Islam i Sverige?

När jag var barn fanns det knappast några muslimer alls i Sverige.

Under hippi-tiden på slutet av 60-talet och på 70-talet kom Hinduism och Buddhism till Sverige. Det var genom svenska ungdomar som rest till Indien eller träffat redan etablerade hinduiska och buddhistiska sekter i USA. Det handlade om drömmar och droger. Det var kanske exotism, ”flum” och fantasteri – men det var garanterat fredligt. Det var vid denna tid som pacifismen slog rot i den svenska kulturen. Aldrig någonsin har jag träffat någon av mina generationskamrater som attraherats av islam. Vi betrakta Islam som det sämsta hos fundamentalistisk kristendom eller som ytterligare värre.

Jag har alltid varit intresserad av livsåskådningsfrågor – men islam har jag aldrig betraktat som en religion, dvs ett svar på ärliga existensiella frågor. Islam är snarare som ett stelt och ytterligt torftigt regelsystem. Koranen, profeten Mohammeds uppenbarelse, anses av muslimerna som det slutgiltiga och fulländade meddelandet från Gud. Allt ytterligare sökande är enligt muslimerna fåfängligt. För mig, och gissningsvis för de flesta svenskar, är det att slutgiltigt stänga dörren för en personlig upplevelse och en personlig tolkning av livsgåtan. Så utomordentligt trist!

Islam är fullständigt främmande för ett svenskt tänkesätt. Islam är något helt främmande för vårt lands rättmätiga och ursprungliga befolkning.

Islam kom till Sverige på 1980-talet. Den kom dels genom flyktingar från Mellanöstern (Palestina och Libanon) men framför allt från det sammanstörtande Jugoslavien i början av 1990-talet.

På den tiden vågade inte myndigheterna ta för givet att svenskarna skulle bli överlyckliga över att berikas av denna främmande religion. Det anordnades kurser och möten där svenskar skulle få möjlighet att möta muslimer. Syftet var givetvis att motarbeta ”fördomar”. Vi skulle genom att tala och umgås med muslimer förstå att ”vi är alla lika”, och islam är en lika fin och trevlig religion precis som kristendom eller judendom.

Jag var på ett sådant informationsmöte. Det kan ha varit 1992? Jag var då (som nu) öppen och ärligt intresserad. Till mötet hade kommit mest vanliga intresserade eller bekymrade svenskar, dels troende nyinvandrade muslimer. Frågorna duggade tätt. Vad anser islam om kvinnors rättigheter. Vad säger ni om abort? Vad innebär sharia? Etc.
För varje fråga som besvarades ökade oron bland svenskarna. Frågorna blev alltmer aggressiva. Var detta verkligen en fredens religion? Islam tycktes förneka de flesta humanitära sanningar som vi svenskar tyckte oss ha erövrat slutgiltigt.

På det här mötet var det en intellektuell muslim som reste sig och höll ett kort tal till oss svenskar. Det var ett tal som gjorde ett outplånligt intryck på mig. Han sa ungefär så här:

Ni (svenskar) måste förstå att vi inte uppfattar er kultur som särskilt högstående. Vi uppfattar er kultur som primitiv och barbarisk. Vi kommer inte att överge islam. Vi vill inte bli ”svenskar”. Muslimer anser att svensk kultur är principlös, promiskuös och depraverad. Vi har ingen som helst lust att anpassa oss efter era så kallade ”värden”.

Jag säger er uppriktigt: Ni måste förstå vad som står på spel! Om ni vill behålla er kultur i fred så har ni möjlighet nu [dvs 1992] att sätta stopp för ytterligare invandring av muslimer. Men ni måste säga ifrån nu! Ni skall inte inbilla er att vi kommer att vilja omvända oss till ”svensk” kultur. Om tio-tjugo år är vi så många att ni inte längre kan stå emot oss. Ni skall inte inbilla er att vi kommer att respektera er kultur.

Jag var vid denna tidpunkt fortfarande anhängare av idén att Sverige och svenskarna kan och vill hjälpa alla flyktingar var i från de än kommer. Men jag kan lova att jag gick ifrån detta möte med stora betänkligheter.

Vad har vi gjort?
Idag konstaterar vi att vi har konfrontationen mellan civilisationer utspelad här på Stockholms gator!

Vad har vi ställt till med?
Islam är fullständigt främmande för den svenska folksjälen. Det finns knappast någon etnisk svensk som ens reflekterar över att konvertera till islam. Det skulle i så fall vara en handfull kvinnor som gått och gift sig med muslimska män, och så författaren Torbjörn Säfve.

Nu har vi minst 100.000 aktivt troende muslimer i landet. Vi har minst 500.000 som invandrat från muslimska länder.

Den muslimska gruppen lever väsentligen ett liv helt skilt från svenskarna. De är så många nu att de kan befolka hela stadsdelar. Dessa muslimer har inte längre något behov av att ”integreras” i det svenska samhället. De har en nativitet som vida överglänser ursprungsbefolkninens.

Det må vara sant att de flesta muslimer är fullständigt nöjda med att få leva sitt eget liv enligt sina egna regler, men det går inte att blunda för att det också finns en liten men signifikant andel som är beredda att gå till angrepp mot det som de uppfattar som hedendom, ateism och barbari.

Säkerhetspolisen är inte förvånade över att vi har har fått vårt första försök till självmordsattentat.

Det finns anledning till eftertanke. Varför skulle vi dra hit dessa främmande folk med denna främmande ideologi?

Vad har vi ställt till med?