Det sägs ibland av filosofer att allt värde har sitt ursprung i människa. Om man bortser från religiösa förställningar om att en gud definierat vad som är gott och ont, är det svårt att se någon annan värdesättare.
Tråkigt nog är inte människor överens om vad som är värdefullt. Det obehagligt att föreställa sig att det sanna, det rätta och det sköna är underkastat tidsandan och olika populasers nycker. Om man vidgar perspektivet och låter också främmande och förgångna kulturer tala är det i sanning svårt att alls hitta något fast att hålla sig till.
Lidande är ont, njutning är gott
Ett bra förslag till fast punkt är den som tar fasta på människors, eller överhuvudtaget kännande varelsers, lycka och plåga. Den hedonistiska utilitarismens paroll är ”största möjliga lycka till största möjliga antal”. Tyvärr råkar den som försöker tillämpa principen snart in i problem så stora att man tvingas se den dunsta bort framför sina ögon.
En god människa är en människa som lever gott
Hur kan man väga den enes lycka mot den andres? När subjekten för evigt är inlåsta i sig själva? Den enda person man verkligen känner är sig själv. Den enda person man säkert har stor makt över är en själv. En människas först och största plikt måste alltså vara att själv söka sin lycka. Det behöver förvisso inte ske på ett egoistiskt sätt. Det finns mer förfinade former av lycka. Att se barnen bli lyckliga vuxna. Att medverka till lycka och välstånd för familjen/släkten/folket/mänskligheten/ryggradsdjuren/planeten (stryk ej tillämpliga!). Mitt ansvar som medvarelse är proportionellt till den makt jag har att göra någon skillnad. Jag kallar denna moral för ”egocentrisk altruistism”.
Lyckofabriken
I ”filosofiska rummet” på Radion talade man en gång om utilitarismen (jag letar fortfarande i mina arkiv efter en datum ...). Redaktören ställde en fråga: ”Om man kunde uppfinna en maskin med förmåga till självmedvetande och förmåga att uppleva särskilt stor lycka (dvs en artificiell intelligens). Skulle då världen bli bättre om man massproducerade denna maskin?” Filosoferna hostade lite men kom snart fram till ett tydligt ”ja”. Allihop!
Jag skulle velat säga att en sådan ”maskin” redan finns – katten. Om en katt får mat och värme och inte minst mänsklig kärlek är den en fulländad lyckovarelse! Skulle då den mest moraliska handlingen vara att alla vigde sina liv åt att maximera antalet välvårdade katter på vår planet? Nej, säger jag, det är en orimlig tanke.
Hedonistisk utilitarism fungerar inte som rättesnöre.
Är det verkligen lycka vi vill ha?
Jag är (eller har i alla fall varit) konstnär. Det är man inte för att man söker ”lycka”. Skapandet är på många sätt en självpåtagen plåga. Det behöver inte vara så illa som för van Gogh, eller Munch eller någon annan av de halvt mytiska självförbrännande genierna, men det är en kamp med sig själv, med världen och inte minst andra konstnärer. Mycket oro, många svåra beslut, mycket osäkert, ändå måste man göra det. Det är en vilja till självförverkligande, som bara är en stegrad variant av ”viljan till liv” (Schopenhauer). En vilja som trotsar lidande och förnuft, som framhärdar in i det sista.
Filosofen Arne Naess talar för en variant av ”utilitarism” där viljan att leva och växa, och att bli det man kan bli sätts istället för hedonistisk lycka. Naess tror att vi delar denna vilja med alla andra levande varelser. Naess gör denna strävan att uttrycka sin medfödda natur till bas i sitt ekosofiska moralsystem. Jag håller väsentligen med Naess, med reservationen att det trotts allt inte är så mycket till rättesnöre med tanke på att den enes självförverkligande många gånger är den andres död.
Kemisten och nobelpristagaren Illja Prigogin förklara att livet är ett termodynamiskt system där ordning uppstår i ett energiflöde långt ifrån jämvikt. Det är en bra modell. Jag säger ”livet är ett långt-i-från-harmoni-tillstånd”. När kampen och motsättningarna upphör inträder kanske en kort stund av harmonisk lycka, och sedan inträder döden.
Livet är ett äventyr i oavbruten rörelse!
Arne Naess, "Ekologi, samhälle och lisstil", 1973, svensk översättning 1981.
Illaja Prigogine & Isabelle Stengers, ”Ordning ur kaos”, 1984, originalets titel ”Order out of Chaos”, 1984
Tråkigt nog är inte människor överens om vad som är värdefullt. Det obehagligt att föreställa sig att det sanna, det rätta och det sköna är underkastat tidsandan och olika populasers nycker. Om man vidgar perspektivet och låter också främmande och förgångna kulturer tala är det i sanning svårt att alls hitta något fast att hålla sig till.
Människan öde och djurens är ett och detsamma: hon dör som de. Samma livsande bor i dem båda. Människan är inte förmer än djuren. Allting är tomhet.
(Predikaren 3:19)
Lidande är ont, njutning är gott
Ett bra förslag till fast punkt är den som tar fasta på människors, eller överhuvudtaget kännande varelsers, lycka och plåga. Den hedonistiska utilitarismens paroll är ”största möjliga lycka till största möjliga antal”. Tyvärr råkar den som försöker tillämpa principen snart in i problem så stora att man tvingas se den dunsta bort framför sina ögon.
En god människa är en människa som lever gott
Hur kan man väga den enes lycka mot den andres? När subjekten för evigt är inlåsta i sig själva? Den enda person man verkligen känner är sig själv. Den enda person man säkert har stor makt över är en själv. En människas först och största plikt måste alltså vara att själv söka sin lycka. Det behöver förvisso inte ske på ett egoistiskt sätt. Det finns mer förfinade former av lycka. Att se barnen bli lyckliga vuxna. Att medverka till lycka och välstånd för familjen/släkten/folket/mänskligheten/ryggradsdjuren/planeten (stryk ej tillämpliga!). Mitt ansvar som medvarelse är proportionellt till den makt jag har att göra någon skillnad. Jag kallar denna moral för ”egocentrisk altruistism”.
Lyckofabriken
I ”filosofiska rummet” på Radion talade man en gång om utilitarismen (jag letar fortfarande i mina arkiv efter en datum ...). Redaktören ställde en fråga: ”Om man kunde uppfinna en maskin med förmåga till självmedvetande och förmåga att uppleva särskilt stor lycka (dvs en artificiell intelligens). Skulle då världen bli bättre om man massproducerade denna maskin?” Filosoferna hostade lite men kom snart fram till ett tydligt ”ja”. Allihop!
Jag skulle velat säga att en sådan ”maskin” redan finns – katten. Om en katt får mat och värme och inte minst mänsklig kärlek är den en fulländad lyckovarelse! Skulle då den mest moraliska handlingen vara att alla vigde sina liv åt att maximera antalet välvårdade katter på vår planet? Nej, säger jag, det är en orimlig tanke.
Hedonistisk utilitarism fungerar inte som rättesnöre.
Är det verkligen lycka vi vill ha?
Jag är (eller har i alla fall varit) konstnär. Det är man inte för att man söker ”lycka”. Skapandet är på många sätt en självpåtagen plåga. Det behöver inte vara så illa som för van Gogh, eller Munch eller någon annan av de halvt mytiska självförbrännande genierna, men det är en kamp med sig själv, med världen och inte minst andra konstnärer. Mycket oro, många svåra beslut, mycket osäkert, ändå måste man göra det. Det är en vilja till självförverkligande, som bara är en stegrad variant av ”viljan till liv” (Schopenhauer). En vilja som trotsar lidande och förnuft, som framhärdar in i det sista.
Filosofen Arne Naess talar för en variant av ”utilitarism” där viljan att leva och växa, och att bli det man kan bli sätts istället för hedonistisk lycka. Naess tror att vi delar denna vilja med alla andra levande varelser. Naess gör denna strävan att uttrycka sin medfödda natur till bas i sitt ekosofiska moralsystem. Jag håller väsentligen med Naess, med reservationen att det trotts allt inte är så mycket till rättesnöre med tanke på att den enes självförverkligande många gånger är den andres död.
Kemisten och nobelpristagaren Illja Prigogin förklara att livet är ett termodynamiskt system där ordning uppstår i ett energiflöde långt ifrån jämvikt. Det är en bra modell. Jag säger ”livet är ett långt-i-från-harmoni-tillstånd”. När kampen och motsättningarna upphör inträder kanske en kort stund av harmonisk lycka, och sedan inträder döden.
Livet är ett äventyr i oavbruten rörelse!
Arne Naess, "Ekologi, samhälle och lisstil", 1973, svensk översättning 1981.
Illaja Prigogine & Isabelle Stengers, ”Ordning ur kaos”, 1984, originalets titel ”Order out of Chaos”, 1984
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar