I vildingarnas land

Först av allt vill jag tacka Maciej Zaremba för artikelserien om skogen. Jag hoppas den får många att förstå att vi medborgare måste se till att helt konkret få tillbaka makten över vårt land. Vi som vet att skogen och landet är vårt fädernesarv som skall gå vidare till våra barn i många släktled kan inte tillåta denna skövling.

Men Zaremba är nog ändå fast i ett alltför kristet trägårdsmästarperspektiv på naturen. I 4:e artikeln om "skogens maffia" avslöjar han sig med en bondes skräck för det naturliga, en vämjelse över det stora oändliga drama som den levande naturen är.

"Så slår urskogens hjärta. En explosion av livsglädje som slutar i massaker och svältdöd. Vad nobelt hade Jean-Jacques Rousseau funnit här?" ...

"Under återstoden av denna dag kan jag inte se en ek utan att tänka på all rådjursångest den har att tacka för sitt majestät. Bisarra tankar ...Men det är skogen själv som är vållande till min stämning. Ogenomtränglig av fallna träd, full med påminnelser om att de flesta liv är dömda på förhand. Magnifik, men på ett kusligt sätt. Inte ens Rousseau skulle lyckas finna någon harmoni i detta kaos. Om det vore min skog skulle jag städa här. Man vill inte få dödstankar redan på morgonpromenaden." ...

"Vad vår skogslängtan än står efter, inte är det det ursprungliga. De skogar som människan finner sköna är sådana som hon själv skulpterat: naggade av jordbruket, plockade på spisveden, brända av finnarna, betade av tamboskapen, skyddade av folktron och av fogdens svärd." ...

Det är känslor som Zaremba delar med många. "Man skulle snygga upp här.", "Allt det här riset och grenarna och ruttna kullfallna träd ..." Inte kalhygge, tack! men gärna en parkskog.

Jag tror vi har ett verkligt problem med våra instinkter här.

Vi människor är stäpp- och savannvarelser, vi är inte riktigt hemma i skogen. Gärna en skog men helst en bit bort. Vi trivs bäst i "öppna landskap". Nu gäller det att vara storsint och vidsynt och förstå att dessa spontana känslor är instinkter och fördomar. Det finns precis lika mycket död och kaos på stäppen eller vid en sjöstrand. Skogen måste få leva även om vi inte känner oss riktigt hemma, även om skogen symboliserar "ångest" och rädslan för vilda djur.

Alltså inte bara parkliknade "välskötta" skogar. Det är framför allt de vilda och farliga skogarna som måste få finnas, och deras verkliga inbyggare, t.ex. våra praktfulla rovdjur björn, varg och lodjur.

Låt skogen leva!