudas”.

För det första är det ett extremt svaghetstecken hos ett samhälle om man måste förbjuda vissa åsikter. Det är precis och exakt inskränkning av demokratin och ett steg mot diktatur. En härskande elit vill proklamera (måhända med majoritetens momentana gillande) en uppsättning dogmer som fundamentet för deras samhälle. Ifrågasättande av detta moralsystem skall inte få leda till ett samtal men till utstötning, dom och fängslande.

När elitens talesmän börjar tala om förbud på det viset då känner de sig djupt skakade och hotade, och visar att de själva inte genuint tror på sanningen och rättvisan i sina egna positioner.

Vad är rasism?
Om man vill förbjuda ”rasism” då bör man rimligen veta vad man talar om. Innan ett förbud ens kan komma i fråga måste man komma överens om en definition. Ett förslag till definition av rasism skulle kunna vara :
  1. En ideologi som hävdar att det existerar ”raser”, dvs tydligt urskiljbara folkslag.
  2. En ideologi som säger att det finns inte bara ytliga skillnader utan också skillnader i själsliga egenskaper.
  3. En ideologi som säger att någon av dessa raser är bättre och någon allmänt sämre att det ger den bättre rasen en universell rätt att härska över den eller de sämre. En riktigt elakartad rasistisk ideologi ger den starkaste förnämsta rasen rätt att förslava eller till och med utrota en svagare.
Jonsson och Namli gör motsatsen till att definiera – de utvidgar begreppet på ett sätt som bara är alltför typiskt för det slappa diskussionsklimatet i dagens Sverige:

”Vi menar att spridningen av rasismen är utbredd i dagens Sverige och Europa. Denna rasism är sällan av biologiskt slag, som tror på fasta rasskillnader och rashierarkier. Den bygger snarare på uppfattningen att människor av olika skäl är till den graden olika att detta legitimerar att de ska hållas isär och behandlas olika. Huruvida det är etnicitet, kultur eller religion som påstås göra människor olika spelar här mindre roll. Det avgörande är att olikheterna ursäktar eller rent av uppmuntrar till att vissa utesluts från rättigheter som andra har.”

Alltså – rasisten hävdar att människor på olika sätt är olika. Ja-ha … ?
… och denna ”rasism” är ondska och måste förbjudas!
Jo … , med en sådan definition av ”rasism” har man alla skäl att frukta befolkningen.

De ”rättigheter” som författarna menar att ”rasisterna” vill utesluta somliga grupper från är väl just den föregivet allmänmänskliga ”rätten” att bosätta sig i Sverige (eller Europa). Vad handlar det annars om? ”Rätten” för illegala invandrare att sätta sina barn i skola? ”Rätten” för somliga till anonym och gratis sjukvård?

Det är uppenbart att artikelförfattarna inte i första hand är ute efter verkligt elakartad rasism, den svepande definitionen ska istället göra det möjligt att godtyckligt förbjuda alla som på ett eller annat sätt kritiserar invandringen eller olika aspekter av den s k integrationspolitiken.

Artikelförfattarna babblar om minoriteters Mänskliga Rättigheter och kan inte se att det som de föreslår är precis ett slag just mot dessa samma rättigheter. 

Att det finns en FN-konvention om att ”förbjuda organisationer och organiserad och annan propaganda, som främjar och uppmanar till rasdiskriminering” (SJ & EN:s citat) är kanske i sig ett anmärkningsvärt angrepp på demokratins idé, men det ska ju ses i samband med sådana förfärligheter som nazism, sionism eller apartheid. Riktigt illa blir det däremot om man kopplar ihop en sådan uppmaning till demokratiska inskränkningar med ett så slappt och vidlyftigt rasismbegrepp som SJ & EN ger prov på.

Åke Blomdahl




12 september 2014

Kan invandringen stoppas?

På första sidan av DagensNyheter, två dagar före valet (12/9) slås det fast att ”Åkessons beräkningar är orealistiska”. 

Invandringsforskaren Jan Ekberg säger att det är helt orealistiskt att minska invandringen med 90% och att därmed hela kalkylen med att istället satsa på välfärden därmed spricker.

Vi är bundna av tunga EU-avtal, säger Jan Ekberg.
Det är mycket märkligt i så fall att andra länder i vår omedelbara närhet lyckas avvärja en så enorm massinvandring som Sverige fått. Har inte de också skrivit under Europakonventionen om de Mänskliga Rättigheterna och Genèvekonventionen?

Invandringskritiker har sedan länge pekat på att det bara är en bråkdel av de asylsökande som kan visas ha verkligt hållbara skyddsskäl. Vi skulle definitivt kunna tillämpa befintliga regler betydligt strängare.

Det är viktigt att sända en signal: det är INTE längre lätt att bli accepterad som flykting i Sverige!

Men låt oss pröva att acceptera Jan Ekbergs påstående. Vad betyder det?

Det säger att Sveriges politiker inte har makt över situationen. Det är alltså inte så att Reinfeldt och Löfven egentligen drivs så mycket av människokärlek, de bara ”gillar läget”.

När man frågar ute i valstugorna om det finns någon gräns för hur hög invandringstakt vi kan ha svarar t o m vänsterpartister att ”Ja, invandringen kan ju inte bli hur stor som helst” men de skyndar sig att tillägga att det är långt kvar till en sådan gräns. 

Nu är det så att invandringen har en naturlig tendens att öka exponentiellt. Ju fler som kommit från en viss region, desto fler kommer att lockas efter. Under Alliansens regim har invandringen varit extremt hög under hela perioden och ser ut att nästan fördubblas under det innevarande året. Sveriges befolkning ökar med mer än 1 procent, nära 2 procent om året. Det är siffror som bara överträffas i befolkningsexplosionens Afrika. Och invandringstakten fortsätter att öka, särskilt från Mellanöstern och Nordafrika. Hur har Vänsterpartisterna eller någon av de andra sju tänkt att börja dra igen dörren?

Nej! Vi kan inte säga nej till någon säger Jan Ekberg oavsett hur stort asyltrycket blir. Vi har gett bort vår självständighet. Det är EU eller FN som bestämmer.
Om det är så, då är det dags för en befrielserörelse.

Det måste vara rättvist enligt en naturlig moral att ett folk, en stat eller kommun kan bestämma över en så fundamental faktor för sitt eget öde. Det kan givetvis sägas vara hjältemodigt och ädelt att avsäga sig makten till förmån för tusentals nödlidande, men ingen ska heller anklaga eller hindra medborgarna som bestämmer att nu vill vi inte ta emot fler. 

De som redan är medborgare måste ha en suverän rätt att säga nej till ytterligare invandring.
Att ”sparka ut” sådana som redan är medborgare är däremot inte tillåtet. Vi kan önska eller uppmuntra till repatriering men vi kan inte enligt en naturligt uppfattad rättskänsla tvinga fram etnisk rensning. Vi kan beklaga att våra föregångare lockat hit människor som vi misstror eller ogillar, men dem måste vi lära oss att leva med.

Om politikerna har ingått avtal som fråntagit oss dessa medborgerliga rättigheter då är det verkligen dags för en frihetsrörelse. Vi har naturlig rätt att säga upp varje avtal vars innebörd visar sig vara till skada för våra egna långsiktiga intressen.

Utträde ur EU!

Att annonsera begränsningar av rätten (Artikel 14 i FN:s Deklaration om De Mänskliga Rättigheterna, MR) att söka och få asyl i Sverige med hänvisning till att vi redan tagit emot så många att vårt samhälles stabilitet är hotat. Obegränsad invandring skulle innebär detta vårt samhälles oåterkalleliga förändring och upplösning. I artikel 30 av MR stadgas det att konventionen inte får tolkas som ”en rätt för en stat, en grupp eller en enskild person att ägna sig åt en verksamhet eller att utföra en handling som syftar till att omintetgöra någon av de rättigheter eller friheter som anges i förklaringen.” 

För övrigt innebär artikel 14 (MR), visserligen rätten att söka och få asyl, men den innebär INTE rätt till permanent uppehållstillstånd och medborgarskap. En människa kan behöva vara flykting i främmande land en längre eller kortare tid, men målet ska vara att återvända så snart förhållandena tillåter det. I sällsynta fall kanske det inte går, men i normalfallen är krig och revolutioner övergående trauman.