Henry T Laurencys filosofi

På förekommen anledning skriver jag här varför jag tror att ”hylozoiken”, som den framställs av Henry T Laurency, är dumheter som man inte bör spilla tid på att sätta sig in i. Redan vid första mötet är jag benägen att döma ut det som fantasier producerade av en överintelligent hjärna som inte har något verkligt problem att lösa.

” VERKLIGHETSPROBLEMEN, DEL ETT” (kv1.pdf) börjar ganska bra med en maning om ödmjukhet till läsaren. Det är egentligen väldigt lite vi med säkerhet vet om världen. Det gäller mänskligheten som helhet och det gäller i synnerhet en enstaka individ. En enskild måste erkänna att det alltid kan finnas de som vet lite mer.

Vad vet ”vi” egentligen om världen?

 … som professor Whittaker uttrycker saken: ”Vi veta, att det finns något som kallas materia men veta icke vad det är, och vi veta, att den rör sig men veta icke varför, och det är summan av allt vårt vetande.” (1.1:2)

Att veta något med absolut visshet är alltså svårt. Vetenskapsteorin lär oss att alla ”sanningar” är provisorier, något som ännu inte motbevisats, och som kanske kan väntas kunna bättre förklaras med en fördjupad teori. Så långt är jag med.

Människor har i alla tider hoppats att ”sanningar” kan uppenbaras genom interspektion, drömmar, syner och inspiration. Det må vara omtvistat, men introspektion och deduktion har visat sig vara mycket oduglig när det gäller att förklara faktiska händelser och företeelser i den verkliga (fysiska) världen.

Den vetenskapliga metoden har däremot varit desto mer framgångsrik. Att vetenskapen ibland gått fel motbevisar inte den saken, tvärtom, den som fördomsfritt tillämpar vetenskapligt tänkande kommer att finna motsägelsen i en felaktig teori, och kommer att kunna vända tillbaka till den punkt i tänkandet där det började gå snett.

Vetenskapligt tänkande utgår från observation av verkligheten. Upprepade observationer av ett och samma fenomen ger ofta indikationer på kausala samband mellan olika slags objekt.

Fysiken har systematiskt byggts genom experiment och matematiska tolkningar av samband. Man började med mycket enkla fenomen: Fritt fall, planeternas rörelser, temperaturer och värmekapacitans hos olika material, fasövergångar, kraft och acceleration. Man fann att det fanns en hel mängd fenomen som hade väldefinierade relationer mellan varandra. Kunskapen började växa från ”mitten”. Snart upptäcktes elektricitet och sedan satte man elektricitet i samband med magnetism. Man började fundera över en minsta möjlig elektrisk laddning och hittade den! Det ena följde på det andra. Idag har vi kvantteori och relativitetsteori som har formidabel kraft att förutsäga utfallet av olika experiment. Vår beskrivning av verkligheten har utökats fantastiskt på bara ett par-tre århundraden.

Under samma tid har indiska yogis inte kommit ett steg närmare en användbar teori om den fysiska världen.

Laurency försvarar hemliga sällskap som steg för steg inviger adepten till den ”sanna” verkligheten.

Det är en pedagogik som är mer eller mindre nödvändig. En auktoritet kan förvisso förkunna att ”så här är det” och många enkla människor kommer att nöja sig. En tänkande prövande människa fodrar att påståendet steg för steg ska kunna återföras på enklare fenomen för att landa i välkända etablerade sanningar. Den intresserade sökaren ska alltså kunna återskapa teorin steg för steg genom rimliga övergångar och slutledningar.

Strax därefter börjar H T Laurency vräka ur sig, för den oinvigde, massor av vilda påståenden. Kanske tänkte Laurency att hans auktoritativa påstående att han talar sanning får läsaren att bli lockade att gå vidare?

På mig har det motsatt effekt. Vi lever i den lägsta 49:e kretsen av ett kosmos bestående 48 ”högre” existensformer (dimensioner), säger Laurency. Det finns 49 slags ”atomer” som var och en skapas genom en kombination av  49² atomer i nästa nivå – den ”eteriska” verkligheten? Kanske har jag uppfattat det fel, men det spelar ingen roll. Jag skulle vara nöjd om Laurebcy kunde beskriva hur dessa 49 materiella ”atomer” bygger upp de från fysiken-kemin idag kända 118 grundämnena.

Världen är förvisso en gåta, men jag blir inte lockad att följa Laurencys initiationer med fluffiga löften om att logiskt ovedersägligt visa existensen av dessa (exakt!) 49 kosmiska dimensioner.

Visa ett enda steg från kända fysiska fenomen till ”eterhöljet” eller något liknande utanför den materiella fysiken. Det räcker för att jag ska återfå intresset.

Det närmaste jag hittills kommit är vid läsning av Rupert Sheldrakes bok ”A New Science of Life – The Hypothesis of Formative Causation”, 1981. Han skissar en hypotes om en ”högre”, kanske ”eterisk”, formativa fält som är nödvändig vid sidan om DNA-RNA-enzym-protein syntesen för att ett nytt liv ska kunna uppstå och växa. Sheldrake gör en mängd påståenden som borde vara experimentellt verifierbara. Jag hoppades då mycket på den här teorin, som tycktes kunna peka utanför en stramt materialistisk världsförklaring. Tyvärr har det visat sig att Sheldrakes påståenden även efter snart 40 år inte blivit verifierade.

Allt tyder på att en ”materialism” (vad nu ”materia” egentligen är) grundad på kvantteori och annan modern fysik är den absolut bästa verklighetsbeskrivningen. Dvs en verklighetsbeskrivning som inte behöver ”eterhöljen”, ”astrala” kroppar, änglar eller gudar.

Dessvärre implicerar inte materialism någon etik. Den måste vi -- eller är vi fria att -- skapa själva i interaktion med våra medmänniskor.

Åke Blomdahl, 28/11 2019