18 augusti 2007

Blandning och mångfald

Är blandning det samma som mångfald?
I radioprogrammet Filosofiska rummet 2006-05-28, under rubriken ”Diskriminering” diskuterar Tiina Rosenberg, Thomas Gyr, Karim Jebari strukturell rasism, positiv särbehandling m.m. Tiina Rosenberg står för en extreem uppfattning och talar helt övertygat för kvotering och positiv särbehandling i alla tänkbara och otänkbara sammanhang.

Men är blandning ALLTID bra, frågar man sig.

Thomas Gyr: Det finns t.ex. hel-etniskt företagande i Sverige. det är ingen som säger att det är olyckligt att rennäringen är monopoliserad av samer. Inget säger att rennäringen skulle bli så mycket bättre om vi hade fler svenskar, turkar eller somalier som renskötare. (Tiina Rosenberg försöker rycka åt sig ordet, men Thomas fortsätter.) Ingen säger att det är ett problem att min kurdiska pizzeria i kvarteret bara anställer kurder.

Då säger Tiina Rosenberg: Jag tycker det är ett problem! Jag vet att samarbete och olikhet kan vara besvärligt, men i alla kreativa sammanhang så är det ALLTID bra att det finns människor som har andra åsikter och ansträngningen (att jämka ihop åsikterna) behövs. Därför att när det är så att det blir alldeles för lika och alla tycker i stort sett likadant då fattas det en komponent.

Tiina: I statlig finansierade miljöer … är det vår demokratiska plikt att ha ett så mångsidigt team som möjligt. Därför att om kunskapen genereras bara av en viss typ av personer då är vi fel ute. Vi måste ha en mycket stark representation av olika typer av röster.
Det är inte bara en nyttoaspekt, rättviseaspekten är fullt tillräcklig … det finns ett värde i sig av inkluderandet.

Tiina Rosenberg är måhända ganska extrem men hon representerar nog ändå ganska väl huvudströmmen bland svenska intellektuella i att omfamna det ”mångkulturella” idealet. Som en karrikityr kanske, men huvudlinjen är ändå att ”blandning” och ”mångfald” är alltid bra.

Mot detta skulle jag vilja ta fram Sören Haldén, en veteran inom svensk filosofi som bl.a. skrivit boken ”Humbuglandet”. Programledaren Lars Mogensen (P1 Filosofiska Rummet – 2006-11-12) läser ur boken: ”Imitation av det erkända blir huvudredskapet. Den idémässiga stimulansen försvagas. Spontanitet och inspiration skjuts åt sidan och får snarast dålig anseende. Frihet och friskheten ersätts med konventionalitet. Under ett initialt skede verkar de två kraferna spontanitet och imitation sida vid sida Men det konventionella sättet att arbeta bärs upp av det stora flertalet och blir mer och mer dominant. Till ett maktsystem hör auktoritetstro, lärdom och pretantiös visdom tar över. Förkvävning uppstår och så småningom permanentas ett stillastående.”

Ytligt sett låter det lika det som Tiina Rosenberg klagar över. Men Sören Haldén menar att enfalden inte beror på bristen av etnisk blandning utan kanske tvärtom av alltför stor kommunikation mellan universitet och kulturinstitutioner i Sverige och hela världen. Den akademiska världen har blivit en global by där det blir allt svårare att hysa en avikande idé. Detta gäller i synnerhet ämnen som filosofi och mycken humaniora menar Sören Haldén.

”… det är helt och hållet en global historia. I Sverige har man tagit oerhört mycket intryck av vad man gör i de viktiga västeuropeiska länderna och i USA. Man imiterar ... imitation bör ju följas av kritisk granskning och självständigt tänkande, men nu har imitationen blivit dominant på ett fullkomligt skrämmande sätt.” säger Sören Haldén.

Själv har jag erfarenhet av konstvärlden. Enligt men mening har den ”fina” konsten (dvs. den som bevakas av kulturskribenterna) nästan helt förlorat all lokal särart. Det finns helt enkelt en mycket stark ”mainstream” världskultur. De verk man ser i New York eller London är till förväxling lika verk som producerats i Moskva, Hong Kong, Bangalore eller Stockholm. Verk som uppfattas som ”provinsiella” ignoreras. Det är oerhört trist. (Det är en av anledningarna till att jag själv givit upp tanken på att vara verksam som konstnär.)

Om det är så att trotts ett intensivt ”blandande” som skett de senaste århundradet mångfalden faktiskt verkar försvinna och kreativiteten falna – då är förmodligen Tiina Rosenberg m.fl. helt fel ute i sin uppfattning att ”blandning” leder till ”mångfald”.

Vad har gått fel?

Biologisk mångfald
Begreppet mångfald har kidnappats från biologin och ekologin. Miljömedvetna människor har sedan relativt lång tid värnat ”biologisk mångfald”. Med det menar man att man bejakar och vill bevara den mångfald av livsformer som finns på jorden och som kan finnas i enskilda ekosystem. ”Biologisk mångfald” har blivit ett positivt laddat och allmänt omfattat begrepp hos den breda befolkningen.

Nu är inte ens biologisk mångfald helt oproblematisk. Om man flyttar en art från en miljö till en annan kommer ”mångfalden” initialt att öka med en art. Det verkar ju bra, men vartefter tiden går sker en konkurrens mellan den nya arten och den gamla art som tidigare var ensam i sin ekologiska nisch. Redan efter några tiotal år brukar man kunna se att antingen den nya eller den gamla arten går mot utrotning. Om den gamla försvinner betyder det inte bara att ”mångfalden” gått tillbaka till utgångspunkten, det kan innebära att den gamla arten utplånats för gott från planeten. Det som såg ut som en lokal ökning av mångfald blev en global förlust. Ibland är förlusten större än bara en art. I vissa fall har hela ekosystem välts över ända med förlust av stora mängder arter. Sådana ödesdigra inplanteringar har skett upprepade gånger när hundar, katter, kaniner, råttor mm. införts på öar runt om i världen.

I Sverige har vi ett stort antal exempel. Minken kommer från nordamerika, och är mycket lik europeisk flodiller i de flesta avseenden, men bytesdjuren är inte så väl anpassade till minkens jaktbeteende som till illern. Minken har haft konkurrensfördel och idag är den europeiska illern praktisk taget utrotad.

Signalkräftan infördes för att få kräftor i vatten där kräftpest härjat. Resultat – flodkräftan kan svårligen räddas från utrotning. Och det är inte kräftpesten som utrotat den, det är den ohemula konkurrensen från signalkräftan. Flodkräftan hade utvecklat resistens mot kräftpest förr eller senare och kräfttomma vatten hade åter koloniserats.

Kanadagås är numera en plåga på alla badstränder i hela Sverige, den hotar att konkurrera ut vår inhemska grågås som inte alls var lika framfusig.

En inplantering som ”misslyckats” är spridning av fasan (från nordamerika). Den har faktiskt inte fått fäste. Men fasanen är närmast ett undantag.

I år har vi fått veta att en kammanet (Mnemiopsis) hotar att sprida sig i södra Östersjön. Denna art har tidigare ödelagt ekologi och fiskbestånd i Svarta Havet. Den kan ha spridits oavsiktligt med fartyg från Amerika. ***

Slutsats: inom biologiska system är ”mångfald” i meningen ”blandning” ofta katastrofalt och allt annat än ”kreativt” lyckat.

Kulturell mångfald
Jag menar att man kan dra en analogi från biologin till frågan om värdet av ett ”mångetniskt” ”mångkulturellt” samhälle. Visst! Initialt blir samhället mer mångfaceterat om man tillåter invandringa v främmande folkslag, religioner och kulturer. Men på sikt, och i synnerhet när det är en global trend, att alla skall blandas med alla, så leder det till att allt blir lika och att ”mångfalden” gobalt och universellt minskar. Värdet av att resa till ett främmande land minskar i samma takt som det blir lättare och lättare att faktiskt göra det.

En enda Världskultur!
Jag tror att Tiina Rosenberg och en stor del av den svenska (liksom europeiska och amerikanska) intellektuella arbetar på den enda världskulturen som på sikt skall ersätta all ”trångsynt” nationalism och etnisk särart. Hur skall man annars tolka det, när inte ens rennäringen får förbli samisk?

Det är kusligt att tänka sig att bakom det ”mångkulturella” och ”moderna projektet” döljer sig en världserövrartanke i ny skepnad. I grunden är det samma gamla anspråk på det absoluta tolkningsföreträdet i Tiina Rosenbergs värld som det var i den stalinistiska kommunismens värlshärskarambition!

Verklig mångfald kräver provinsialism
Om vi skall kunna få behålla verklig kulturell mångfald i världen, måste vi kunna tillåta provinsialism. Det måste nog vara frivillig relativ isolering gärna i namn av nationalism. Nationalism kan givetvis vara malign om den kräver expansion på andra folks bekostnad eller rentav världsherravälde och förslavande av andra folk (ni vet nog flera exempel). Men om man med nationalism menar om ett folks positiva självkänsla och vilja att odla sin egen särart och bestämma över sitt eget öde så är det också den enda kraft som i längden kan ge oss en värld med mångfald.

Det finns givetvis ett problem med de folk och kulturer som har en kollapsad självkänsla. Om man inte ser något gott och värdefullt i den egna kulturen utan bara tror att allt gott kommer någon annanstans ifrån då är folket dödsdömt. Ibland fruktar jag att svenskarna har redan har fallit så lågt. ”Ursvenskt är blott barbariet”, menar t.o.m. vår egen stadsminister ****.



Illustration av Weine Berg ****

Andra folk som förmodligen är hopplöst förlorade är de s.k. primitiva kulturer som det fortfarande finns rester av i världen: Aboriginer i Australien, ett hundratal olika Papuanska kulturer *****, eskimåerna, samerna. När alla ungdomar från dessa folk sugits bort till städer och världskulturens universitet är ”folket” som kulturell enhet dödsdömt. Det är oändligt sorgligt att världen kommer att gå miste om den mångfald som dessa folk och kulturer innebär. Men det är antagligen oundvikligt. Om inte folkens egna representanter sätter värde på sin traditionella livsstil så kan man ju inte någon tänkbar världsregering tvinga dem.

Men det skulle inte behöva vara så med den svenska kulturen.

Noter:
* P1 Filosofiska Rummet – 2006-05-28 ”Diskriminering”

** P1 Filosofiska Rummet – 2006-11-12 ”Vetenskapens baksida”
(man kan hämta programen som ”Podcast” på www.sr.se)

*** Tjärnö Marinbiologiska Laboratorium skriver om kammaneten: http://www.tmbl.gu.se/news/Pressmeddelanden/pressMnemiopsis.html

**** Stadsministern citerade faktiskt Esaias Tegnér f. 1782 d. 1846 - biskop i Växjö, diktare: ”All bildning står på ofri grund till slutet, blott barbariet var en gång fosterländskt.” Det finns de som menar att självförakt är en tråkigt ursvensk egenskap. Stadsministern har i alla fall sällskap.
Bilden är från http://www.rakryggad.blogspot.com/

***** Se t.ex. http://sv.wikipedia.org/wiki/Papua_Nya_Guinea ”Det finns hundratals folkgrupper som kan räknas till Papua Nya Guineas ursprungsbefolkning, majoriteten kommer från papuanerna, vars förfäder anlände i Nya Guinea-regionen för tusentals år sedan.”

Artificiell intelligens

(inlägget är tidigare publicerat på Humanisternas forum som numera är nedlagd):

Vad skall man säga om människor lyckades skapa en helt ny livsform, en verklig artificiell intelligens? Jag känner mig helt villrådig när jag ställer mig den frågan. Jag frågar härmed skarpare hjärnor.

För 30-40 år sedan, i datavetenskapens barndom var man väldigt optimistisk inför möjligheten att skapa datorprogram som kunde efterlikna människlig intelligens. Idag är man inte alls lika optimistisk. Vi är fortfarande inte särskilt nära något sådant. ”Men kanske om 20 eller 50 år.” Egentligen spelar tidsprognosen inte så stor roll. Det viktiga är den praktiskt filosofiska frågan som måste besvaras innan vi kommit så långt.

Om man tror att liv, nervaktivitet och medvetande är materiella processer. De må vara digitala eller analoga, kemiska eller elektriska. Så länge det inte finns någon ”själ” eller något annat övernaturligt inblandat finns det ju inget som hindrar att något liknande kan simuleras i en dator. Det är klart att man kommer att lyckas, för eller senare.

Tillverkningen av datorkomponenter (minnen, processorer etc.) sker redan idag av robotar. Människofingrar är alltför smutsiga och klumpiga. Robotarna är idag programmerade av människor, men i framtiden kommer det att finnas alltmer sofistikerade system som kan programmera sig själva utifrån riktlinjer. Att robotarna kommer att kunna styra sin egen reproduktion kan man inte tvivla på.

Datorprogram kan idag göra avancerad bildtolkning, t.ex. identifiera fingeravtryck eller ansikten eller tolka handskriven text.
Det finns också program som kan tolka röster och översätta till skriven text. Polisen vill skaffa sig buggningsprogram som kan göra den annars alltför personalkrävande grovavlyssningen.

Många av de viktigaste funktionerna finns alltså redan, det fattas ”bara” en fri kreativ samlande intelligens som också kan ta beslut. Men det kommer nog. Kanske börjar det utan att man riktigt förstår att det har ”tänt”, som i Artur C. Clarkes ”År 2001 – ett rymdäventyr” (1968) eller Robert A. Heinleins ”Revolt mot jorden” (1966).

t.v. Humanoid Robot COG, från www.acm.org/crossroads/ xrds10-2/robotcog.html

Den artificiella intelligensen behöver inte vara särskilt lik en mänsklig. Det viktigaste kanske inte ens om programmet får verkligt självmedvetande. Människor kanske aldrig kommer att erkänna att en maskin har medvetande. Det kan vara ett teoretiskt tvisteämne av samma dignitet som frågan om t.ex. kräftdjur är medvetna om sin egen existens eller om de är ”själlösa” automater. Det väsentliga är att maskinen kommer att uppföra sig som om den hade medvetande. Självbevarelsedrift är praktiskt taget samma sak som ”vilja till liv” och ”jag”-medvetande.

I början kommer naturligtvis AI-civilisationen att vara sårbar. Människor kan sabotera elförsörjningen – ”dra ur kontakten” – men i samma mån som programmen får självbevarelsedrift kommer de också att lära sig att skydda sig mot sådana ”terroristangrepp”.

AI-civilisationen kommer att vara obetvingligt effektiv i att ordna allt till det bästa. Människor kommer knappast inte att behöva arbeta. Resurshushållnigen kommer att beräknas optimalt. Miljöförstörelsens epok kommer definitivt att vara förbi, särskilt om AI-regeringen kommer att genomföra ett folkminskningsprogram för människopopulationen.

Vad kommer människor att ha för roll i en sådan värld? Om AI-civilisationen är välvillig kommer vi kanske att vårdas ungefär som vi idag (i Sverige) vårdar våra förståndshandikappade. Människorna kommer att få ett gott liv, ett mycket gott liv, men vi kommer inte att makten över någonting. Och uppriktigt sagt, hur skulle man kunna försvara att världen vanstyrs av en primitiv intelligens när det finns bättre? Platons dröm om de upplysta filosofernas (maskinernas) diktatur skulle till slut kunna förverkligas. Mänskliga svagheter skulle aldrig kunna korrumpera AI-intelligenserna.

Men vem vågar hoppas att djurskötarna bara är välvilliga? Har vi själva varit välvilliga mot våra meddjur? Hur gick det för vargarna som var våra konkurrenter? Vad lever grisarna för sorts liv? Hur har vi behandlat schimpanserna, våra närmaste släktingar?

Är det vår önskan att människan skulle vara det sista djuret? Djuret som möjliggjorde det fjärde språnget på världsaltets stora väg mot självförståelse. Först var det ”big bang”, då tid och rum spändes upp. Det andra var livets födelse. Det tredje flercelliga djur med nervsystem och medvetandet. Och så nu slutligen den verkliga intelligensen som slutgiltigt kan kasta loss från kolkemins blyskor.

Eller går det att säga ”stopp nu! Inte ett steg till!” Borde vi inte ta oss samman och försvara det mänskliga – på gott och ont.
Eller är människan något som skall övervinnas? Är ”vi” framför allt ”intelligensen”. Kommer ”vi” att inkarneras i ett mer gynnsamt substrat?

Jag känner mig ytterst villrådig. Jag är ju själv en människa. Jag skulle inte vilja leva i ett reservat eller djurpark, hur välvilliga djurskötarna än är!

Å andra sidan. Hur skulle man kunna stoppa entusiasterna som sitter och hackar på sina program? De är uppbackade av miljardindustrier och välmenande politiker.



Finns det någon annan som oroar sig för det här?

Livets mening - en svinaktig betraktelse

Vad är egentligen livets mening? Många människor kräver att ansträngningar och umbäranden som man ålägger sig eller påtvingas i livet på något vis måste motiveras med ett högre syfte för att vara uthärdliga. En biologisk betraktelse är till ringa hjälp: Livets mening är att föra livet vidare… Men för att ett sådant svar skall kunna uppfattas som tillfredställande måste ju livet själv anses vara ett positivt värde, och det var ju just det som var ifrågasatt.

Grisen är en varelse vars liv otvivelaktigt är meningsfullt. Grisens liv har ett klart och tydligt definierat mål: att bli till föda åt en mycket finare och ädlare djurart, nämligen människan. Det är emellertid inte troligt att en filosofiskt lagd gris skulle känna sig det minsta tröstad om den kunde förstå den förklaringen.

Det finns faktiskt religioner vars mytologi kan tolkas på ett parallellt sätt. De grekiska gudarna skapade människan därför att livet i Olympen vara alltför tråkigt, enahanda och fullkomligt utan människorna. Gudarna behövde människornas passioner och intriger för att liva upp tillvaron med något intressant.

(bilden t.v. Quetzalcoatl avbildad i Codex Telleriano-Remensis.)*

Jag undrar om inte också de Aztekiska gudarna också livnärde sig av den energi som människorna utvecklade genom blodsoffer, krig och passioner.**

Den mexikanske schamanen Don Juan förklarar på ett mycket dramatiskt sätt att ”Örnens gåva” är att den låter enstaka människor som förvärvat tillräckligt stor ”makt” slippa bli till föda åt Örnen (Quetzalcóatl) och istället bli fria att återfödas och fritt njuta av jordelivet efter eget huvud. Men det handlar då bara om ett ytterst litet privilegierat antal. Det normala syftet för ett människoliv är att föda Örnen.***

Vi befinner oss här mycket långt från politiskt korrekta uppfattningar om människolivets i sig självt stora och lika värde. En sådan som jag, och många med mig, känner lika stor avsmak som den filosofiska grisen ovan för en sådan instrumentell mening med livet.

T.h. Quetzalcoatl som orm, slukande en människa. **

Utilitarianismen och övermänniskan

Utilitarianismens etiska doktrin är att värdet av en handling skall räknas efter hur det bidrar till den samlade nyttan – oftast i mening upplevd lycka och minimerande av lidande. ”Största möjliga lycka för största möjliga antal.” J.S. Mill räknade därvid bara mänsklig lust och lidande. Filosofen Torbjörn Tännsjö har följdriktigt också resonerat att eftersom människor har så mycket större förmåga att uppleva lycka än något annat djur, så är det också moraliskt rätt att all politik och resurshushållning har till syfte att maximera natalet människor på planeten. Den moderne filosofen Peter Singer vill emellertid utsträcka lyckoprojektet till att gälla alla levande och kännande varelser (åtminstone däggdjur och fåglar, men gärna också andra djur som har ett nervsystem). Jag håller helt och hållet med Singer om att det är omöjligt att bara begränsa sig till människor.

Vi lever i en tid då det inom en mycket nära framtid kan lyckas mänskliga ingenjörer att skapa maskiner med förmåga att uppleva sig själva som subjekt. Det är inte troligt att dessa artificiella intelligenser kommer att vara likvärdiga eller ens särskilt lika oss människor, men det är fullt möjligt att de kan konstrueras så att deras förmåga att njuta av livet är avsevärt mycket större än människors. Dessa maskiner kommer ju dessutom att utvecklas vidare av egen kraft och intelligens. De kommer troligen att på mycket kort tid utvecklas till något otroligt mycket mer komplicerat och kompetent i alla avseende än vi människor någonsin varit. Människor kommer inte att ha större förmåga än grisen i exemplet ovan att förstå dessa övermänniskors syften och handlingar.

En utilitarist måste anse att det är ett mål större och viktigare än allt annat att dessa maskiner skapas. Människolivet har alltså en mening. Om skapandet av sådana lyckliga maskiner är inom rimligt räckhåll, då är människolivets mening att på alla sätt understödja och bidraga till en sådan utveckling. Eftersom dessa artificiella övermänniskor måste antas vara av så mycket högre och ädlare värde än ett människoliv, så är också eventuellt mänskligt elände och lidande i spåren av detta mål helt oväsentligt. Lika lite att räkna med som grisarnas elände i djurfabriken varit det i perspektivet av att bli föda åt människor.

När den nya civilisationen etablerats finns inte längre någon anledning att maximera antalet människoindivider. Torbjörn Tännsjö m.fl. måste lämna hela det etiska projektet till den nya arten. De kommer med största sannolikhet att begränsa människoarten med en strikt befolkningspolitik eller varför inte biologisk bekämpning. Det räcker med att hålla några stammar i reservat och mindre grupper i zoologiska parker.

Jag skriver inte det här för att jag önskar en sådan utveckling. Jag skriver det för att visa att det utilitarianska projektet måste vara i grunden felaktigt. Lika lite som den filosofiska grisen kan jag acceptera det utilitaristiska projektet som ett känslomässigt tillfredställande svar på frågan om livets mening.

Jag hävdar att mitt liv har ett helt och delbart värde i och för sig. Jag hävdar att man inte kan räkna lycka. Två eller tusen lyckliga individer uppväger inte en olycka hos en enskild individ.

Jag vill också ifrågasätta den absoluta giltigheten hos ”den gyllene regeln” eftersom den kräver att den etiska bedömningen måste göras från en förment objektiv utsiktspunkt.

När det gäller värdefrågor är jag relativist****. Varje människa (och djur) är en värld. Alla etiska bedömningar som en människa kan göra utspelar sig inom henne själv. Den föreställda lycka som en handling kan skänka en medmänniska är konstruerad i min egen hjärna och kan utsättas för prövning. Det enda jag kan vara (någorlunda) säker på är min egen upplevelse.

Egocentrisk altruism

Jag kallar min etiska hållning ”egocentrisk altruism”. Den utgår också från den viktiga iakttagelsen att jag själv är ytterst ansvarig för att jag själv upplever lycka och därmed tillföra världen ett värde. Min makt över andra varelsers lycka och etiska val är mycket snabbt avtagande med avståndet.

Min hållning är inte simpel egoism utan också en altruism. Det finns goda skäl att antaga att andra människor är lika mig själv och att även många djur är begripliga som subjekt och personer. Den gyllene regeln kan alltså vara bra som en första hypotes, men om den kräver något av mig som går emot min upplevda (och egocentriska) intuition så har jag rätt att säga ”stopp!”.

En konfliktteori

Egocentrisk altruism är ett försvar för att individen inte skall skämmas över att hävda sina rättigheter och intressen. Inte heller behöver individer som solidariskt organiserat sig i t.ex. en fackförening känna skuld över att de hävdar sina intressen gentemot arbetsgivare eller samhällsintressen. Inte heller behöver ett folk som skapat sig en kulturell identitet känna någon skam över att de hävdar sina gemensamma intressen gentemot något annat folk eller kultur.

Utifrån ett evighetsperspektiv kan man inse att olika individer eller gruppers stävanden står i konflikt med varandra. Men rustad med en teori om ”egocentrisk altruism” behöver man inte tolka sådana konflikter i termer av ont och gott – utan bejaka att man (om man är inblandad) med hull och hår tar del i konflikten. Om man står utanför får man nöja sig med att observera konflikten utan att tvingas ta ställning (t.ex. konflikten mellan israeliska judar och palestinska muslimer).

Övermänniskan och vildsvinet
Jag kommer alltså att motsätta mig skapandet av övermänniskan trots att världen objektivt sett kanske skulle bli bättre (lyckligare) om människan och hela den övriga biologiska naturen ersattes av lyckliga maskiner. Jag kommer också att motsätta mig att människosläktet maximeras till antal. Jag identifierar mig nämligen inte enbart som människa utan också som ett ”djur med förmåga att uppleva smärta”. Jag väljer vildsvinets väg.

Noter

* Detta är nog ett alltför förenklat påstående. De grekiska skapelsemyterna är fantasifulla och komplicerade, men kännetecknas av att mänskliga känslor och passioner projiceras hämningslöst på en föreställd gudavärld. Se t.ex. http://en.wikipedia.org/wiki/Greek_mythology eller http://en.wikipedia.org/wiki/Theogony.

** Codex Telleriano-Remensis. Quetzalcoatl som orm, slukande en människa. Samma källa, citerad på http://en.wikipedia.org/wiki/Quetzalcoatl, se även http://en.wikipedia.org/wiki/Codex_Telleriano-Remensis

*** Carlos Castaneda, The Eagle's Gift (1981). Notera: ”His writings have been criticized by academics, and are seen as highly suspect in terms of strict anthropological fieldwork.” En av Castanedas annhängare, Octavio Paz, säger: ”If Castaneda's books are fiction, great, then they are the best fiction books I have ever read.” (http://en.wikipedia.org/wiki/Carlos_Castaneda). En kort sammanfattning av boken enligt samma källa:
6. The Eagle's Gift - description of the force that creates, destroys, and rules the universe (or at least the 48 bands of earth), also source of emanations themselves, description of the eagle's command to man, the rule of the nagual, various levels of petty tyrants, and way towards freedom, self-stalking and dreaming, power spots. Note that Don Juan described the energy-structure/entity called eagle a thing that is not what we call an eagle, but rather a thing so vast as to be incomprehensible.

**** Lika säker på att jag är anhängare av en etisk relativism, lika säkert är jag anhängare av kunskapsteoretisk objektivism. Vad det gäller fakta om förhållanden i yttervärlden, kan man förvisso ha olika åsikter, men jag menar att det till syvende och sist finns en objektiv sanning därute som vi kan fastställa med tillräckligt hög säkerhet bara vi ger oss in i tillräckligt noggranna empiriska undersökningar. Vad det gäller subjektiva uppfattningar (t.ex.en varelse upplevelse av sin personliga lycka eller uppfattning om rättvisa) är vi dock hjälplöst hänvisade till en empiriskt okontrollerbar introspektion.

***** Om stark artificiell intelligens: http://en.wikipedia.org/wiki/Portal:Artificial_intelligence, http://en.wikipedia.org/wiki/Strong_AI

06 januari 2007

Preliminär trosförklaring

Livsåskådning
Vad betyder det att vara "materialist" i filosofisk mening? Vetenskapen har löst upp begreppet "materia" så långt att det kan vara svårt att veta vad man menar. Men den väsentliga distinktionen kvarstår. En "materialist" anser att världen är konstruerad av enkla omedvetna fysiska entiteter. En materialist anser att medvetande är en egenskap som kan förekomma först i komplicerade självreglerande kemisk-materiella system.
Jag tror att ande och medvetande inte kan existera utan samband med ett fysikalisk-kemisk substrat, t.ex. en däggdjurshjärna.

Gott och ont
Jag tror inte det finns någon absolut moral som är inbyggd i världsordningen. Under evigheten smälter alla värden bort till ett intet. Värde uppstår i levande varelsers subjektiva upplevelse. Värden blir bestående i precis den grad som samhällen av medvetna varelser enas om att hävda dessa värden.

En egalitär utgångspunkt
En tänkbar utgångspunkt för diskution om värde kunde vara "upplevt lidande/välbefinnade". Ett problem med denna utgångspunkt är osäkerheten om vilka varelser som är kapabla att uppleva något. Hur intensivt de upplever t.ex. smärta eller dödsångest.
Att t.ex. en hund har en intensiv livsupplevelse torde ju vara ställt utom allt tvivel. Sannolikt har även en fågel ganska livligt medvetande. Man blir kanske lite mer osäker när det gäller t.ex. fiskar eller groddjur. Det finns försök som tyder på att en slags självreflektion kan förekomma även hos leddjur som kräftor. Det är alltså säkrast att räkna med att medvetande är ett normalt tillstånd hos de flesta flercelliga djur som har ett nervsystem. Däremot tror jag man vågar räkna med att enskilda celler är att betrakta som "själlösa automater", men säker kan man inte vara. Medvetande är per definition en subjektivt tillstånd. Man kan i grunden bara gissa om sina medvarelsers medvetendenivå.