Lena Andersson är en skribent på Dagens Nyheter som aldrig är tråkig att läsa. För det mesta blir jag hjärtligt förbannad och några gånger har jag omedelbart känt mig tvungen att skriva ett skarpt svar på tal.
Men det händer att hon skriver riktigt bra saker också. Det har gått flera månader sedan det här, men jag har gått och grunnat på det av och till, just därför att det så träffsäkert och väl illustrerat beskriver problemet med hur en auktoritär personlighetstyp kan skada en arbetsgrupp.
Hon använder Zlatans roll i det svenska fotbollslandslaget som exempel. Hon pekar på observationen att Zlatan är bäst, alla kategorier, på plan, och ändå spelar hela laget bättre när Zlatan är frånvarande.
Ett lekmannaöga kan se att fotbollslandslaget blir bättre, gladare och friare när Zlatan inte spelar. Dessutom vinner de varje gång. Zlatan utsöndrar auktoritär gas. När han är på plan verkar de andra landslagsspelarna rädda att göra fel och ängsliga att inte på rätt sätt tillgodose hans behov av överlägsenhet. Ofria människor åstadkommer ingenting. Analyserna av landslagets iögonfallande framgångar när ”lagets självklart bästa spelare” och ”vår enda världsstjärna” inte är med har handlat om att de andra spelarna tar mer ansvar när han är borta. Jag tror snarare att de hämmas av hans auktoritära ledaregenskaper, kritiken, irritationen, oberäkneligheten och de subtila psykologiska bestraffningar som auktoritära personligheter är mästare på.
...
I närvaro av en auktoritär person vågar man inte misslyckas och inte tänka. Man börjar betrakta sig med den auktoritäres kritiska blick och blir sladdrig. När man möter dessa personer ser man till att på olika sätt förmedla att man inte kan något, inte vet något och inte är något hot. Man blir inställsam och lismande fast man då avskyr sig själv. Avväpnandet sker automatiskt, gasreceptorerna vet att auktoritära personer inte får överglänsas eller utmanas eftersom de inte mår bra då.
Så fungerar en informell auktoritär maktordning. Utan grym bestraffning, utan hemlig polis, trots lagar och stadgar som tycks garantera en demokratisk ordning. Det handlar om subtil psykologisk makt som äter sig in i själen hos den trollbundne.
Lena A förklarar också hur svårt det är att göra sig av med en sådan person. Hur motiverar man att just den som bevisat sig vara bäst skall sparkas?
Vi som jobbar för att bryta den nuvarande nomenklaturans hegemoni borde vara särskilt modiga och mogna att se verkligheten i vitögat. Vi borde vara bra på att avslöja auktoritära maktordningar som förstör gruppens kreativitet, men så enkelt är det tyvärr inte. Människan är ett flockdjur – det finns inget som är så ångestskapande som risken att förlora gruppens stöd och gemenskap, om så bara för ett ögonblick.
Lena Anderssons artikel är utomordentlig! Låt den inte försvinna med pappersinsamlingen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar