Blandning och mångfald

Är blandning det samma som mångfald?
I radioprogrammet Filosofiska rummet 2006-05-28, under rubriken ”Diskriminering” diskuterar Tiina Rosenberg, Thomas Gyr, Karim Jebari strukturell rasism, positiv särbehandling m.m. Tiina Rosenberg står för en extreem uppfattning och talar helt övertygat för kvotering och positiv särbehandling i alla tänkbara och otänkbara sammanhang.

Men är blandning ALLTID bra, frågar man sig.

Thomas Gyr: Det finns t.ex. hel-etniskt företagande i Sverige. det är ingen som säger att det är olyckligt att rennäringen är monopoliserad av samer. Inget säger att rennäringen skulle bli så mycket bättre om vi hade fler svenskar, turkar eller somalier som renskötare. (Tiina Rosenberg försöker rycka åt sig ordet, men Thomas fortsätter.) Ingen säger att det är ett problem att min kurdiska pizzeria i kvarteret bara anställer kurder.

Då säger Tiina Rosenberg: Jag tycker det är ett problem! Jag vet att samarbete och olikhet kan vara besvärligt, men i alla kreativa sammanhang så är det ALLTID bra att det finns människor som har andra åsikter och ansträngningen (att jämka ihop åsikterna) behövs. Därför att när det är så att det blir alldeles för lika och alla tycker i stort sett likadant då fattas det en komponent.

Tiina: I statlig finansierade miljöer … är det vår demokratiska plikt att ha ett så mångsidigt team som möjligt. Därför att om kunskapen genereras bara av en viss typ av personer då är vi fel ute. Vi måste ha en mycket stark representation av olika typer av röster.
Det är inte bara en nyttoaspekt, rättviseaspekten är fullt tillräcklig … det finns ett värde i sig av inkluderandet.

Tiina Rosenberg är måhända ganska extrem men hon representerar nog ändå ganska väl huvudströmmen bland svenska intellektuella i att omfamna det ”mångkulturella” idealet. Som en karrikityr kanske, men huvudlinjen är ändå att ”blandning” och ”mångfald” är alltid bra.

Mot detta skulle jag vilja ta fram Sören Haldén, en veteran inom svensk filosofi som bl.a. skrivit boken ”Humbuglandet”. Programledaren Lars Mogensen (P1 Filosofiska Rummet – 2006-11-12) läser ur boken: ”Imitation av det erkända blir huvudredskapet. Den idémässiga stimulansen försvagas. Spontanitet och inspiration skjuts åt sidan och får snarast dålig anseende. Frihet och friskheten ersätts med konventionalitet. Under ett initialt skede verkar de två kraferna spontanitet och imitation sida vid sida Men det konventionella sättet att arbeta bärs upp av det stora flertalet och blir mer och mer dominant. Till ett maktsystem hör auktoritetstro, lärdom och pretantiös visdom tar över. Förkvävning uppstår och så småningom permanentas ett stillastående.”

Ytligt sett låter det lika det som Tiina Rosenberg klagar över. Men Sören Haldén menar att enfalden inte beror på bristen av etnisk blandning utan kanske tvärtom av alltför stor kommunikation mellan universitet och kulturinstitutioner i Sverige och hela världen. Den akademiska världen har blivit en global by där det blir allt svårare att hysa en avikande idé. Detta gäller i synnerhet ämnen som filosofi och mycken humaniora menar Sören Haldén.

”… det är helt och hållet en global historia. I Sverige har man tagit oerhört mycket intryck av vad man gör i de viktiga västeuropeiska länderna och i USA. Man imiterar ... imitation bör ju följas av kritisk granskning och självständigt tänkande, men nu har imitationen blivit dominant på ett fullkomligt skrämmande sätt.” säger Sören Haldén.

Själv har jag erfarenhet av konstvärlden. Enligt men mening har den ”fina” konsten (dvs. den som bevakas av kulturskribenterna) nästan helt förlorat all lokal särart. Det finns helt enkelt en mycket stark ”mainstream” världskultur. De verk man ser i New York eller London är till förväxling lika verk som producerats i Moskva, Hong Kong, Bangalore eller Stockholm. Verk som uppfattas som ”provinsiella” ignoreras. Det är oerhört trist. (Det är en av anledningarna till att jag själv givit upp tanken på att vara verksam som konstnär.)

Om det är så att trotts ett intensivt ”blandande” som skett de senaste århundradet mångfalden faktiskt verkar försvinna och kreativiteten falna – då är förmodligen Tiina Rosenberg m.fl. helt fel ute i sin uppfattning att ”blandning” leder till ”mångfald”.

Vad har gått fel?

Biologisk mångfald
Begreppet mångfald har kidnappats från biologin och ekologin. Miljömedvetna människor har sedan relativt lång tid värnat ”biologisk mångfald”. Med det menar man att man bejakar och vill bevara den mångfald av livsformer som finns på jorden och som kan finnas i enskilda ekosystem. ”Biologisk mångfald” har blivit ett positivt laddat och allmänt omfattat begrepp hos den breda befolkningen.

Nu är inte ens biologisk mångfald helt oproblematisk. Om man flyttar en art från en miljö till en annan kommer ”mångfalden” initialt att öka med en art. Det verkar ju bra, men vartefter tiden går sker en konkurrens mellan den nya arten och den gamla art som tidigare var ensam i sin ekologiska nisch. Redan efter några tiotal år brukar man kunna se att antingen den nya eller den gamla arten går mot utrotning. Om den gamla försvinner betyder det inte bara att ”mångfalden” gått tillbaka till utgångspunkten, det kan innebära att den gamla arten utplånats för gott från planeten. Det som såg ut som en lokal ökning av mångfald blev en global förlust. Ibland är förlusten större än bara en art. I vissa fall har hela ekosystem välts över ända med förlust av stora mängder arter. Sådana ödesdigra inplanteringar har skett upprepade gånger när hundar, katter, kaniner, råttor mm. införts på öar runt om i världen.

I Sverige har vi ett stort antal exempel. Minken kommer från nordamerika, och är mycket lik europeisk flodiller i de flesta avseenden, men bytesdjuren är inte så väl anpassade till minkens jaktbeteende som till illern. Minken har haft konkurrensfördel och idag är den europeiska illern praktisk taget utrotad.

Signalkräftan infördes för att få kräftor i vatten där kräftpest härjat. Resultat – flodkräftan kan svårligen räddas från utrotning. Och det är inte kräftpesten som utrotat den, det är den ohemula konkurrensen från signalkräftan. Flodkräftan hade utvecklat resistens mot kräftpest förr eller senare och kräfttomma vatten hade åter koloniserats.

Kanadagås är numera en plåga på alla badstränder i hela Sverige, den hotar att konkurrera ut vår inhemska grågås som inte alls var lika framfusig.

En inplantering som ”misslyckats” är spridning av fasan (från nordamerika). Den har faktiskt inte fått fäste. Men fasanen är närmast ett undantag.

I år har vi fått veta att en kammanet (Mnemiopsis) hotar att sprida sig i södra Östersjön. Denna art har tidigare ödelagt ekologi och fiskbestånd i Svarta Havet. Den kan ha spridits oavsiktligt med fartyg från Amerika. ***

Slutsats: inom biologiska system är ”mångfald” i meningen ”blandning” ofta katastrofalt och allt annat än ”kreativt” lyckat.

Kulturell mångfald
Jag menar att man kan dra en analogi från biologin till frågan om värdet av ett ”mångetniskt” ”mångkulturellt” samhälle. Visst! Initialt blir samhället mer mångfaceterat om man tillåter invandringa v främmande folkslag, religioner och kulturer. Men på sikt, och i synnerhet när det är en global trend, att alla skall blandas med alla, så leder det till att allt blir lika och att ”mångfalden” gobalt och universellt minskar. Värdet av att resa till ett främmande land minskar i samma takt som det blir lättare och lättare att faktiskt göra det.

En enda Världskultur!
Jag tror att Tiina Rosenberg och en stor del av den svenska (liksom europeiska och amerikanska) intellektuella arbetar på den enda världskulturen som på sikt skall ersätta all ”trångsynt” nationalism och etnisk särart. Hur skall man annars tolka det, när inte ens rennäringen får förbli samisk?

Det är kusligt att tänka sig att bakom det ”mångkulturella” och ”moderna projektet” döljer sig en världserövrartanke i ny skepnad. I grunden är det samma gamla anspråk på det absoluta tolkningsföreträdet i Tiina Rosenbergs värld som det var i den stalinistiska kommunismens värlshärskarambition!

Verklig mångfald kräver provinsialism
Om vi skall kunna få behålla verklig kulturell mångfald i världen, måste vi kunna tillåta provinsialism. Det måste nog vara frivillig relativ isolering gärna i namn av nationalism. Nationalism kan givetvis vara malign om den kräver expansion på andra folks bekostnad eller rentav världsherravälde och förslavande av andra folk (ni vet nog flera exempel). Men om man med nationalism menar om ett folks positiva självkänsla och vilja att odla sin egen särart och bestämma över sitt eget öde så är det också den enda kraft som i längden kan ge oss en värld med mångfald.

Det finns givetvis ett problem med de folk och kulturer som har en kollapsad självkänsla. Om man inte ser något gott och värdefullt i den egna kulturen utan bara tror att allt gott kommer någon annanstans ifrån då är folket dödsdömt. Ibland fruktar jag att svenskarna har redan har fallit så lågt. ”Ursvenskt är blott barbariet”, menar t.o.m. vår egen stadsminister ****.



Illustration av Weine Berg ****

Andra folk som förmodligen är hopplöst förlorade är de s.k. primitiva kulturer som det fortfarande finns rester av i världen: Aboriginer i Australien, ett hundratal olika Papuanska kulturer *****, eskimåerna, samerna. När alla ungdomar från dessa folk sugits bort till städer och världskulturens universitet är ”folket” som kulturell enhet dödsdömt. Det är oändligt sorgligt att världen kommer att gå miste om den mångfald som dessa folk och kulturer innebär. Men det är antagligen oundvikligt. Om inte folkens egna representanter sätter värde på sin traditionella livsstil så kan man ju inte någon tänkbar världsregering tvinga dem.

Men det skulle inte behöva vara så med den svenska kulturen.

Noter:
* P1 Filosofiska Rummet – 2006-05-28 ”Diskriminering”

** P1 Filosofiska Rummet – 2006-11-12 ”Vetenskapens baksida”
(man kan hämta programen som ”Podcast” på www.sr.se)

*** Tjärnö Marinbiologiska Laboratorium skriver om kammaneten: http://www.tmbl.gu.se/news/Pressmeddelanden/pressMnemiopsis.html

**** Stadsministern citerade faktiskt Esaias Tegnér f. 1782 d. 1846 - biskop i Växjö, diktare: ”All bildning står på ofri grund till slutet, blott barbariet var en gång fosterländskt.” Det finns de som menar att självförakt är en tråkigt ursvensk egenskap. Stadsministern har i alla fall sällskap.
Bilden är från http://www.rakryggad.blogspot.com/

***** Se t.ex. http://sv.wikipedia.org/wiki/Papua_Nya_Guinea ”Det finns hundratals folkgrupper som kan räknas till Papua Nya Guineas ursprungsbefolkning, majoriteten kommer från papuanerna, vars förfäder anlände i Nya Guinea-regionen för tusentals år sedan.”