Känslor och tunga fakta

Tack Maciej Zaremba för din artikelserie. Jag känner igen mig. Mitt landställe är granne med en skog om 8 ha som ägs av Bergvik Skog AB (dvs StoraEnso). Vilken dag som helst kommer maskinerna och tuggar i sig alltihop. Avverkningsanmält och godkänt. Vad kan man göra annat än sörja och ta farväl?

En grupp torra granar. Här finns mums för raggbocken och andra skalbaggar.

Här har jag stått med stafli och målat en tavla.

En granlåga som håller på att konsumeras av mossa och tickor.

”Rädda Skogens” IKEA aktioner, TV:s ”Uppdrag granskning” av IKEA:s urskogsskövling i Ryssland och så Maciej Zarembas artikelserie i DN. Kanske händer det något i opinionen?

Det är verkligen på tiden. Kalhyggesbruket har varit evangelium för både staten och de stora bolagen i nu mer än 60 år. Folkets protester har konsekvent ignorerats och förringats. En armé av köpta biologer har fåtts att intyga att stora hyggen är likna välgörande för naturen som skogsbränderna förr.

Nu är emellertid den svenska skogen snart genomhuggen. Maskinerna tuggar i rasande takt i sig de sista resterna av skog som fortfarande har lite naturskogs karaktär och skogar som tidigare varit plockhuggna och naturligt föryngrade. Helt enkelt de sista skogarna som fortfarande är värda namnet ”skog”. Förutom några få procent reservat och frivilligt (och kanske tillfälligt) avsatta biotopskydd är snart allt virkesplantager. Jämnårigt, ödsliga hyggen och nyplanteringar, ogenomträngligt risiga unga granbestånd utan markväxtlighet. Söndertrasade gallringsskogar. Enahanda äldre bestånd, där alla träd är lika gamla. Om tio-tjugo år är det dags att börja skörda de första plantagesådderna med gigantiska monstermaskiner. Man hade planerat för att hugga 100% och man hade planerat att gödsla hårdare så hade skogen vuxit snabbare, därför står man med ”ett skriande behov av virkesråvara”.

Det växer ett förtvivlans muller från norr till söder. Vi håller på att förlora vårt land. Hembygden och landskapet som borde sitta närmast hjärtat har slitits bort och mals ner pappersbrukens kvarnar. Kvar har vi storstadsparkerna, naturprogrammen på TV och semesterresor till Thailand eller Sydamerika.

Det är lustigt att det skall behövas en utlänning för att peka ut en nationalkaraktär. Sverige är ett skogsland, svensken hör sedan urminnes tid ihop med skogen. Zaremba observerar att vi har valt våra efternamn efter träd eller växtdelar: Alm, Ek, Björk, Hasselkvist, Lindblom, själv heter jag Blomdahl. Skogen, i synnerhet lövskog, har varit liktydigt med rikedom i lika hög grad som kameler är rikedom för Araben. Under århundraden växte t o m militär styrka i skogen. Ek var grunden för vårt herravälde i Östersjön.

Det är underbart befriande att Zaremba vågar vara känslosam. Vi har alltför länge blivit lärda att känslor inte duger som argument. För att skydda en skog krävs att man kan påvisa ett antal rödlistade arter eller i alla fall 10-15 indikatorarter. Det känns som att man måste ha 180 högskolepoäng i kryptogamtaxonomi för att ens komma genom växeln hos skogsstyrelsen. Att skogen är ”vacker” duger inte. Jag har hört erfarna skogsaktivister direkt varna för känsloargument – man blir bara klassad som ”hysterisk” eller ”rättshaverist”.

Att skogen är vacker, att där finns fåglar och djur, att marken är hel, att döda träd får stå kvar tills de ramlar det borde vara den första ”indikatorn på skyddsvärd skog". Även om skogen idag inte är äkta naturskog, eller om den ännu är lite fattig på rariteter så kommer den utvecklas. Enligt Nagoyaavtalet, november 2010, om skydd för världens biologiska mångfald har en stor del av världens länder – också Sverige – enats om en rad radikala åtgärder. Den viktigaste är nog att man bestämt att 17% av alla typiska ekologiska miljöer skall skyddas. När det gäller produktiv skog har Sverige en mycket lång väg att gå innan vi kan leva upp till detta krav. Det finns helt enkelt inte så mycket skog kvar. Om man räknar välvilligt, dvs tar med bolagens frivilliga biotopskydd kommer man upp till högst 5%. Det kommer alltså att krävas restaurering av stora skogsarealer om vi skall våga hoppas att nå upp till Nagoyakraven! Det kommer att ta femtio-hundra år att återställa en halvgammal plockhuggen skog. Att återfå naturskog från ett kalhygge tar 500 år! I det perspektivet borde ALL skogsmark som ännu inte berörts av trakthyggesbruk och planteringar omedelbart skyddas!

Skogsindustrin måste nöja sig med att börja avverka sina plantage från 1950-60-talen. Även om det är något tidigt. De har räknat fel, de har huggit för mycket under 50 år, resursen är begränsad, de måste leva efter sina tillgångar.

Skogsindustrin köpte under 1800-talet upp stora delar av svenska bönders skog – till hutlöst låga priser – det s.k. baggböleriet. Det är rättsligt omöjligt att rulla tillbaks historien. Både de lurade bönderna och durkdrivna uppköparna är för länge sedan döda. Bolagens skogsinnehav har icke desto mindre kommit till genom övergrepp och kolonialt förtryck. Samhället borde, för allas väl, kunna expropriera marken, eller i alla fall tvinga dem att acceptera måttliga köpesummor.

Människan är i grunden en naturvarelse i lika hög grad som en älg eller en varg. ”Vi vantrivs i kulturen” sa Sigmund Freud, och jag tror han hade rätt på många sätt. I vår tekniska civilisation löser vi våra existensiella problem med att köpa konstgjorda upplevelser och våra ekonomiska problem med nya ännu mer sofistikerade tekniska lösningar. Samtidigt drivs vi i en häxjakt längre och längre bort från våra naturliga känslor. Civilisationen har sina omistliga sidor – jag skulle inte kunna tänka mig att frivilligt byta tillbaka till analfabetism och vidskepelse – men utan respekt och erkännande av vårt behov av levande natur, biologiska njutningar och naturliga skönhetsupplevelser blir civilisationen ett monster.

Maciej Zaremba: DN 2012-04-30, Sveriges nya miljonprogram

Maciej Zaremba: DN 2012-05-01 Lagen är en rökridå

Maciej Zaremba: DN 2012-05-06 Motorsågsmassakern. Det finns alternativ, men lagen kräver kalhyggen

Maciej Zaremba: DN 2012-05-08 Skogens maffia. Så tog de makten över träden