Den kosmopolitiska människan

Lena Andersson rör sig lika hemvant ibland muslimerna i Gottsunda, syrianerna i Ronna, Al-Shabab-somalierna i Rinkeby, eller Rågsveds Bantustan, som hon gör hemma i det "provinsiella" villaområdet. Det är härligt med moderna människor som är sig själva nog och som inte behöver något annat fast sammanhang än att veta att man är en människa precis som vilken annan som helst.

Seriöst! Lena Anderson är lika svensk som jag eller Jimmy Åkesson. Vi betonar bara lite olika aspekter av ”svenskheten”.

Sverigedemokraterna har kanske en något tillbakablickande inställning. SD vill i alla fall hävda att vi hade en ovanligt gott läge för att förverkliga ett nationellt folkhem på 50-60-talen. Sådana ledare som Per-Albin Hanson eller Tage Erlander uttryckte sig ungefär likadant som dagen Sverigedemokrater. Sverigedemokraterna har inte någon extrem åsikt.

Vem har inte emellanåt längtat efter ett naturligt sammanhang, måttligt stort och överblickbart, sådan som man kan föreställa sig rådde i byn eller jägarstammen. Det visar sig också att även människor som lever i de värsta storstäderna ändå söker sig en gemenskap av sådan måttlig storlek. Lena Andersson har kanske funnit den i föreningen Humanisterna?

Varken SD eller Lena Andersson är antagligen så dumma att de inte begriper att det finns nivåer av identifikation mellan klanen-flockens gemenskap och ”människa”. En sådan naturlig nivå är nationalstaten. Ett folk förenas av ett språk, en gemensam historia och en mängd oskrivna konventioner. Inte minst är nationalstaten fortfarande den bäst fungerande högsta enhet för demokrati och annat politiskt styre.

Det är ingalunda ovanligt att människor emellanåt inbillar sig att just den egna kulturen är den slutgiltigt bästa modellen för alla andra folk. Den svenska kulturen har infekterats av idén att vår kultur inte är ”svensk” utan att vi håller på att bygga den optimala kosmopolitiska ”mångkulturen”. Kulturpersoner, sådana som Lena Andersson, har obegränsad tilltro till att den egna visionen av det upplysta liberala samhället har en så obevekelig lockelse att alla till slut måste acceptera den. Har LA på allvar försökt tala med en övertygad muslim? Eller ens en övertygad kristen?

Vår kultur är sjuk. Vi har drabbats av idén att det som är vårt inte är vårt. Vi lämnar landet öppet för invasion av främmande folk. Invandringen är så stor att invandrare kan bilda egna samhällen. Många grupper har ingen som helst lust att integrera sig med den svenska kulturen (förlåt – mångkulturen).

Ett annat tecken på allvarlig sjukdom är att kvinnor i vår svenska och överhuvudtaget våra västerländska kulturer inte längre vill föda barn. I längden är västerlandet dödsdömt i konkurrens med varje mer livsbejalkande kultur. T.o.m. talibanismen är mer mer livsduglig!

Jag delar på alla sätt Lena Anderssons avsky för kvinnoförtrycket i t.ex. talibanernas Afganistan. LA är precis som jag säkert hemma i darwinismen. I kampen för tillvaron är det slutgiltigt avgörande hur många barn man sätter till världen. Pacifism och romantiska idéer om naturgivna ”mänskliga rättigheter” har sedan bakbundit oss västerlänningar mot att delta i själva kampen om det begränsade livsrummet. Det bådar inte gott för oss.

Utan minsta tvivel behöver vår svenska och västerländska kultur utvecklas och förnyas. Det första vi måste göra oss av med är självföraktet och den bombastiska självöverskattningen. ”Känn dig själv!” Vår kultur är inte ”världskulturen”. Vår kultur är vår. Vi har all rätt att försvara vår plats i världen! Om inte vi försvara de våra och det vi uppnått – inte kommer talibanerna att göra det åt oss.

Jag är förvisso inte en renlärig Sverigedemokrat. Jag är etnopluralist och medlem i Nationaldemokraterna. Jag vill ha en värld som långsiktigt kan hysa en mångfald av folk och kulturer. Det kräver att varje folk tar ansvar för sina egna och sitt eget kulturarv. För oss i svenskar i Sverige gäller att vi bäst bevarar världens mångfald genom att utveckla och försvara vår egen särart. Självklart tar vi intryck av andra folkslags erfarenheter, men vi gör det av fri vilja och formar antagligen om det efter vår smak och särart.