12 juni 2010

Deepwater Horizon och oljetoppen

”Deepwater Horizon”. En kraschad oljerigg och ett läckande borrhål. En miljökatastrof av fruktansvärda mått. Det värsta som hänt i USA:s historia.

Man kan med rätta undra varför man överhuvudtaget ger sig på att borra efter olja på så stort djup. Svaret är att det helt enkelt inte finns andra mer lättillgängliga oljefält som ännu inte exploaterats. Marknaden kräver mer olja. Det enda sättet att få fram den är att till enorma risker exploatera svårtillgängliga fält på mycket djupt vatten, eller långt uppe i Arktis.

Det vi ser är början till slutet för globaliseringens och marknadsliberalismens epok.

Vi är i inledningen till en resurskris utan historiskt motstycke.

Efterfrågan på olja har bara ökat och ökat. Att bilarna blir bränslesnålare har inte hjälp eftersom samtidigt fler och fler fått råd att skaffa sig bil.

Oljekällorna sinar i snabbare takt än det hittas nya. Knappast någon geolog tror att det längre kan finnas några riktigt stora oupptäckta oljefält. De nya fält som upptäcks ligger på mycket otillgängligt till. Det är inte så att man skulle ens ha försökt borra efter olja på 1300 meters djup i ett av Jordens mest orkanhärjade vatten om man haft lättare fält att välja på. USA är i desperat behov av nya egna oljekällor. Idag konsumerar Amerikanarna mer än dubbelt mer än vad som pumpas upp ur deras egna berg och havsbottnar.

Norrmännen förbereder borrning i Norra Ishavet mellan Lofoten och Jan Mayen. Måtte nu katastrofen med ”Deepwater Horizon” få norrmännen att avstå! En lika stor oljeläcka som den i Mexikanska Gulfen skulle om den inträffar i Ishavet få ännu mycket värre effekt för djur och växtliv. Det visade katastrofen med Exxon Valdez. Oljan bryts inte ner i det kalla vattnet. 20 år efter katastrofen märks fortfarande svåra skador på djurlivet.

Många tror att mänskligheten passerade ”peek oil” 2007, dvs. det år när oljeutvinningen nått ett maximum. Efter ”peek oil” tvingas oljeutvinningen att bli mindre och mindre år för år, även om efterfrågan fortsätter att öka.

Adam Smith's osynliga hand kommer obevekeligt att sätta en stor käpp i världsmarknadens hjul.

När efterfrågan stiger men tillgången minskar, då reagerar marknaden med prishöjning. Oljepriset – och därmed bensinpriset – kommer att stiga dramatiskt.

När oljepriset stiger blir alla transporter dyrare. Flygtransporter kommer att bli dramatiskt mycket dyrare.

Världsekonomin drivs med olja. Om oljepriset fortsätter att stiga, och med ökande brist kommer det att stiga, kommer område efter område att hämmas eller tvingas till radikal förändring. Jordbruket är särskilt känsligt. Det fanns redan tidigare alldeles för mycket människor i världen. Alla dessa, som knappt kunde försörja sig när oljan var billig, kommer nu att behöva försörja sig av ett jordbruk som måste avmekaniseras och som inte längre har tillgång till billiga gödningsämnen. Och detta måste ske på en planet där den odlade arealen inte kan ökas.

Man kan hoppas på att prisutvecklingen driver fram nya drivmedel, men än så länge är etanol, biogas och vegetabiliska oljor inget alternativ. De kräver mer (olje-)energi till framställning än vad de ger vid förbränning.

Vindkraft kan nog vara bra, men att bygga dem kräver plast, koppar och betong i stora mängder. Allt sådant är resurser som kräver oljeförbrukning för att framställas. Eldrivna fordon kräver batterilagring av elenergi – ett problem som ännu inte lösts på ett övertygande sätt.

Bristen på bränsle kommer obönhörligt att tvinga ner världshandeln. Länderna kommer att bli mycket mer beroende av att själva kunna producera livsmedel för den egna befolkningens behov.

Omställningen kommer att bli smärtsam, men det måste inte vara en utveckling till det sämre. Vi vet inte vilka kulturer som är bäst rustade att klara omställningen till en långsiktigt hållbar ekonomi. Vi har i Sverige på ett antal områden ett gott läge. Vår elenergiförsörjning är väsentligen baserad på vattenkraft och kärnkraft. Vi har en måttligt stor befolkning i förhållande till ytan.

Värre är att vi försatt oss i ett svårt läge genom etnisk splittring och underminerad nationell självtillit. Den totalt dominerande moralen att Sverige ovillkorligen skall rädda alla som ber om hjälp är ingen bra utgångspunkt i livbåten när världen står inför att överge det sjunkande globaliserade världsekonomins skepp.
Sverige är vårt land, svenskarna är vårt folk. På gott och ont är det vårt öde. Vi kan inte byta kultur och tillhörighet. Vi måste göra det bästa av situationen.

Det är spännade att leva i en tid när den stora kursändringen måste ske.

Lästips: Jeff Rubin, ”Why Your World is About to Get a Whole Lot Smaller – Oil and the End of Globalization”, Random House, New York, 2009

Lyssna på: Sveriges radio P1, ”Vetenskapsradion – Klotet”, 2010-06-09, ”Framtidsscenarier - grönt hopp eller brun dystopi?”. Den finns som podradio (mp3) på http://sverigesradio.se/sida/laddaner.aspx?programid=3345.

2 kommentarer:

Mittiprick sa...

Alltså, jag måste bara lämna en kommentar. Vilken bra artikel! Det är ju precis, precis så det är. Jag är glad att jag hittade denna bloggen. Jag har tjatat på väderbloggen i Aftonbladet om precis samma saker. Svaret jag får är t ex att vi först och främst - enligt FN:s milleniummål - behöver arbeta kring fattigdom, jämlikhet och utbildning. Jag svarar bl a att vi borde se om vårt eget hus först, börja gräva där vi står, vara ett föredöme mm. Om vi ska hjälpa de fattiga länderna så borde vi först och främst hjälpa dem att behålla den försörjning de redan har, alltså jordbruk.

Ta alla de jordbruksfamiljer i fattiga länder som tvingas flytta från sina ägor p g a industriell exploatering. Snart är de också beroende av den globala ekonomins känsliga vågspel som inte har så goda framtidsutsikter, precis som du säger.

Vore det inte bättre i så fall att hjälpa dem att skapa möjligheter att fortsätta med sitt levebröd? Det måste ju vara enda vägen även för oss i en framtid precis som du så målande tar upp i din artikel.

Snart är vi där ändå, precis som du skriver, men i mina ögon ser läget väldigt, väldigt kritiskt ut. Ekonomin (som vi alla är beroende av) fungerar ungefär som en jättegigantisk pansarvagn som kör över allt i sin väg för att få växa och bli större och större och större. Och vad som är värst. Vi tillåter det! Vi väcker inte ens frågan om hur vi skulle kunna "byta spår". Allt handlar om tillväxt "grön" eller "röd" eller "blå", med mer eller mindre utsläpp. Men tillväxt ska det vara till varje pris.

Åke Blomdahl sa...

Tack för din kommentar. Du förstår problemet.