Miljö eller rättvisa

Svenska Naturskyddsföreningen i Köpenhamn 2009. Eget foto.

När detta skrivs laddar världen upp för det stora klimattoppmötet i Paris som börjar 30 november.

Vänsterorienterade miljöorganisationer har gjort ”klimaträttvisa” till sin linje i de globala spelet om klimatet. Det är en hållning som försvårar möjligheterna att nå någon slags effektiv uppgörelse.

I det följande resonemanget förutsätter jag att vi har ett problem med klimatet. Dvs att mänsklighetens aktiviteter är huvudorsaken till en global uppvärmning som riskerar att bli så stor att biosfärens ekologi utsätts för påfrestningar så att t ex förutsättningarna för jordbruk avsevärt försämras. I värsta fall kan stora tropiska regioner bli så torra och heta att de blir obeboeliga , samtidigt som andra tätbefolkade landsdelar översvämmas. Vi kallar denna teori ”Antropogen Global Warming”, AGW.

Den vetenskapliga grunden för dessa farhågor har, trotsa påståenden om att det råder ”vetenskaplig konsensus”, faktiskt ifrågasatts på många punkter. Någon samlad alternativ teori om atmosfärens termodynamik finns emellertid inte. Eftersom följderna av en låtgå-utveckling, med fortsatta och ökande utsläpp av koldioxid från fossilbränslen, enligt AWG-teorin kommer att ge svåra eller t o m katastrofala effekter, bör en säkerhetsprincip innebära att vi (mänskligheten) måste göra något för att ändra utvecklingen.

Motstånd

Även om alltså många aktörer håller med om problembilden, så är det inte så enkelt att de också vill ändra något. Klimatkatastrofen kommer att drabba kommande generationer. De som idag lever och har makten kommer att hinna dö långt innan effekterna blir allvarliga. 

Kanske är de oförutsett låga råoljepriserna som vi har haft de senaste året ändå ett slags tecken. Kanske är det så att oljejättarna försöker sälja så mycket olja som möjligt innan kranarna plötsligt dras åt genom lagstiftning? Men det kan också vara så att efterfrågan, p g a den globala recessionen, minskat. 

 

Ett annat skäl att ”köra på som vanligt” trots varningar är fantasieggande futuristiska visioner om att med hjälp av teknik moderera klimatet om det skulle visa sig nödvändigt. Att sådan ”geoenginering” kan skapa nya ännu större miljöproblem bekymrar inte teknikoptimisterna. ”I så fall utvecklar vi något som tar hand om de bieffekterna”, menar man. De vill intala oss att det är lättare att ändra planetens fysik än att göra något åt de globala ekonomiska systemen.

Världen visar alltså ingen tydlig vilja till omställning. Inför det stora klimatmötet i Paris hoppas många ändå att världens politiska ledare ska komma överens om ett bindande avtal om minskande klimatgasutsläpp.

Hotets allvar borde ge att alla ska gör allt vad de kan, men de flesta går in i förhandlingarna med massor av goda skäl varför just de ska slippa undan och att det egentligen är ”de andra” som ska göra de avgörande förändringarna. Diplomater från länder i tropikerna menar t ex att de först ska har rätt att bekämpa sin ”fattigdom”, och att om de möjligen ska avstå från billig fossilteknik så skall i så fall ”de rika” länderna betala det.

Förlorande förhandlingsstil

En del EU-länders och i all synnerhet Sveriges diplomater skiljer sig markant från de andra. De går in i dessa förhandlingar med ett skuldtyngt perspektiv. Än värre är den hållning som många miljöorganisationer driver. Under parollen ”klimaträttvisa” riktas hela krutet mot det egna folket och kulturen. ”Vi” är de skyldiga. Det är ”vi” som skall betala.

KLIMATRÄTTVISA: De som bidragit minst till klimatförändringarna i världen är också de som drabbas hårdast. […] Alla ska ha lika rätt att på ett hållbart sätt utnyttja jordens resurser och rätt till en god miljö och till hälsa.

Naturskyddsföreningen

”Diakonia ser klimatfrågan ur ett globalt rättviseperspektiv; vi måste både stoppa klimatförändringarna och säkra fattiga människors rätt till utveckling. Sverige och de andra rika länderna som bär det största ansvaret för växthuseffekten, har merparten av de resurser som krävs för att minska utsläppen av växthusgaser.”

Diakonia

Kineser, sydafrikaner, nigerianer och indier, mfl är inte sena att utnyttja den vinkeln, men är det verkligen rättvist att se det så?

De ”fattiga” länderna har nu huvudansvaret

Nu är det ”utvecklingsländerna” som är avgörande. Sedan Kyotoprotokollet trädde i kraft har i stort sett bara EU-länder gjort allvarliga försök att vända utvecklingen. (Det var visserligen USA-diplomater som skrev avtalet, men kongressen skrev till slut ändå inte under, och Kanada har senare hoppat av trots att de skrev under.) Kyotoprotokollet gav frisedel åt ”utvecklingsländer” att fortsätta bygga kolkraftverk och öka förbränningen. Det var ”rättvist” eftersom den fattiga världens per-capita-utsläpp var så litet i jämförelse med t ex USA:s.

Nu har det snart gått 20 år och Kinas utsläpp av klimatgaser är större än USA:s, Indiens likaså. Sydafrika bygger kolkraftverk och är tillsammans med Nigeria Afrikas värsta miljöförstörare.

Utsläppen av koldioxid från Europa och Nordamerka är förvisso stora, men de ökar inte. Det allvarliga nu är den kraftiga tillväxten med åtföljande ökning av fossilbränsleförbränning i de s k utvecklingsländerna. Att dessa nu väljer samma förödande teknik som de gamla industriländerna i okunskap gjorde för hundra år sedan är just det som riskerar att knuffa oss över tippunkten. Bara om dessa ”utvecklingsländer” förmås att hoppa över fossilbränsleepoken och gå direkt till förnyelsebar energi kan vi rädda världen från förödande uppvärmning.

Ett nytt ”kyotoprotokoll” som lägger allt ansvar på ett fåtal ”rika” länder är det värsta som skulle kunna hända.

I det perspektivet måste man se att NGO-organisationernas krav på ”klimaträttvisa” riskerar att vara direkt kontraproduktivt.

Det är självklart att europeiska miljögrupper ställer hårda krav på sina egna ansvariga politiker. Det är ju dem man framför allt har makt över, men det får inte ske på ett sätt som ger argument åt de mest avgörande globala aktörerna att slippa undan åtaganden.

Etnomasochism

Parollen om ”klimaträttvisa” är bara alltför typisk för den politiskt korrekta vänstern. Alla världens problem skylls på de västerländska civilisationerna. Det är ”vår” kolonialism, miljöförstörelse, rasism etc som ständigt sägs vara roten till allt ont. Det är ett förödande och förlamande sätt att se på världen. Utvecklingsländerna, ”de fattiga”, ”de andra” är inte några oskyldiga offer. Varje folk och regering måste ta ansvar för sin roll, och det är särskilt tydligt i klimatfrågan.

De allra fattigaste har på sätt och vis den avundsvärda möjligheten att göra rätt från början. Kunskap finns numera tillgänglig för alla på Internet. ”Vi” i den ”rika” världen måste däremot avveckla en mängd fungerande system och lära oss av med ohållbara vanor, något som definitivt inte är lätt gjort.

”Rika” länder och ”utvecklingsländer”

Det vore för övrigt välgörande att ge upp den förlegade distinktionen mellan ”rika” och ”fattiga” länder, mellan ”i-länder” och ”utvecklingsländer”. Som Hans Rosling övertygande visat är alla länder idag med på banan (http://www.gapminder.org/). Länder som Kina, Indien eller Iran är inte ”fattigare” än t ex Sverige var på 1950-talet. Samtidigt är många s k ”industriländer” på god väg att avindustrialiseras och fattigdomen ökar här snabbt i breda befolkningsgrupper.

Kina, Indien, Sydafrika, Nigeria m fl är idag industrinationer, de har sina interna fördelningsproblem, men de har också alla sina välmående eliter och medelklasser. De är fullständigt mogna att ta ansvar för sina egna roller i klimatpolitiken (och även i annan politik).

Bollen ligger hos ”syd”. Det enda rättvisa är att alla tar fullt ansvar.

Åke Blomdahl                                                      

Ekologiskt fotavtryck mot biokapacitet per land. Gröna länder bidrar positivt med ekosystemtjänster. Röda länder är värstingar som övertrasserar sin biokapacitet. Det är alltså inte så enkelt att ”rika” länder är värre än ”fattiga” länder om man också tar hänsyn till befolkningstätheten. Om man dessutom tar in materiell tillväxt i Asien och befolkningstillväxten som är explosiv i Afrika förstår man att de värsta hoten mot miljön kommer från ”syd”.

Data och grafik från ”Global Footprint Network”.