Samtal med en skogsödla

Det här hände en höstdag 2008. Jag klippte gräset i Sätra. Då såg jag något som rörde sig på lekstugeväggen. Det var ett litet djur som smet in under en fasadläkt på den rödfärgade trästugan. Jag gick närmare och jag skymtade en ödla som satt där i skuggan. Jag hämtade kameran och stod en lång stund alldeles stilla. Ödlan började kanske acceptera mig som ett träd precis som häggen intill, och den solbelysta väggen var ju ändå varmare. Ödlan kröp försiktigt fram en bit.







Hur upplever en ödla sin omvärld? Det är ganska svårt att föreställa sig. Jag tycker jag kan ha ganska bra inlevelse med hundar och även möss och andra däggdjur. Det finns de som påstår att de kan ”tala med hundar”. De är scharlataner. Men vi kan nog ändå hitta en nivå av en slags kommunikation. Den är givetvis ordlös, men känslor kan vi både ta och ge. Hundar kan vara nästan ”övernaturligt” känsliga för människors känslor.

Men en ödla är ändå rätt avlägsen på släktträdet. Vår gemensamma förmoder levde för 250 miljoner år sedan! Vad säger en ödlas öga? Vad säger en ödlas minspel?

Vetenskapen menar att världsaltet kommit till av en slump, och att livet kommit till av en slump. De flesta himlakropparna därute är lika döda som vår måne. Det kosmiska fyrverkeriet dundrar på genom årmiljarderna utan tanke och mening.

Det finns filosofer som menar att hela denna kataklysm av skapelse och förstörelse får sin mening i den stund den betraktras av medvetna varelser, människor. Omvänt kan man säga att meningen med människan är att begrunda världsaltet och ge den sin mening. Att begrunda ”skapelsen” och ta den i bruk är människolivets mål och mening. Det som i grunden gör oss till människor.

Det låter mycket vackert, men det finns flera invändningar man måste göra. Först: Att ”förstå” världsaltet i alla sina detaljer är en övermänsklig uppgift. Mänskligheten som kollektiv kan sägas arbeta med den uppgiften, men ingen enskild människa kan sägas förstå annat än fragment av bilden. Till yttermera visso är vår ”vetenskapliga världsbild” ung. Frikostigt räknat 400 år. Strängt räknad är den fortfarande under uppbyggnad. Vår tids fysiker tror givetvis att de har grepp om de viktigaste fenomenen, men det bör stämma till eftertanke att den vetenskapliga eliten i slutet av 1800-talet också trodde sig ha i stort sett alla naturlagar beskrivna. Det fanns några retfulla ”detaljer” kvar, t.ex. det där med ljusets hastighet, menade man.

På medeltiden ansåg man att i stort sett allt som är värt att veta hade sammanfattats av Aristoteles och Thomas av Aquino.

Kanske kommer man att skratta åt strängteorin om hundra år? Vi tror inte det, men vem vet?

Är det tillräckligt att tillhöra samma biologiska art som Steven Hawkins för att veta att det finns en mening med livet? De flesta människor har inte en susning om strängteorin. Miljoner människor tror fortfarande att den yttersta sanningen nedtecknats en gång för alla i Koranen. Andra tror det står i Bibeln. Åter andra att redan Vedaskrifterna säger den slutgiltiga sanningen. Är alla dessa människor?

Jag arbetar med förståndshandikappade. De förstår varken Steven Hawkins eller Bibeln. Deras världsbild är mycket mer jordnära.

Livet är ett stort äventyr. Vi tassar omkring i våra olika ”världar” och dunsar emot varandra som blinda marsvin. Den ene är den andres monster. En tredje är den fjärdes föda. Den femte är den sjättes trånande älskare.

Den här ödlan lever säkert i sin speciella sagovärld. Jag är ödlans monster. Mätarlarven är ödlans rikedom. Vad har jag för rätt att sätta min sagovärld före din. Är en människa mer värd en ödla? Skapar inte ödlan också en mening till världen?

Människan är varken först eller sist.