Äktenskapsfrågan

Jag skall erkänna att jag inte egentligen bryr mej så värst mycket om vilken äktenskapslagstiftning vi till slut kommer att få. Min största oro för världen och mänskligheten är hur vi skall få stopp på befolkningsexplosionen. I det perspektivet välkomnar jag äktenskap som inte leder till barn.

Å andra sidan är jag förundrad över hur den allmänt accepterade och politiskt korrekta åsikten kan svänga 180 grader på några få årtionden. Visst har det funnits debatt, men i proportion till hur djupgående denna fråga är för den kulturella identiteten, har folk vänt kappan förvånansvärt smärtfritt.

Det monogama äktenskapet mellan man och kvinna har varit ett kulturellt fundament i minst 1000 år (troligen mycket längre än så), i Sverige och i alla andra europeiska länder. Det är absolut inte uttryck för den mänskliga artens naturliga beteende. Människan verkar vara mycket flexibel. Taget över årtusendena är antagligen patriarkal polygami (polygyni) den vanligaste formen. Gamla testamentets judar, muslimerna och otaliga utomeuropeiska folk har varit polygama. Det monogama äktenskapet är en typisk produkt av kulturarv. Homosexuella äktenskap har troligen aldrig tidigare förekommit. Däremot har homosexuell kärlek varit fullt acceptabel i flera kända kulturer, bl.a. i antikens Grekland och Rom.

Det är enligt min mening mycket märkligt att när man nu river upp tusenåriga traditioner, varför inte riva upp dem med rötterna? Varför detta krampaktiga fasthållande vid tvåsam normativitet?

Hur många kan vara intresserade av samkönat äktenskap. Kanske några tusen par? Vi har enormt stora invandrargrupper som bär med sig rikt varierande kultur inom det här området. Framför allt tänker jag givetvis på polygami. Det finns säkert tiotusentals svenska medborgare som inte har möjlighet att öppet erkänna sina älskade hustrur eftesom bara en hustru accepteras i vår inskränkta kultur.
På andra områden är våra makthavare och opinionsbildare alltid så entusiastiska för kulturell mångfald och berikning av kulturen. Här finns ett område där berikande kan göra stor skillnad.

Man säger att vi svenskar (och de flesta europeer) tillämpar ”seriell monogami”. Framgångsrika moderna män förväntas närmast att klara av två äktenskap i livet, det är inte ovanligt att det blir tre eller fyra. Barn i alla. En ny ung fräsh hustru vart 15 år. Kvinnor har också ofta två äktenskap, med barn i det första och kärlek i det andra. Ekvationen kräver att åtskilliga mindre framgångsrika män inte får några barn alls.

Om vi öppnar för polygami skulle en man inte behöva skilja sig bara för att han vill ha en ny yngre hustru. Inte heller behöver kvinnor skilja sig bara för att de vill ha en bättre älskare.

Sverige skulle kunna bli ett experimentland med fantastiska äktenskapskonstellationer. Vi kunde få se kedjeäktenskap. Torgny gifter sig med Linnea, efter några år gifter sig Torgny också med Malin, men Malin är redan gift med Alfonso. Linnea tar sig en älskare Achmed och gifter sig efter en tid med honom. Achmed är givetvis redan gift med Aicha och Rut. Rut är för övrigt en kvinna som också älskar kvinnor hon blir förälskad i Malin och de gifter sig under högtidliga former. Torgny prövar homosex och kommer ut. Han skiljer sig från Malin och Linnea, men gifter sig med Obonga som är bisexuell. Obonga vill gärna gifta sig med Malin .... etc. etc.

En utmaning för civilrätten... Javisst, men det skulle bli spännade!
Var inte så ängsligt konservativa. Skit i traditionerna, bejaka mångfalden!