”en optimist är en person som anser att vi lever i den bästa av möjliga världar, medan en pessimist är en person som fruktar att vi lever i den bästa av möjliga världar.”
Det är en variant av den utslitna liknelsen med vattenglaset, och den visar att verkligheten kanske är som den är men att vi kan ha olika känslor inför det.
Min lilla ”nyårskrönika” skall givetvis uppfattas ironiskt. Men det finns allvar i den! Det mesta som jag säger är sant, och många andra människor uppfattar det just så positivt.
Jag känner mig sannerligen betryckt över vart mina tankar leder mig.
Jag är en svag människa. Jag är allvarligt medveten om hur lyckligt lottad jag är som är född i ett välmående, demokratiskt land där människors lika värde är en allmänt omfattad sanning. I en annan kultur hade jag inte haft modet att uttrycka mina tankar. Om jag t.ex. levde i mullornas Iran, eller i Sverige för 150 år sedan.
Det är godheten som är problemet
Min anspråkslösa ”nyårskrönika” vill peka på att det är just de s.k. goda värdena som väsentligen har segrat, och att mänsklighetens och planetens fortsatta liv framför allt hotas av framgången för dessa värden. Först och främst av dessa är människoartens exempellösa tillväxt och talrikhet som ger problem.
I naturen hejdas alltid en art långt tidigare av rovdjur eller sjukdom. Inom arten kompletteras detta av aggression och revirbeteenden. Om livsrummet krymper och konkurrensen om födan hotar att bli för hård så hindras svagare individer från att bilda par, eller de jagas bort. Variationerna på dessa beteenden är oändliga.
Människan är ingalunda unik. Vi har också naturliga revirbeteenden. Under tiotusentals år bildade våra förfäder tämligen små flockar. Gissningsvis präglades livet inom flocken av solidaritet och samarbete, men lika säkert är att man regelmässigt uppträdde aggressivt mot främmande flockar.
Civilisationprocessen är historien om hur människan tämjdes och innordnades i kulturer som med varierande stor framgång lyckades hindra naturliga revirbeteenden och konkurrens. Istället skapades steg för steg större och större sammanslutningar av stammar, folk och nationer, mer eller mindre enade av inbördes solidaritet eller institutionaliserade auktoritära maktordningar. Religionerna hade en enorm betydelse i denna process. En god människa lyder kungen, Gud och den fastställda moralen.
Vi har nu nått vägs ände. Även om inte världsregeringen ännu är här så kan vi ana vartåt det går. Mänskligheten är den slutgiltiga flocken. Alla människor lika och okränkbara värde är den slutgiltiga moralen. Det finns inte längre någon fiende, inte några ”andra”.
Givetvis är inte upplysningsidealets seger fullständig, det finns fortfarande atavismer som Talibanerna i Afganistan eller kommunisterna i Nord-Korea, eller de främlingsfientliga i Skåne. Det är de som är ”de andra”, än så länge.
Varför bara människan?
Djurrättsaktivisterna vill gå ännu längre. Varför stanna vid människoarten? ”Vi däggdjur”, ”vi varmblodiga” (inkluderar fåglarna), ”vi amnioniter” (inkluderar också kräldjuren, ... nej, det är lite långsökt), ”vi ryggradsdjur” (men bläckfiskarna då?). Var skall vi dra gränsen? Vilka är ”vi” och vilka är det vi kämpar emot?
Vad jag vill antyda är att ”människa” är en godtycklig begränsning. Den är både för trång och för vid. Till råge på allt är det ju just människor som skapar de mest akuta problemen. Kampen står alltså väsentligen mellan människor.
Jag svär inte mänskligheten trohet. Jag har förvisso anslutit mig till föreningen ”Humanisterna”. Jag tycker det är ett olyckligt namn. Jag vill förtydliga att det för mig betyder att jag tror att människan är den tills vidare mest förnuftiga varelsen i det här hörnet av världsaltet. För mig betyder ”humanism” inte att jag hyllar ”att vara snäll mot människor” som den slutgiltigt rättfärdiga principen.
Överbefolkning
Jorden är överbefolkad. Människorna skördar och konsumerar idag uppskattningsvis 20-30% av hela växtvärldens primära produktion. Vi har blivit så många att klimatet påverkas av våra aktiviteter. Vi är mitt uppe i en utrotningsepok som bara har ett fåtal geoliska motsvarigheter. Den senaste för 65 miljoner år sedan då bl.a. dinosaurierna dog ut.
An act of God
Människors livsstil måste ändras. Antalet människor måste minska.
Fram till för några hundra år sedan var kanske krig ett ”ekologiskt” sätt att reglera människopopulationer. Men idag innebär krig framför allt förstörelse av miljö och natur. Även om människor dör, vilket skulle kunna lätta på trycket, så förstörs den ekologiska grunden så mycket mer att nettoeffekten bara kan bli katastrofal.
I svarta stunder tänker jag att bara en riktigt kraftfull pandmi kan rädda vår vackra planet. Det behövs biologisk bekämpning, och det måste ge avgörande resultat utan att allvarligt skada och annan natur och miljö. Om folkmängden snabbt minskade till kanske 1/3 då skulle antagligen också koldioxidutsläppen minska till 1/3. Kanske skulle man kunna avfolka känsliga naturområden.
Resonemanget ovan är förfärligt! Det visar än en gång vilka ohyggliga avgrunder som kan öppna sig för den som driver sina tankar till sin spets.
En vår tids doktor Mengele skulle kunna få för sig att rädda planeten genom att i sitt bakteriologiska laboratorium skapa något sådant.
Ateister frågar de religiösa hur det kan komma sig att en allsmäktig och allgod Gud inte ingriper och räddar t.ex. barn från en Tsunamivåg. Jag säger att frågan är fel tänkt. Det man kan anklaga gudarna för är att de inte dräper fler! Om det verkligen fanns en god Gud som älskade sin skapelse, då skall han veta att hans ingripande är mer nödvändigt än någonsin. Det finns en uppgift som bara en Gud kan genomföra utan synd. Vi människor är oförmögna att rädda oss ifrån vår egen godhet.
Upplysningens chans
Jag kan se en möjlig utväg, som både bevarar vår mänskliga värdighet och ändå kan rädda planeten. Det är födelseplanering. Det finns faktiskt också hopp på det området. Kvinnor (i synnerhet kvinnor) som har tillgång till preventivmedel och abort föder få barn. Av olika skäl, väljer många t.o.m. att nöja sig med ett eller två barn, om man får välja.
När kulturen trots allt gör att man vill ha fler barn måste världsamfundet vara villigt att använda politiska styrmedel som kan få även dessa att besinna sig.
Folkvandringar ställer till enorm skada i ett folkminskningsprogram. Folk och kulturer som beter sig ”rätt”, som eftersträvar en balanserad uthållig ekonomi och folkminskning, skall inte straffas med att tvingas ta emot födelseöverskottet från omoraliska kulturer.
Om det finns liv finns det hopp
Den rena orörda jungfruliga naturen är väsentligen förlorad. Utrotade djur och växter är bort för alltid. Människorna har besudlat allt. Men naturen är opportunistisk. Det bildas nya jämvikter och vi får nya naturtyper (kulturlandskap). Det går också att restaurera natur. Vi kan få tillbaka skogar och havsbottnar som åtminstone för ett otränat öga ser ut att vara vildmark. Det finns ingen nivå av förstörelse där det är tillåtet att ge upp.
Etik är inte så enkelt
Ovanstående borde emellertid stämma till eftertanke. Ett etiskt system för vår tid är mycket svårt att skapa. Om man erkänner att Jorden är överbefolkad, så inser man att många intutiva etiska ställningstaganden måste ifrågasättas.
Är det rätt att leta efter livsförlängande terapier? Är det rätt att hjälpa människor med konstgjord befruktning? Är det rätt att kräva att döende människor donerar sina organ? Etc.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar