Sju miljarder

Den 31 oktober 2011 blir vi 7 miljarder människor (1) som samtidigt lever på Jorden, enligt FN:s befolkningsfond (UNFPA) (2). Det är bara 12 år sedan vi passerade 6 miljarder. I absoluta tal är folkökning i vår tid större än någonsin. Ytligt sett kan vi faktiskt fortfarande försörja oss, men trycket på naturens viktiga livsuppehållande system är, enligt många bedömningar, idag så hårt att det inte är långsiktigt hållbart. Planeten är överbefolkad.

Överbefolkning
Påståendet att Jorden är överbefolkad betyder inte att det egentligen skulle vara tekniskt omöjligt att försörja sju miljarder, men det betyder att vi idag de facto överutnyttjar livsnödvändiga resurser. Det fiskas för mycket. Åkerjord förstörs av alltför hård användning. Rovavverkning förvandlar skog till plantage och betesmark. Överbetning gör ängar och grässtäpper till öken. Utsläpp från förbränning av fossila bränslen orsakar klimatförändringar. Materialanvändning, t.ex. metaller från gruvors slagghögar eller läkemedelsrester, förgiftar. (3, 4)

Ekologisk räkenskap
Det är mycket svårt att göra en totalbedömning av människoartens ekologiska räkenskap. Ett av de mest seriösa försöken har gjorts av Mathis Wackernagels grupp vid MIT i USA, ”the global footprint network” (http://www.footprintnetwork.org). Man har försökt översätta till hur mycket yta jordbruksmark och skog som krävs för att få fram en resurs och för att avfall skall återcirkulera avfallet i livscykelns andra ände. Samtidigt som vi tycks bli rikare och rikare i pengar räknat blir vi fattigare och fattigare räknat i verkliga naturresurser. Totalsumman av mänsklig verksamhet är för hög. (5)

Tillväxten bromsar in på sikt
Vad det gäller befolkning finns det faktiskt ljus i tunneln. Födelsetalen, mätta som antalet barn per kvinna, har sjunkit kraftigt i den delar av världen där levnadsförhållandena har förbättrats. Folkökningen av idag beror i dag till stor del på att de barnafödande årgångarna är större än någonsin och då blir det många barn även om varje kvinna får måttligt många. En annan viktig anledning till folkökning är att medellivslängden stiger. Många länder har låg medelålder och upplever därför en tid av extra låg dödlighet. Demograferna kan vara ganska säkra på att tillväxtkurvan håller på att plana ut.

Befolkningsutvecklingen i världen är dock mycket ojämn.
Befolkningstillväxten är fortfarande explosionsartad i Afrika och flera asiatiska länder. Där föds 4-7 barn per kvinna. Det innebär 2-3% årlig tillväxt. Befolkningen fördubblas på 25-35 år! Tanzania hade liksom Sverige ungefär 7 miljoner innevånare 1950. Idag har Sverige 9,5 miljoner och Tanzania 43 miljoner! (6, 7) Föreställ dig vad det innebär för ett sådant samhälle – alla nya skolor, sjukhus, bostadsområden. Hur mycket ny mark måste odlas upp? Om man ska importera mat – vilket man numera måste göra – vad ska man sälja för att få pengar till importen?

Den ekonomiska tillväxten i Afrika är visserligen stark men välståndsutvecklingen har svårt att hinna ikapp befolkningstillväxten. Födelsetalen har sjunkit något även i Afrika, men enligt de senaste uppskattningarna från FN:s befolkningsfond (8) har de åter börjat stiga i flera fattiga afrikanska länder. Kanske är det ett tecken på en annalkande kollaps för många afrikanska stater och folk. Afrikanerna riskerar att förlora mot befolkningsökningen. Trots stigande BNP sjunker BNP per capita. Trots att jordbruket producerar tre gånger mer idag än på 1950-talet är befolkningen samtidigt 5 gånger större. Utan import av livsmedel skulle hundratals miljoner svälta. (9)

Dogmen om människovärdet
Bland diplomater inom FN-apparaten frodas en politiskt korrekt kultur som vi känner väl igen från bl.a. svensk offentlighet. På en kristen-humanistiskt grund sätts den enskildes individuella frihet och människovärde mycket högt. Enligt dogmen får inte människors rätt att fortplanta sig ifrågasättas. Inte heller får den enskildes val att migrera ifrågasättas. Födelse och död, likaväl som in- och utvandring, skall myndigheter bara acceptera som fakta. Samhället uppgift är ovillkorligen att se till att alla får mat, jobb, rösträtt etc.

Dogmen gör det mycket svårt att tala klart om dessa svåra frågor. Begreppet ”rättvisa” blir t.ex. väldigt svårt att använda i förhandlingar mellan olika folk och stater om man samtidigt som den ena gruppen växer med fördubbling på 25 år, och den andra minskar, måste tillerkänna varje individ ett odelbart människovärde.

Den globaliserade kapitalismen
De verkliga makthavarna, i bankerna och storbolagens styrelser, bryr sig egentligen inte alls om vad diplomaterna i FN pratar om. Det enda värde de respekterar är makten och penningen. Från det hållet får vi stadigt samma försäkran om att en ”fri” marknad och ”fri” teknisk utveckling bäst löser alla problem, men de stödjer gärna FN-diplomaterna så länge de håller sig till tuggande av dogmer om ”värdegrunden” och inte försvårar frihandeln.

Tillväxtdogmen
Enligt teorin om ”demografisk transition” kommer kvinnor att välja färre barn när välståndet når en tillräckligt hög nivå. Barnadödlighet och mödradödlighet skall först minska. Även om det ibland skymtar en insikt om att befolkningstillväxt redan kan vara ett resursproblem finns det enligt både den ena och den andra sortens liberal-globalister bara en lösning – ännu högre ekonomisk tillväxt!

Livsmedelsproduktionen måste fördubblas för att tio miljarder skall kunna få ”rättvis” andel. Fossilbränsleanvändningen skall enligt FN-diplomaterna fasas ut i de rikaste länderna, men fortsätta att vara fritt att ökas i resten av världen. Bil och tvättmaskin åt alla! Effektivt är det så att man med hänvisning till europeisk kolonialpolitik från början av förra seklet, hävdar ”rättvisan” i att nu också alla andra också har rätt att deltaga i plundringen. När så rättvisa uppnåtts kommer även afrikanska kvinnor att föredra en karriär i näringslivet framför att vara mor åt en stor familj.

Preventivmedel och sexualupplysning
Att kvinnor har tillgång till preventivmedel är givetvis avgörande hur man än ser det. Erfarenheter från Sverige vid början av 1900-talet att man mycket väl kan börja angripa problemet vid källan. Det är inte alls så att fattiga kvinnor önskar sig jättemånga barn. När Hinke Berggren och Elise Ottesen-Jensen gick runt och föreläste om socialism och arbetarkamp var det kvinnor som gång på gång frågade: Hur bär sig de rika åt för att inte få så många barn? Hur kan jag undvika att bli gravid igen? Det är en myt att kvinnlig sexualitet bara syftar till fortplantning. Det är t o m mycket som tyder på att om kvinnor kan och får välja själva kommer de att välja preventivmedel och färre barn redan innan fattigdomen i övrigt är hävd. Det är en viktig observation. Afrika kan inte vänta på ett välstånd som kanske aldrig kommer. Afrikanerna måste finna vägar att först minska barnafödandet för att överhuvudtaget ha en chans att försörja sina framtida befolkningar.

Direkt riktat bistånd för grundläggande sexualundervisning och distribution av billiga eller gratis preventivmedel är förmodligen det mest effektiva och långsiktigt verkningsfulla bistånd som kan ges.

Nationellt ansvar
Det har riktats kritik mot FN-dogmerna om ”de mänskliga rättigheterna” och ”alla människors lika värde” att de är strikt individorienterade. Kritiken kommer från icke-västliga kulturer – muslimska länder, kineser, ryssar, indier. Man menar att man måste kunna räkna ”folk” som subjekt. Ingen människa är en ö, oberoende av sitt kulturella sammanhang. Medborgarna i en nation har ett kollektivt ansvar för vad folket åstadkommer.

Med ett nationellt perspektiv skulle man kunna kräva ett kollektivt ansvar för folken att ordna sin egen försörjning med sina egna tillgängliga resurser. Om ett folk lyckats bygga ett välmående rättvist samhälle med stabil befolkning och hållbar resurshantering skall de anses ha all rätt till sitt välstånd. Om ett annat folk väljer att vara bli stort i antal men nöjer sig med enkla materiella omständigheter och hårt politiskt styre så skall det också anses tillåtet. Däremot kan man i en sådan värld inte tillåta fri individuellt vald migration mellan folk som valt så olika strategier.

Nationalistisk befolkningspolitik
Även om vi västerlänningar mår illa av tanken att myndigheterna skulle blanda sig i hur vi väljer att bilda familj, så är det inte främmande för andra folk. Kineserna har fört en ett-barns-politik sedan början av 1980-talet. Det har förvisso inte varit utan motstånd, särskilt på landsbygden, men utan den hade kineserna idag kunnat vara två miljarder eller (troligare) redan upplevt ekologisk katastrofer som drastiskt och plötsligt minskat befolkningen långt under nuvarande nivå.

I Indien (10) har flera olika strategier prövats. 1976-77 gjordes, under Indira Ghandis styre, ett ökänt steriliseringskampanj i bl.a. provinsen Andhra Pradesh. Män fick en radioapparat om de lät sig steriliseras. Tyvärr talade man inte tydligt om vad man gjorde och snart spreds konspirationteorier om att man försökte begå ett folkmord. Myter om indiernas ”tvångssterilisering” sprids tyvärr fortfarande bland rättrogna MR-aktivister i Väst. I själva verket har man idag fortfarande en praktiskt taget lika dan politik igång i samma provins. Den som vill låta sterilisera sig får en genomsnittlig arbetares veckolön. Det är ingen som tvingas och man försäkrar sig om att man vet vad man gör. Födelsetalen har på det viset gått ner till ca 2 barn per kvinna och det har kunnat ske redan innan den materiella levnadsstandarden börjat stiga.

I Iran (11) har befolkningspolitiken varit drastisk i båda riktningarna. Efter revolutionen 1979 uppmuntrades stora familjer. Födelsetalen var över 6 barn/kvinna. Under presidenten Akbar Hashemi Rafsanjani åstadkom man det snabbaste minskningen av födelsetal någonsin. Man använde alla metoder: fria preventivmedel, obligatorisk sexualkunskap för alla nygifta, sterilisering av både män och kvinnor. Barnbegränsningsprogrammet har varit så framgångsrikt att mullorna blivit rädda för annalkande befolkningsminskning. President Ahmadinejad har 2006 signalerat en vändning för att istället åter uppmuntra till större familjer. Det kan uppfattas som en aggressiv signal, men det skall ändå bli intressant att se om man lyckas. Det finns europeiska länder som har så låga födelsetal att de väl kan behöva lära sig också av en uppmuntrande familjepolitik.

Familjeplanering åt alla
Världsbefolkningens storlek är av dramatisk betydelse. Det är inte frågan om ”att få plats” som är problemet, det är det ekologiska kostnaden som varje människoliv innebär. Redan idag är Jordens livuppehållande biologiska system överansträngda, och med drastiskt ökande materiella krav från miljarder människor kan det bli avgörande om totalbefolkningen kan vända vid 8 istället för 10 miljarder och om vi sedan kan vara överens om en ordnad folkminskning.

Om varje vuxen människa på Jorden hade garanterad tillgång till säkra preventivmedel skulle det ensamt kunna räcka mycket långt. Om vi dessutom kan vara öppna för andra lösningar när de kulturella omgivningarna tillåter det kan vi klara det.
Alternativet kan bli så ohyggligt att vi helst inte vill tänka på det.

Åke Blomdah


1.Det är naturligtvis ett ganska osäkert påstående. I många länder är folkräkningen bristfällig. UNFPA:s siffror kan sammanlagt faktiskt vara fel med flera hundra miljoner.
2.FN:s Befolkningsfond, http://www.unfpa.org/public/
http://www.7billionactions.org/
3.”Limits to Growth – the 30-Year Update”, Donella Medows, Jorgen Randers, Dennis Meadows.
4.Peter Montague, Ph.D. ”POVERTY IS AN ENVIRONMENTAL ISSUE--CONFRONTING REAL LIMITS TO GROWTH”, Environmental Research Foundation. http://www.ejnet.org/rachel/rhwn256.htm
5.Den mest auktoritativa beräkningen av ”ekologiskt fotavtryck” har gjorts av Mathis Wackernagels grupp vid MIT. http://www.footprintnetwork.org/en/index.php/GFN/page/earth_overshoot_day/
”Our research shows that in approximately nine months, we have demanded a level of services from nature equivalent to what the planet can provide for all of 2012. We maintain this deficit by depleting stocks of things like fish and trees, and by accumulating waste such as carbon dioxide in the atmosphere and the ocean.”
6.CIA World Factbook, Tanzania: 42.746.620 (Juli 2011 est.), HIV/AIDS döda 86.000/år (2009 est.) inräknat, 4,16 barn/kvinna (2011), tillväxt 2,0 %/år , 42 % är under 15 år.
7.Statistiska Centralbyrån, SCB Sveriges folkmängd (Juli 2011): 9 464 486, tillväxt 0,75%/år inkl. invandring (utan migration skulle befolkningen vara stabil), 15 % är under 15 år. Det bör noteras att CIA World Factbook anger betydligt lägre siffror för befolkning, tillväxt och invandring. Eftersom SCB:s siffror är mycket tillförlitliga kastar denna observation ett generellt tvivel över kvalitén på siffrorna från CIA-WFB.
8.Referens behövs.
9.”Limits to Growth – 30-Year Update”, a.a. Fig 2-12 sid 47.
10.Läs om indisk och kinesisk befolkningspolitik i Robert Kunzig artikel, ”Population 7 Billion”, National Geography, jan 2011, http://ngm.nationalgeographic.com/7-billion
11."Family planning in Iran”, Wikipedia, the free encyclopedia, http://en.wikipedia.org/wiki/Family_planning_in_Iran


Lästips: National Geography, en serie artiklar under rubriken ”7 miljarder”, http://ngm.nationalgeographic.com/7-billion
National Geography (På svenska, rekommenderas!)

SvD Vi måste försöka begränsa befolkningsökningen
SvD Människan är lösningen inte problemet
SvD Ett barn är fött vi är 7 miljarder
Aftonbladet - Vi är sju miljarder
SvD SVT Aftonbladet Expressen
GP Befolkningsökningen måste tas på allvar