Solidaritet eller välgörenhet

Ordet ”solidaritet” är så missbrukat att det snart är oanvändbart.
Jag har fått lära mig att SOLIDARITET i motsats till VÄLGÖRENHET grundas på långsiktigt ömsesidig vinst: ”Om jag hjälper dig idag, så hjälper du mig i morgon.” Det är inte minst grunden för fackföreningsrörelsen. En fackföreningar kan t.ex. besluta att använda sin egen strejkkassa för att stödja arbetarna som strejkar på en annan fabrik, kanske t.o.m. i ett annat land.

Välgörenhet å andra sidan handlar om överklassens dåliga samvete för de fattiga. Redan den gamle Machiavelli var noga med att påpeka att en bra furste måste se till att det finns ett lagom antal fattiga i landet. Då får de samvetsömma möjlighet att idka välgörenhet. På det viset känner de sig som goda kristna och är sannolikt mer trogna sin furste.
Välgörenhet är reserverad för de relativt välbärgade. Den stora mängden måttligt fattiga har inte råd att skänka bort särskilt mycket till de ännu fattigare. Därför samlar de måttligt fattiga hela tiden på sig en extra känsla av skuld och otillräcklighet. Skuldtyngda människor är lättare att styra. På så vis upprätthålls samhällets klasstruktur genom innevånarnas känslor av skuld respektive självtillräcklighet.

Ett konstruktivt biståndsprogram bygger på SOLIDARITET. Vi vet att världen blir säkrare och vårt land och kultur har en större chans att bestå om vi hjälper vissa fattiga länder över sina allvarligaste civilisationsproblem. Vi kräver samtidigt att de löser sina problem hemma och inte exporterar sin befolkning. På sikt får vi en god partner.

Dagens invandringspolitik bygger på en uppfattning om att ”vi” måste vara ”solidariska” som vuxit till nivån av kollektiv hysteri. Vi fattiga medborgare skall känna oss usla och vidriga över att vi är så ”snåla” att vi inte vill ”dela med oss” av vårt påstått enorma välstånd. Invandringsförespråkarna bor själva i säkra svenska bostadsområden, de behöver inte konfronteras med problemen, och de bekostar ”frikostigt” massinvandringen med skattemedel som de tvingar den stora befolkningsmajoriteten att betala. Det är lätt att göda sin egen förträfflighet med andras pengar.

Vi behöver en ny arbetarrörelse!