Rasist kan du va' själv!

”Jag blir så jävla trött på ditt jävla rasisttugg. Kan du inte bara fatta att det är ett helvete att leva i Afganistan och att varenda kotte som har chansen skulle vilja komma därifrån?”

Nu är det faktiskt så att jag överhuvudtaget aldrig nedlåter mig till några hatiska generaliseringar om människor med främmande ursprung. Jag arbetar på en arbetsplats där bara en minoritet är svenskar. Jag har inga problem med att samarbeta med mina arbetskamrater. Om jag till äventyrs har problem så grundar det sig aldrig på att vederbörande är afrikan, brasilianare eller finne. Det finns bra svenskar och det finns skitstövlar, det finns bra negrer och det finns skitstövlar, det är inte mycket en fråga om etnicitet.

När jag diskuterar invandringsfrågan så handlar det om något mycket större. Framför allt ser jag det hela som ett demografiskt problem. Det handlar alltså om den samlade effekten av de folkvandringar som drabbat vårt land.

Sett ett större sammanhang kan man med statistik visa att vissa invandrargrupper är enormt överrepresenterade som våldtäktsmän, misshandel, stöld och rån. Andra etniska grupper är bevisligen överrepresenterade i ekonomisk brottslighet och utpressning. Ytterligare andra grupper utmärker sig för statistiskt säkerställd större engagemang i bankväsende, börshandel och annan laglig men icke desto mindre samhällsfarlig spekulationsverksamhet. Det betyder inte att man kan säga något alls om personer från dessa grupper i ett slumpvist möte. Man kan vara ganska säker på att vederbörande är nöjaktigt hederlig och respektabel, precis som vilken svensk som helst. Det går inte i praktiska möten att skilja en som är hederlig med 99% sannolikhet från en som är hederlig med 95% sannolikhet.

Om man går vidare och lär känna någon lite djupare kan man kanske komma till visshet om att en person faktiskt är religiös fanatiker, utpressare eller våldtäktsman – och det gäller ju både svenskar och respektive främmande etnisk typ.

”Så vad är då problemet?” säger den förmenta antirasisten.

Grejen är att jag bejakar olikheten. De s.k. antirasisterna förnekar olikheter eller vill utplåna dem.

Grejen är också att jag hävdar att svenskar har en naturlig rätt till landet som kallas ”Sverige”. Vårt land, kultur och samhälle är resultatet av årtusenden av målmedveten strävan. Våra förfäder byggde landet för sina barn och efterkommande. Vi har ärvt landet. Vad som pågår i vår tid är att vi (genom våra folkvalda) skänker bort detta arv – förskingrar arvet – till kreti och pleti som inte har gjort sig förtjänta av det. Det handlar alltså inte om allmosor av överflödet – vi (svenskarna) skänker bort själva kapitalet. Det är naturvidrigt. Ett folk som beter sig så är dömt till undergång.

Jag kan erkänna att jag understundom drabbas av en förfärande vrede som kan kallas ”hat”, men den är sällan riktad mot någon invandrare. Jag blir förtvivlad över t.ex. sådana förträffligt vackra och intelligenta svenskor som Annie Lööf eller Maria Wetterstrand, som likt Odysseus sirener lockar vårt folk till etniskt självmord. Det är sådana som är de verkliga landsförrädarna.

Det skall tilläggas att det knappast tjänar något till att bemöta ens dessa med otidigheter eller aggressiva handgripligheter. Det onda måste fördrivas med tankar, behärskade känslor och välgrundade argument.

Läs även denna tänkvärda blogg: ”0% hat”